fredag 20 januari 2023

Om teckning och bildskapande II

När jag gick i grundskolan var "teckning" ett skolämne sedan har namnet bytts ut och numera kallas det för "bild". Vilket kan vara adekvat eftersom när jag gick på högstadiet så ingick foto och film t.ex.
Men det finns ändå en relevans i att ge just begreppet "teckning" en giltighet som ett ämne.
Teckning är som jag tidigare redogjort för grunden för bild.
Design, arkitektur, måleri, fotografi, film - allt bygger på "teckning".
Teckning som ett sätt att återge och förklara utan att använda bokstäver.
Det är inte slags notskrift där ett tecken står för en överenskommen betydelse.

Risken i att byta namn på ett ämne för att passa in i tiden kan tyckas försumligt.
Jag hade gymnastik i skolan men nu har man idrott...

När jag gick på högstadiet gynnades ofta flickor av att de ofta var "noggranna" dvs långsammare i sitt bildskapande.
De "slarvade" inte och var försiktiga i sitt tecknande utan att vara nyfikna på att få se resultat.
Jag tror det beror på ett slags krav och inte på vilket kön man tillhör för många av mina senare studiekamrater och kvinnliga kollegor var och är definitivt inga pedanter.

Mellan 2018 och 2020 var jag tillfälligt bildlärare på högstadiet i Malmö.
Där fanns på skolan även den kulturella konflikten eftersom 99% av eleverna hade icke europeiskt bakgrund. Men entusiasm och talang för bild hos många av eleverna.
Tvinga bara inte in dem i ett fack och uttryck som ska vara "korrekt".
"Du är från Palestina och därför skall du göra bilder som beskriver din utsatta sociala situation" etc.
Det var så fint när vi hade Luciafirande och Lucia hade slöja och pepparkaksgubbarna var färgade.
"Titta Ulf, är det inte samma färg på pepparkakströjan som min hud. Vilken NCS har jag?"

När jag gick min förberedande konstutbildning i Göteborg så hade jag konstgrafik på fredagar.
Första lektionen fick vi i uppgift att klippa i svart papper och göra ett slags collage.
Jag och en del andra elever gjorde ett antal exempel och provade.
När lektionen var slut förklarade läraren att den som gjort flera exempel inte var lämpad för grafik eftersom man ska arbeta långsamt och metodiskt.
Jag tyckte redan då att det var absurt och inskränkt och att det inte hade något med konstnärlig kvalitet att göra. Och med tiden har jag kommit fram till samma slutsats.


Tyvärr har samtidens sökande efter korrekta uttryck medfört att en slags petighet och pedanteri fått uppmärksamhet och giltighet.

Det bygger på ett banalt materialistiskt synsätt. 
Petigheten visar på att det tagit lång tid.
Att man lagt ner möda på att bli säker och uppnå ett precist uttryck i bildspråket verkar då ointressant för att beskriva konstnärlig kvalitet.
En skicklig hantverkare gör ett jobb snabbare än en oskicklig. Skall han då inte få erkännande för detta?
Om man ser det krasst - så visst hinner den skicklige med mer och borde kunna tjäna mer.
Men om man utgår från tiden alltså timlönen så får den oskicklige mer för samma utfört arbete.
Han får betalt för 4 timmar och den skicklige för 1 timma.
Och i förlängningen blir det absurt att t.ex en musiker skulle få betalt för hur lång hans konsert blev etc.
Men i bildkonstens värld där en målning av den mer erkände konstnären betingar ett högre värde än den mindre kände, så blir det absurt att i samtidskonsten man värderar pedantisk tidsödande konstverk som ha ett stort värde.

Och med appropiatörkonsten, kändiskonsten och AI konsten så blir konstnärlig kvalitet och talang en liten parentes. Konst som liknar eller ser ut som konst får företräde.   

Nåväl, för att vara "reaktionär" och lätt sentimental kanske inför vad som har gjorts i dåtiden men inte så hemskt länge sedan så följer några verk av Gustave Caillebotte, en riktigt bra målare och konstnär som visst har fått uppmärksamhet men kanske inte riktigt som andra i hans samtid.

