fredag 3 maj 2024

Bildämnet i grundskolan - tankar och erfarenheter

Från bildsalen på Kroksbäckskolan



På min tid i grundskolan och på gymnasiet hade vi "teckning" men nu är det  "bild" som kanske ändå bättre beskriver vad ämnet skall innehålla. 
Det fanns teckningslärare och inte bildpedagoger och de utbildades bl.a på Konstfack eller på teckningslärarinstitutet i Umeå.  Man sökte med arbetsprover.

När jag gick på KV:s konstskola i Göteborg i början på 80-talet så var det en förberedande utbildning inför olika högre utbildningar i bild. Vi hade tydliga ämnen schemalagda - teckning, formlära, skulptur, kroki, måleri, konsthistoria, fotografi etc. och jag valde konstgrafik som tillval.  

Man kunde söka till t.ex. Konstindustriskolan i Gbg med informationsdesign, produktdesign etc, Konstfack i Sthlm, konsthögskolor och andra utbildningar med krav på kunskaper i bildgestaltning. 
Jag sökte till Malmö Konstskola Forum 5år i Malmö och blev antagen.
Om man ville bli designer, arkitekt, konstnär, fotograf etc. så utgår man ändå från samma grundkunskaper om BILD. Där ingår färg och form men även gestaltpsykologi. 
En god vän gick två år på Forum och avbröt för att sedan börja på Arkitekthögskolan i Lund istället.

Bildämnet har tyvärr blivit ett åsidosatt ämne med en hel del lärare som främst sätter "klipp och klistra" eller "nu målar vi som XX" och gör "konst". 
Det medför att ämnet anses oviktigt och blir nedvärderat. 
Bild är inte "pappslöjd"...
Det är ett ämne där du arbetar med perceptionen och kan gestalta dina idéer och förklara dem. En designer eller en arkitekt måste kunna göra ritningar och skisser som bygger på känsla och kunskap om bildspråk och hur den slutliga idén  och visionen skall utföras praktiskt.

Bild är främst ett språk för kommunikation och inte en timmas pyssel i veckan.

Och skolans främsta syfte är inte att yrkesutbilda utan att förmedla - bildning - att träna eleverna att inhämta och känna till kunskap, att förstå sammanhang och hur vi människor kommunicerar både med språket, attribut, bilder och symboler som kan stå för olika tolkningar i det sammanhang som avses. 
Därigenom kan man erhålla kunskap och vara mottaglig för att förstå men även dela med sig.

Efter att avslutat min konstutbildning fick jag erbjudande från AF om att komplettera min konstutbildning med pedagogik-delen (ett halvår) som hade gjort mig till en "teckningslärare" eller nu "bildlärare". 
Men vem vill bli teckningslärare? tänkte jag, yrket stod väl inte så högt i kurs - tyvärr.

Jag tror inte att nuvarande "samtidskonstnärer" alltid är lämpliga som lärare i bild med sin konceptuella och idébaserade differentierade konst. 
Mest lämpad är en konstnär med en dynamik i sitt bildskapande och relevanta kunskaper i bildgestaltning, design, arkitektur, konsthistoria, fotografi, grafik etc. och sist men inte minst ett intresse av att dela med sig av kunskaper och sätta eleven främst - inte sig själv som en del konstnärer gör.  
Men detta gäller givetvis all pedagogik.
De lärare som man hade en gång var givetvis påverkade av sitt eget konstnärskap och utgick från detta. 
Alla hade alla genomgått högre konstutbildning och därigenom haft lärare som var erkända och kunniga konstnärer. Men de satte ändå pedagogiken och eleven i centrum och förmedlade adekvata kunskaper inte bara bekräftelser men också relevant kritik.

Det finns ibland en lite obegriplig tendens hos många som påbörjar en konstutbildning eller går på t.ex. en kvällskurs att man bara vill få en bekräftelse. Men detta bygger nog på fördomen om "geniet" som inte behöver utbildning. Även om man är ytterst begåvad så krävs det kunskap och träning. Och det är givetvis så att alla inte kan se en "talang" och det är därför som det är viktigt med mångfald och att ge många chansen.

