Fotografiets verklighet och måleriets - del I

 

"Är inte måleriet den förnämsta av alla konster eller dess främsta prydnad?" 

Alberti (1404-1472)

"Fotografi - liksom alkohol skall bara vara tillåtet för dem som kan klara sig utan""

Walter Sickert (1860-1942)

Vi har ända sedan 1800-talet vant oss vid den fotografiska bilden för att dokumentera.

Kamerans enögda lins registrerar det som den ställs inför till en platt bild.

Även om datorer kan skapa tredimensionella objekt så är det trots allt på en platt bildskärm.

(även om man skriver ut i en 3d skrivare).

Ända från Televisionens början till nutidens platta mobiler så har vi vant oss vid att se verkligheten tvådimensionell. Vi har suttit många timmar framför bildskärmar av olika storlekar och stirrat.

Att utgå från ett fotografi för att skapa en målning eller teckning har ibland sett som ett slags fusk.

Jag kan inte anse att om ett fotografi har varit förlaga till ett bra konstverk skulle göra de facto sämre. Som Monet svarade när han fick frågan om konstnärer som använde sig av fotografier:

"Jag har sett fantastiska verk gjorda efter foto och förfärliga som är gjorda inför motivet"

Men om man kopierar och målar av ett fotografi utan att transponera det till ett målerisk bildmässigt språk så är det diskutabelt.  Som ett slags kalkering och simpel imititation.

Det imponerar gärna på en publik som är van vid en platt fotografisk verklighet.

Och bifogas en litterär instruktion så blir även curatorer och konstvetare tillfredsställda.

Att skapa bilder ur minnet eller helt konkreta konstverk som inte bara blir upprepningar av en stil kräver nog att man fyller på sitt förråd kontinuerligt.

Mycket bildkonst och måleri är egentligen bara ett slags imitation med funktionen att endast vara dekorativ och illustrativ.

Jag anser att det klassiska tillvägagångssättet med studerandet inför verkligheten är med tanke på all tid som vi sitter framför bildskärmar avgörande för vår verklighetsuppfattning och därmed kunna göra bildkonst som inte bara är metakonst och beskriver annan konst.

Jag håller med David Hockney om att konstnärer kan bli för beroende av foto som förlaga.

Dessutom är ett fotografi en begränsad del av en verklighet och vår känsla för skalan.

Fotot stämmer sällan med storleken på motivet. 

Inför verkligheten kan man tydligt få en uppfattning om avstånd och storlek på de ingående objekten. Om jag ser ett höghus långt bort från mig så även om det tar upp en så liten del av bildplanet så min fingertopp kan täcka över det och min hand täcker över stolen i förgrunden så upplever jag ändå att huset är ofantlig mycket större.

I ett foto är inte detta helt självklart men erfarenheten av hur ett höghus ser ut säger mig ändå att det är stor skillnad. Stolen kan rimligen inte vara större. Men känslan och upplevelsen av skalan är inte självklar.

Det handlar om en viss bekvämlighet, det är förknippat med visst besvär att ställa sig utomhus och teckna eller måla. Man måste också ta snabba beslut och vara koncentrerad på motivet precis som 

att personer sitter för porträtt. Stilleben kan vara som namnet säger en bra kompromiss men för att inte tappa koncentration är det inte fel att sätta ett tidur.

Det är bekvämare att kopiera och i lugn och ro utan tidspress kalkera sina bildmässiga broderier. 

I boken "Om Målarkonsten" av Alberti (1404-1472) som skrevs redan 1430-talet så beskriver han bruket av "slöjan" en slags siktruta indelad i rutor konstnären kunde placera mellan sig och motivet.

Med hjälp av rutorna kunde man överföra motivet till duken eller pannån.

Konstnärer har även använt sig av "camera obscura" där motivet kunde ses projicerat på en yta. Den italienske 1700-talsmålaren Canaletto lär ha använt tekniken och kanske även Vermeer.

För inte så länge sedan gjorde den brittiske konstnären David Hockney ett reportage där han testade att arbeta med camera obscura.

Med tanke på de "gamla mästarnas" oerhört skickliga teckningar och skisser är jag övertygad om att det inte var alla eller alltid som man gjorde bruk av en camera obscura. Och hur skulle änglar och keruber flyga omkring i rummet? Det går faktiskt inte att "måla" på en projektion...