 (född 19 augusti 1848 i Paris, Frankrike, död 21 februari 1894 i Gennevilliers, var en fransk målare inom impressionismen. Caillebotte ingick i den impressionistiska kretsen och ställde ut på flera av deras gemensamma utställningar.)
























måndag 2 januari 2023

Om teckning och bildskapande I

Om man ser på den klassiska konsten fram till modern tid så bygger bildskapande på att man utgår från teckning. 

Teckning är att kunna översätta det man vet och ser till en bild.
En teckning är inte som en svartvit målning eller en petig blyerts.
Illustratörer, designer, arkitekter, konstnärer, skulptörer måste kunna teckna vilket betyder att man inte ägnar sig åt maniskt prydligt broderi eller kalkerad kopiering av t.ex. ett fotografi.
Teckning är form, rytm, rörelse, volym etc.  den bygger på insikt och träning.
En teckning kan vara vacker men också brutal. 
Ett fotografi är inte en teckning men kräver kunskap om teckning för att vara något annat än ett dokumenterande. En duktig fotograf låter kameran registrera det som skall avbildas med känsla och kunskap. 

Samtidskonsten har länge fixerat sig vid de teoretiska, språkliga och konceptuella uttrycken i konsten vilket i förlängningen gör att formella bildkvaliteter hamnar utanför.
Och det är rätt givet eftersom känsla för teckning kräver insikt, praktik och talang - inget som går att läsa sig till. 

Populärkonsten appellerar på omedelbara uttryck som starka färger och naivistiska illustrativa grepp. 
Man lånar från popkonst och abstrakt konst.

Som en av mina lärare på konstskolan Forum sa: Det finns hötorgskonst för akademiker också ...

Många tror att om man bara får tid på sig och är "noga" så blir det en perfekt avbildning av vad man har framför sig när man tecknar eller målar.
Man tycker ju att det man ser kan inte vara omöjligt att kopiera.
När jag som lärare påpekade för en elev på målarskolan att han skulle börja med stommen för att måla av en pall så påpekade han att "jag kan inte slarva, förstår du". 
När han gjort pallen med alla ådringar och färgfläckar visade jag att det var omöjligt att sitta på pallen som var skev och benen satt snett så förstod han vad jag menade.
Likadant med att rita ett porträtt, nybörjare börjar med ögonen och inte proportionerna.
På utbildningar i bildkonst lärde man sig en gång hur ett ansikte och människokroppen är uppbyggt anatomiskt bildmässigt och därför sitter det i ryggmärgen. Därför kan man precis som en musiker improvisera och ta ut svängarna korrekt om det behövs. Kunskap ger frihet.
En av mina lärare sa till mig för länge sedan "Teckna inte bara det du ser utan också det du vet".
Vad han avsåg var att man genom att studera verkligheten och känna till vad du ser kan förklara det och därigenom göra en "bild" och inte bara en dålig kopia av den.


En teckning kan vara utförd med massor av linjer som tillsammans bildar volymer, rörelser och riktningar. Den kan beskriva ljus och skugga men även vara skulptural och konstruktivistisk.
En teckning är ofta analyserande inför en målning eller skulptur och kan vara ett ingående studium eller utkast. Man kan teckna för att öva och träna sin förmåga till bildgestaltning.
Att lära sig att se efter och förstå.
Teckning är en abstraktion och inte en kopia av en spegelbild.

Ett fotografi är för det mesta en registrering som kameran gjort med ett valt utsnitt och komponerat av fotografen. Men fotografiet läses som ett foto och tolkas som ett fotografi.
När man utgår från ett fotografi för att teckna eller måla så kan det om man minutiöst följt det se taffligt ut som teckning eller konstverk. 
Det beror på att man tolkar det som en översättning av en bild och inte ett foto.
Ett fotografi måste för det allra mesta transformeras och inte bara exakt kopieras för att bli en "bild" av något och inte bara en "avbild".
Många imponeras av noggrannhet i utförandet men är mindre imponerade av en exakthet i uttrycket.

När man har ett motiv framför sig så kopierar man inte det man ser utan även om man är nära en exakthet i återgivningen så gör en bra konstnär vissa justeringar i tolkningen och kompositionen av motivet.
Man översätter och sammanfattar och det kräver förmåga, erfarenhet och även talang inte en tidsödande noggrannhet. Det tar lång tid att lära sig att gestalta. 
Därför är egentligen petigheten en slags bekväm slapphet och oförmåga till koncentration i gestaltning.
Att man är snabb och effektiv är inte samma som att man är slarvig.
Men i appropiatörer, plagiatörer och pedanters epok i konsten så kommer kanske motsatsen fram.
En riktning förbrukas i och med överdrifter...