Gemensamt för dessa verktyg är att man ofta gör en konturteckning av ytorna i motivet som sedan överförs till duken eller pannån. Och inte minst viktigt man befinner sig med motivet framför sig i verkligheten med skalor och rumsligheter. 

En spegel är också ett bra hjälpmedel för att iaktta ett motiv, spegelbilden är inte "platt" utan tre-dimensionell. 

Alberti och även i den betydlig senare skriften av Erwin Panofsky (1892-1968)

"Perspektivet som symbolisk form" påpekas vikten av att bestämma en "huvudpunkt" i kompositionen som skall vara betraktaren till ledning för upplevelsen av den "platta" ytan.

Blicken skall inte vandra planlöst runt i målningen.

Alberti: 

"Jag önskar variation men vill samtidigt ha värdighet och måttlighet och ogillar de målare som i sin strävan efter att verka generösa inte lämnar någon tom yta. De har ingen komposition utan sprider allt slumpartat utan fasthet och visar bara oreda"

"Den som endast stöder sig på sina minnesbilder och på vad de ser för sitt inre - lär sig inte måla ordentligt utan gör helt enkelt vanor av misstag"

Alberti säger att det är en bra övning att kopiera andras verk men avfärdar att försöka efterlikna andra målare och göra anspråk på ryktbarhet för sina insatser.

(jag kommer längre fram under rubriken "Plagiatörer" resonera kring detta) 

Alberti ger rådet att helst utgå från skulpturer (även medelmåttiga) istället för målningar.

Inför teckningar och målningar tränar vi på att imitera istället för att inför en skulptur tvingas iaktta både likheter och ljuset.

Faran med bruket av fotografiska förlagor är just att man imiterar fotografiet mer än att skapa ett 

måleri med allt som gör att måleriet kanske är som Alberti säger - den främsta av konstarterna.

Även om kameran har ett fokus med skärpa så om man utgår från t.ex. ett utskrivet foto så har man en helt platt verklighet framför sig. 

Som stöd och skiss kan fotot vara utmärkt och även bilder från filmade sekvenser.

Men det blir gärna bara imitation av en fotografisk verklighet.

Som tyvärr kan imponera på okunniga.

Med digital teknik kan ett fotografi få "måleriska effekter" och även skrivas ut på duk som gör att det faktiskt är en sorts "fusk" och bedrägeri.

Materialism och narcissism

Det pågår ett angrepp mot bildning och vetenskap från många håll medvetet och omedvetet.

Varför ses kunskap och bildning som något negativt hos många och varför fixerar man sig vid det rent materiella? 

Logik och imateriella värden är svåra att ta på och kräver förnuft och analys.

Det rent råkapitalistiska går hand i hand med socialistiska jämlikhetstankar om att alla är lika.

I den kapitalistiska åskådningen där någon äger produktionmedlen står egentligen inte så långt ifrån att staten skall äga dem som i ett kommunistiskt samhälle.

I kommunistiska samhällen skryter man med rent materiella värden som krigsmaskiner och stora parader. I råkapitalismen skall arbetarna hållas okunniga och bara sköta produktionen.

Genom fördummande mediala kanaler och utbud befästs allmänhetens misstro mot logiska och vetenskapliga resonemang.

Tyvärr medför detta att fake, ting och känslomässiga attribut blir accepterade som giltiga tecken på framgång.

Att söka personlig bekräftelse i det rent materiella eller vidskepelse gör att gränsen mellan en narcissistisk personlighetsstörning och ren galenskap är liten.

Allt grundar sig i en dålig självkänsla där man vill hävda sig med hjälp av verbala attribut och fina prylar. Istället för att ha en substans i sina kunskaper antyder man att man besitter djup insikt i det man för fram. Det gäller att inte avslöja sig. 

Det finns flera vägar att dölja sin okunskap. Man kan vara bufflig och överlägsen. 

Men också  överdrivet positiv och inställsam.

Allt syftar till att framställa sig själv i en så för egot fördelaktig nivå som möjligt, och gärna ännu mer. Det gäller att instinktivt dölja sina brister och därför är man ofta inte lagd åt att lyssna och fördjupa sig.  Och en person som är så positiv kan inte vara en bluff.

En typisk narcissist är fixerad vid sina fina maskiner och lägger sig gärna till med titlar som befäster   

självbedrägeriet. Eftersom det mesta är lögn och påhitt så ändrar man sig hela tiden.

Att ge sig in i den konstnärliga och artistiska branschen är lockande för en narcissist.

Man dras gärna till det känslomässiga istället för det logiska och konkreta.

Det är mycket tomt prat om vad man är kapabel till istället för att visa på resultat.

Att en narcissist lockas till konstbranschen är givet eftersom mätbara kriterier inte alltid är möjliga på vad som är kvalitet. Det går att ljuga och smickra. 

Kejsarens nya kläder av HC Anderssen är genialisk - det är bara de som har känslan som ser tyget som skojarna väver - kungen är naken…

I bröderna Marxfilmen ”En dag i vilda västern”  finns en scen där skojaren Groucho visar sitt visitkort där hans firma heter ”Bonafide” 

(äkta, ärlig) och det imponerar på Chico.

Samtidskonst och vulgärkonst

Hötorgskonst har funnits ända sedan konst på vägg blev något som inte bara den översta samhällsklassen hade tillgång till. Den har ofta kännetecknats av att det är insmickrande romantiska motiv och mekaniskt utfört. Det har varit gråtande barn, väderkvarnar och fiskargubbar som har prytt väggar i många hem. Det är inte alltid helt oskickligt gjort men samma motiv har gjorts i tusental och det verkar som att många har känts sig trygga med att ha en likadan bild som grannen på väggen.
Nu har det dykt upp en annan typ av bilder som syns överallt, det är stirrande ögon och ansikten och ett amatörmässigt måleri. Hur kommer det sig att ett så oskickligt och oestetiskt måleri blir så populärt? 

Om man tänker på Trumps överraskande seger i det amerikanska presidentvalet ses det som ett tecken på hur många väljare känner sig besvikna på den politiska eliten.
Man känner sig hemma med ett enkelt budskap och lösningar. America first, make America great again. Trump har vad jag vet gjort sig en förmögenhet främst på casinon och fastigheter.
Inte något som har gjort det bättre för mänskligheten i första hand.
Han har tjänat pengar alltså kan han vara någon att beundra.
Men han hade också mycket pengar redan från början.
Trump är mångmiljonär och kommer knappast  från medel och arbetarklass så det måste vara något annat man identifierar sig med och litar på. Kanske har  realityserier där vanliga människor får uppmärksamhet och blir stjärnor i tv gjort att många drömmer om rikedom och att bli kändis.
Man blir känd inte för att man är duktig utan medialt intressant och gärna med ett opolerat sätt som skapar säljande rubriker.

Inom konstlivet kan man se något liknande att ett vulgärt måleri tilltalas av en publik som uppenbarligen inte är insatt i konst men har relativt gott om pengar  för att köpa.
Mycket av samtidskonsten som visas på konsthallar och institutioner kan kännas främmande och intellektuellt elitistiskt. Det paradoxala är just att ett måleri som är så ostrukturerat banalt dåligt och med ett okunnigt färg och formspråk blir motsatsen. Långt ifrån det skickliga nordiska måleriet med t.ex. Zorn och Liljefors som man tycker borde tilltala en allmänhet som är tveksam inför modernistiska och postmodernistiska experiment.
Det här vulgära måleriet ligger närmare försök att efterlikna tysk expressionism och Picasso.
Så det är inte "modernt".

Bruno Liljefors och Anders Zorn

På slutet av 1970-talet och under det tidiga 80-talet fanns det en riktning inom det etablerade måleriet som ibland kallades "heftiges malerei" och "bad painting".
Konstnärer som Markus Lupertz, Rainer Fetting och George Baselitz gjorde spännande
neoexpressiva verk i  monumentala format.
Det var ett ohämmat våldsamt  måleri där uttrycket nästan var en motsvarighet till Punk-rocken.
Kanske kan man se det som en reaktion mot den perfektionistiska minimalismen och fotorrealismen som fanns på 70-talet.
Det var ändå ganska etablerade konstnärer som länge hade målat i en expressiv anda men nu blev uppmärksammade. Baselitz t.ex. var född 1938 och var alltså i 40-årsåldern när han fick sitt internationella genombrott.

Markus Lupertz

George Baselitz
Målningen är medvetet uppochner.

En hel del av den etablerade samtidskonsten bygger på att man sätter sig in i de koder och texter som den bygger på. Det kräver att man läser på för att kunna känna delaktighet. Det blir tyvärr en sluten värld av kontexter som man måste känna till för att konsten skall vara begriplig.
Ibland kan den också ta sig rent groteska och banala uttryck i sin strävan att vara konceptuellt originell och ifrågasättande om konstbegreppet.  Detta gynnar givetvis populistisk konst.