Man lär sig teckna genom att studera naturen och mästarna...
(kommer att lägga ut teckningar på bloggen.)

Appropiering är ett sociologiskt begrepp med innebörden att en person tillägnar sig andra individers kunskaper och gör dem till sina egna. 
Plagiatör efterapare
Pedant överdrivet noggrann

Det finns ett "tempo" i all stor konst och då menar jag inte att det behöver vara hetsigt och snabbt utfört men att det inte är oengagerat eller pedantiskt. Att det tagit lång tid är verkligen inte bildens syfte att förmedla. En bok tar relativt långt tid att läsa men en bild handlar om en mer omedelbar kommunikation.

Nedan några teckningar av mästare från konsthistorien.


Rubens
Matisse
Sickert
Paula Rego
Rembrandt


Casorati
Diebenkorn
Scheeler
Chardin
Picasso
Sergel
Giacometti
Donald Judd

Monet























lördag 17 december 2022

Impressionister - 5st kvinnor


 J
ag har aldrig tyckt det varit särskilt intressant eller avgörande vilket kön en betydande konstnär haft. 
Men jag förstår att det ofta varit svårt för kvinnor att få respekt hos en del för sitt yrkesval och den äldre konsthistorien vimlar inte av kvinnliga konstnärer. Skälen kan både vara praktiska och av patriarkaliska strukturer - att man motarbetades som kvinna av etablissemanget inom konst.
Men jag tror också att det mest var en slags rädsla som är en ren fördom och slentrian som bygger på att kvinnan fick sitta med knyppling och broderi samt passa barnen medan mannen gick bakom plogen eller var ute i krig.
Därför tycker jag att det är intressant att visa på några kvinnliga konstnärer som var verksamma för över 100 år sedan att de absolut inte såg något annat mål än att beskriva sin tid och att göra det med samma måleriska verktyg, kvalitet och kraft som sina manliga kollegor.

Jag struntar i vilket kön eller vilken nationalitet en konstnär har,  jag vill bara se bra måleri.
Det finns lika många bra kvinnliga sångare som manliga...

Sedan tycker jag det är härligt att se bilder från deras ateljéer och arbetsplatser. 
Inga "syateljéer"...måleri är "kladdigt"...


Anna Ancher DK 1859-1935






Anna Ancher DK 1859-1935


Mary Cassat U.S.A.  1844-1926



Berthe Morisot Fra 1841-1895

Berthe Morisot Fra 1841-1895


Nedan: Kitty Kielland No 1843-1914








torsdag 15 december 2022

Konstnärlig dynamik - II- Degas

Att göra en tavla betyder i sport att göra ett misstag eller klanta till det.
För mig och många av mina kollegor har "tavla" en dålig klang när det gäller måleri.
Och det har att göra med att en tavelmålare anses slentrianmässigt upprepa sig och producera något som är först och främst är säljbart och inte ingår i en konstnärlig process.
Givetvis måste man upprepa sig för att kunna gå vidare i sin utveckling.
Man kan inte alltid prova nya grepp och komma med helt nya idéer.

Bekvämlighet och rädsla kan också medföra att en konstnär enbart utför ett slags mekanisk broderi som visserligen tagit extremt lång tid att göra men någon sammanfattning eller försök till ett beskrivande finns inte. Om man tar exempel från konsthistoriens mest betydelsefulla bildkonstnärer, skulptörer och målare så har man alltid ett digert skissmaterial och förstudier som visar på ett snabbt iakttagande och förmåga att anteckna rörelse och rytm.  

Bildskapande handlar att ha känsla för inte bara färg och form även rytm och rörelse. 
I samtidskonsten har det uppkommit ett antal konstnärer som bygger sina konstverks värde på att det tagit lång tid att göra själva det synliga verket. Det blir en motsats till vad Zorn uttryckte när han fick frågan om hur han kunde ta så mycket betalt för ett porträtt som kanske tog någon timma att utföra.
"Porträttet bjuder jag på, det är tiden som det tagit att kunna utföra det som jag vill ha betalt för".
En fundamental sanning inom de flesta yrken - det tar tid att lära sig det som går fort och säkert att utföra.
Men i de minutiösa petiga blyertsteckningarna som ofta visas så är det tydligt att själva utförandet tagit lång tid, en materialistisk inställning som att allt går att mäta.
De bästa bildkonstnärerna, arkitekterna, designers etc. har en stor känsla för struktur och förhållanden.
Man ser inte en form eller färg isolerad utan i förhållande till andra. .
Och detta kräver både träning och talang.
Nybörjaren är ofta upptagen av detaljer och i samtidskonsten sökande efter det aparta så blir detta gällande som "nyskapande" att bryta mot det självklara.