Den populistiska vulgokonsten som främst representeras av ett antal kändisar som börjat måla är ett osjälvständigt härmande av ett måleri som en gång i tiden var avantgarde och intressant.
Det liknar konst och görs av någon man identifierar sig med.
Deras måleri får uppmärksamhet och de tjänar mer pengar. Man gör reproduktioner med hjälp av modern inkjetteknik och tar hutlöst betalt. Och bilderna syns överallt på kuddar, brickor, vinflaskor och muggar.

Detta är ett fenomen som inträffar med jämna mellanrum,  något som är folkligt och töntigt blir inne. Jag tänker t.ex. på  50 och 60 talets "Snoddas" "Jokmokks-Jocke" och "Rosen".
Det var "snälla" och "goda" amatörer som många gillade.
Nu är det lite mer "bad girl" "bad boy" och sexappeal som gäller.
Man skriver in lite "fuck" någonstans i målningen så blir det inte så snällt.


Kritiserar man konsten så blir många kränkta, man sårar deras känslor och deras omdöme.
Problemet är inte att även amatörkonstnärer kan få ta plats och behövs, det handlar om uppsåtet.
Här är det girighet, ignorans och pengar som gäller.

Tyvärr kommer det nog inom konst och musik alltid vara en konflikt mellan kunskap och okunnighet.
Men det betyder inte att bra musik och bra konst kan tilltala även en stor publik.
Bara för att det är tillgängligt och populärt betyder inte att det är dåligt. Många kända verk ur konsthistorien och samtiden som tilltalar många är bra och betydelsefulla.

Picasso, kvinnohuvud.
 Säkerhet i formspråket,  medveten kolorit.
Och insikt om hur en näsa, mun, ögon kan beskrivas.
Kräver många års studerande.

Vulgomåleri
Ett okänsligt taffligt formspråk.
En  onyanserad kolorit med färger utan inbördes relationer.
Ser ut som om när man drar på färgmättnad för fullt i PS.
Ingen insikt om hur näsa, mun och ögon kan beskrivas.
Outhärdligt.

Men utbildning och kunskap är viktig för att hålla bedrägeri och förfall borta.
I grundskolan har jag sett att elever på bildämnet ofta skall skapa i en viss konstnärs stil.
Man ska t.ex. måla modern abstrakt  konst eller impressionistiskt.
Jag tror att det här sättet är dåligt för inlärning och förståelse för bild och kreativitet.
Härma utan att förstå och det blir ett slags tidsfördriv.
Man lär sig inte räkna och skriva genom att kopiera uträkningar eller texter som man inte förstår.

Visa gärna hur konstnärer arbetar men lär ut de allmänna grunder som bild och perception bygger på.
Se bild som ett ämne som handlar om kommunikation och bygger till stor del på naturvetenskap och filosofi. Integrera bildämnet med matematik och teknik.
Förmågan att se i bilder och göra konstruktioner underlättar inlärning i andra ämnen.
Alla kommer inte att välja ett estetiskt yrke men har nytta av att förstå och kunna kommunicera med bild. Det finns så mycket bra pedagogiska övningar som alla klarar av att göra och tycker är spännande.

Det ytliga och dåliga blir normen för konst och vi kommer in i dekadans där kunnighet, ambition och begåvning inte betyder något.
Studieförbund, media och public service har en viktig uppgift att inte förfalla till populism.

Matisse
Odalisk i purpur 1937

Vulgomåleri
2017 säljs genom Expressen....

Skördetider

Idag prövade jag min egen soloxiderade linolja som stått i en glasform under sommaren.
Otroligt medium för oljefärg som ger maximal lyster och gör att färgen torkar och blir klibbig fort utan inslag och skinnbildning.
Perfekt utspädd med lite terpentin och ev. tillsats av dammarharts.
De gamla recepten står sig ännu.

Förresten... i traditionalismens namn kokade jag svartvinbärsylt igår.

Klassiskt måleri?

Måleri är inne. Några har upptäckt att det tar tid att lära sig och var kan man få utbildningen?
En redaktör på en tidning har helt rätt påpekat att det saknas utbildning i "klassiskt"måleri.
Detta tar sydsvenskans kritiker Carolina Söderholm upp i dagens tidning.
Hon får till det på ett korkat sätt att två konstnärer i aktuella utställningar visar på "klassiskt" måleri och därför är det inget problem med den konstutbildningen i denna genre.
Till saken hör att båda konstnärerna är medelålders och utvecklat sitt hantverk under lång tid.

Under många år har måleri setts som ett slags förlegad form av bildskapande och varför ska man måla när det redan har gjorts så mycket? Kanske har Söderholm instinktivt tänkt att det räcker med dessa två "klassiska" målare?
Nej, svaret ligger nog i som alltid att de flesta kritiker och konstvetare inte fattar ett dugg av måleriets uttrycksmöjligheter och hantverk.
Ska man undervisa i "klassiskt" måleri måste man undervisa klassiskt.
Det räcker inte med en massa kluriga lasurtekniker och egenhändigt tillverkad färg.
Man måste lära sig att teckna, beskriva färg och ljus och träna komposition,
studera naturen och de gamla mästarna men samtidigt leva i sin egen tid och ta intryck av den.
(jag ogillar många målare som bara försöker härma stilen i äldre måleri)

Något som jag saknade i min konstnärliga utbildning på 80-talet var praktisk tillämpning av måleriets tekniker, hur gör man egentligen?
Modernismens förlamande tvångströja hängde över utbildningen och gjorde att allt iakttagande av och målande inför verkligheten i det stora hela förkastades som "banal naturalism" och då givetvis bruket av en målarteknik som påminde om tiden innan impressionism och expressionism.
Vad jag lärde mig och som jag är tacksam för var att teckna och komponera.

För några år sedan när jag var huvudlärare på Skånska målarskolan sökte vi studiemedel för en utbildning med tyngdpunkten lagd på "klassiskt" måleri. Vi fick givetvis avslag och istället satsades på designskolor...

Underbart att vara sin egen lärare och äntligen kunna måla som jag vill...




John Currin b.1962

konst för konstens skull

Läser just nu en bok om Tamara de Lempicka. En konstnärinna som var stor på 20-talet och nu säljs hennes målningar till mycket höga priser. Hon har en tidstypiskt manér med kraftigt formspråk och överdriven volymbeskrivning. Målningarna är alltid närgångna porträtt eller figurationer och ett och annat stilleben. Hon levde ett bohemiskt överklassliv och elegansen och livstilen syns tydligt i hennes konst.
Det som fascinerar mig är det kraftiga mekaniska uttrycket som ändå förmedlar en sensuell mystik. Jag kan tänka mig att jag förr i tiden tyckt att målningarna var outhärdliga och daterat dammiga. Men dom är skickligt och omsorgsfullt utförda och berättar säkert om sin tid.
Man kan inte ignorera hennes konst (även om det givetvis finns en del mindre bra också.)
När det var en retrospektiv utställning i London för några år sedan blev hon utsatt för vad som kan vara en av de värsta sågningarna sedan naziutställningen "Entartete kunst".

konstkritikern Waldemar Januszczak från the Sunday Times: " Jag hade väntat mig en manererad och ytlig försäljare av banalt Art Deco. Men Lempicka var något mycket värre, en framgångsrik kraft inom estetiskt förfall, en förfalskare av stil, en degenerad pajas och fullkomligt värdelös konstnär vars bilder, till vår stora skam, som vi lyckats göra absurt värdefulla."

Samme kritiker försvarar en samtida kvinnlig framgångsrik målare Stella Vine som vad jag kan se inte alls når upp till Lempickas nivå. Ex. nedan.

Tydligen retar sig Januszczak under ytan på Lempickas bakgrund så det kan nog vara ideologiskt och politiskt.
Det finns en estetisk släktskap mellan John Currin och Lempicka, en slags oräddhet för det banala och vulgära. Detta kan nog reta många konsthistoriker som ofta tar fasta på konstnärens liv och bakgrund och de koder som man tycker sig se.
En dansk-svensk konstmär som alltid gjort intryck på mig är annars Wilhelm Lundström.
Hans målningar är också ofta överdrivet formstarka.