Edgar Degas var en konstnär som både var en skicklig tecknare och målare. 
Det finns teckningar, pasteller, monotypier, skulpturer, litografier och oljemålningar. 
Visst är han en representant för sin tid och dess värderingar och motiven är ofta balettdansöser även om han tydligen hoppades att inte bli just ihågkommen för dessa. 
Han var granne med en balettskola så det var praktiskt att välja motiv efter tillgång. 
Degas var mycket intresserad av musik och det finns motiv från konserter och scener i hans bildkonst.
Med musikörat följde säkert en känsla för rytm och rörelse som var essentiell för kompositionen.
Och som en musiker måste en bildkonstnär öva skalor det räcker inte bara med idéer.
Det finns också mycket citat och uttalanden från Degas som tyder på en hög intellektuell verbal förmåga vilket också är något som hans kollegor hade. 
Lika viktigt som att träna sin visuella förmåga är det att inte lämna över det intellektuella och språkliga till konstvetare och andra teoretiker.

Degas är en represententant för ett konstnärskap som inte var rädd att prova olika metoder i sin konstnärliga process. 















Pastell 



Pastell






Monotypi




Målning - detalj





onsdag 31 augusti 2022

Konstnärlig dynamik I - Richard Estes

En intressant konstnär har alltid ett nyfiket öga som söker nya vägar men även utvecklar sitt bildspråk för att uppnå en slags "perfektion" i den betydelsen att man har ett stort mått av självkritik och insikt.
Att arbeta med olika bildmässiga uttryck och tekniker är en utmaning och får inte bli ett självändamål utan ett stimuli.
Under temat "konstnärlig dynamik" kommer jag att visa bredden i vissa konstnärskap som kanske är kända för en viss "stil". Edgar Degas uttryckte sig bl.a. om att han inte ville bli ihågkommen som skildraren av balettdansöser..


Att en konstnär måste kännas igen och ha en speciell "stil" är en förlegad inställning till vad konst handlar om. Det har funnits allmänna stilar som tillhört vissa epoker i historien som barock, nyklassicism, romantik, realism, impressionism, expressionism etc. Men det har alltid funnits en motpol mot uttrycket i en viss konstnärlig inriktning. Den abstrakta expressionismen fick en konstnärlig reaktion med den fotografiska realismen. Men det handlar ändå om att konstnärer söker nya vägar och metoder och inte bara upprepar sig. "En stil förbrukas i och med överdrifterna" har någon konstteoretiker uttryckt.


Jag tror inte att de stora mästarna ansträngde sig för att vara unika utan de gjorde bara måleri som de var nöjda med och uppfyllde deras höga krav på konstnärlig kvalitet.
Och alla betydande konstnärer har samma höga krav på sig själva och då kan man inte hitta på speciella kännetecken som gör att man direkt ser vem som gjort konstverket.
Det skall vara den höga kvaliteten som gör att man kan skilja ett verk av en bra konstnär från en usel inte speciella attribut eller stilgrepp.
Den som har ett tränat konstnärligt bildseende har ett övertag mot ett otränat öga och det är vad kunskap handlar om - den som kan är också mer vetande. 
Och det är inte något fel att vara ovetande bara man inser det. 
Den som kan har också insett hur mycket man inte kan och hur mycket det finns att lära.
Men att göra konst som ytligt ser ut som konst har alltid varit skojarnas grepp.
Naivism, realism, kubism, abstrakt expressionism etc allt går att ytligt härma och det lurar den som inte har ett tränat öga. 




Richard Estes 
(1932-) är en amerikansk konstnär som är känd för sina närmast fotografiska målningar.
Den första i presentationen  är extremt fotografisk  realistisk och typiska för Estes, mycket välkomponerad och stark. Hans gouacher/akvareller som följer visar på hans konstnärliga bredd och höga kvalitet.