Lempicka Stella Vine

Att se

Nu rubriker i tidningar om två-åringen som blev antagen till ett galleri.
För många år sedan var det en apa som lurade konstvärlden.
Ett annat exempel på hur svårt det kan vara för konstexperter att se vad som är bra och dåligt är hur förfalskare lurat dessa.
När jag gick på konstskola visade en lärare falska och äkta Vermeer, vi såg direkt vad som var äkta eller inte. De förfalskade hade inte alls den kvaliten som Vermeer har. Komposition, färger, ljus, uttryck, formbeskrivning m.m.
Jag har också sett kopior av kända konstnärer i olja. Dessa är i många fall utförda i och importerade från Ostasien. De har långt ifrån de kvaliteter som gör originalen bra.
För mig är de outhärdliga.
Det vore bättre med välgjorda fotograferade och utskrivna reproduktioner.
Kvaliten med modern teknik blir så hög att man kommer nära uttrycket i originalet.
Man kan uppfatta mycket av de enastående kvaliteter som de stora mästarnas konst besitter.
Fast - aldrig ända fram.

Problemet i konstvärlden är att omdömen från konstexperter ( museefolk, konstvetare, konstkritiker, gallerister, curators m.fl.) åtnjuter alltför stor respekt.
De som har yrkeskunskapen, erfarenheten och omdömet får sällan uttala sig om konst = konstnärerna.

Konstböcker

Hur ska man förhålla sig till målningar i konstböcker när trycket varierar så ofantligt som t.ex. i två böcker om Balthus. Båda är från samma förlag men tryckta 96 resp. 01
Det ser ut som två helt olika versioner men det är exakt samma.
Innan jag fick se Corot i verkligheten var jag likgiltig eftersom de bilder jag sett var dåligt tryckta. När jag sedan fick se målningar av honom på Glyptoteket blev han en av mina favoriter. Jag har en bok som heter "Corot in Italy" där trycket faktiskt är bra.
I framtiden tror jag att målningar på nätet (om m,an har en mycket bra skärm) skulle vara den mest rättvisande reproduktionen förutom utskrifter med den stora färgrymden som skrivarna klarar av. Tyvärr blir det dyra reproduktioner men oerhört bra.

En Balthusutställning på Louisiana vore inte fel!
Live är alltid bäst och då i en god belysning.

Ännu ung!

I dagens nätupplaga av Aftonbladet görs en genomgång av den spännande nya konsten,
Bl.a presenteras denne unge konstnär:

"NY KONST Joakim Hansén är en av de många unga konstnärer som fängslar med sitt formspråk. ”Krazy Kitchen no 1” är ett typexempel på hans detaljrika serietidningsstil.
Ung konst i kvadrat
Joakim Hansén, född 1953, är uppvuxen i ett konstnärshem i söderförorten Bagarmossen. "

Bra initiativ!

En god idé

Presentationen av en färdig bild är alltid viktig för hur konstverket skall uppfattas.
En målning kan blänka och vara omöjlig att se eller hamna i ett ljus som dödar färgernas relationer.
Dessutom kan en inramning totalt förstöra intentionen och uttrycket i bilden.

Förenklat skulle jag vilja säga att en dålig bild kan tyckas bättre med en "påkostad" inramning medan en redan bra bild aldrig kan bli bättre utan risken finns att helhetsintrycket blir sämre.
En ram påverkar alltid bilden mer eller mindre och blir en del av konstverket.

Seurat målade ibland dit en ram, kanske en god idé.

Teckning

Nu mitt i sommaren tänkte jag ta en paus i målandet.
Men inte vara inaktiv - utan koncentrera mig på teckning.
Och då kolteckning.
Jag skall teckna på papper som inte gulnar vilket kan vara ett problem med behagligt papper för kol.
Retligt att ha gjort en bra teckning som blir brungul efter endast ett par år.

Interiörer

Arbetar med 6st interiörbilder på duk, 60x80 liggande format.
På något sätt känns rumsbeskrivningar som en del av själva kärnan i måleri.

Kritik av kritik

Tråkigt att Sydsvenska Dagbladets konstkritik är så dålig och verkar skriven av praktikanter med förenklade och generaliserande kunskaper.
En brist jag tycker mig se är att de försöker greppa om ett alltför stort konstnärligt uttrycksområde.
Den konstnärliga scenen bjuder på många olika uttrycksformer och det vore bättre om var och en skrev om sitt kunskapsområde, med andra ord en konst som man också är engagerad i.
Överhuvudtaget är det mesta av den offentliga konsten utslätad och korrekt även när den ska vara provocerande och nydanande. Det blir patetiskt när skribenter kallar graffiti och performancekonst för
rebellisk - det vet vi och har hört förut.
En förutsättning för att skapa vital konst är en kombination av passion, begåvning, kunskap och djärvhet.
Det vore önskvärt om samma villkor gällde för bra konstskribenter.