Att en äkta naivistisk konstnär inte skulle fungera som bildlärare är jag övertygad om eftersom denne är så speciell i sitt bildspråk och det hänger också ihop med personligheten som är udda och inte alltid receptiv.
Det betyder definitivt inte att den äkta naiva bildkonsten är dålig, tvärtom.
Tyvärr utnyttjas detta av spekulativa konstnärer som ger sken av naivistiska stilgrepp.
Jag är egentligen ytterst kritisk till konst gjord under psykoser och t.ex. CF Hills sjukdomsteckningar som ibland ses som stor konst, men i jämförelse med hans landskapsmåleri är det ett hån mot Hill.

Men i samtidskonsten så ses manier och udda beteende ofta som en kvalitet.
Att skapa en bild kräver ett intellektuellt och perceptivt arbete som bygger på en förmåga att abstrahera och sammanfatta med känsla för färg, form och komposition. 
Man tror att det ytligt noggranna och att man ser att det tagit lång tid är en kvalitet.

Min lärare konstnären Gerhard Nordström sa på en föreläsning :"det finns hötorg också för akademiker "

Eleverna på högstadiet klarar lätt av en hel del samtidskonst vilket jag såg när de fick i uppgift att teckna "träd". Det som är "apart" mot det som är vedertaget blir lätt accepterat som progressivt och spännande även om det bara är simpelt och klantigt.
Det kräver både tid, förmåga, logik och talang för att abstrahera till ett intressant och fungerande bildmässigt uttryck. Och många misslyckanden...

Från 1987-2007 var jag lärare sedan rektor och huvudlärare på Skånska Målarskolan i Malmö.
2016 undervisade jag på Malmö Konsthögskola. 
2018 så fick jag ett erbjudande från Malmö stad att arbeta som lärare på grundskolan.
Jag gick en grundkurs och eftersom jag har högskolepoäng och tidigare undervisat på högskolenivå godkändes jag som vikarie i alla ämnen.

Efter att ha vikarierat på Kroksbäckskolan i Malmö så fick jag ett förslag om att undervisa där ett läsår i bild och musik. 

Jag tackade ja och det var ett uppdrag som gav mig mycket ... funderingar kring "bild" och även kulturella eftersom de flesta eleverna var invandrare från Mellanöstern, Somalia, Kosovo eller födda i Sverige av icke nordiska föräldrar.
Ibland ville skolledningen att jag skulle hoppa in i syslöjd men då sa jag att om ni vill att symaskinerna skall överleva så ...och spanska kan jag inte. Tyska gick bra och engelska men givetvis var bild och musik där jag kände att jag kunde vara pedagog med adekvata kunskaper.

Jag upplevde inte alls några problem med bildförståelse och att uppfatta vissa bilder som kränkande.
Min uppgift var främst att ge eleverna kunskaper i bild som de har nytta av i framtiden oavsett yrkesval.
Några av eleverna var ändå extra begåvade i bild och kunde göra mycket bra ifrån sig.
Jag visade på det bästa ur konsthistorien. När jag såg en somalisk tjej rita av Botticellis "Venus" som är naken så insåg jag att bild är universellt och det naturliga inte utmanande och kränkande.


Från mitt kompendium: "Om färg"



Jag gick musiklinjen på gymnasiet och spelade klassisk gitarr men har ingen formell utbildning i musik.  Har alltid ägnat mig åt musik och varit med i olika musikgrupper och har ett stort intresse av musik på samma nivå som konsten, design, arkitektur etc. - det bästa är det man jämför sig med.
Jag började spela piano som sexåring men övergick till gitarr.



En liten tjej i sexan spelar på flygeln i musiksalen, hon fixade introt till "A whiter shade of pale"
Musikämnet är betydligt bättre hanterat än bildämnet med fina instrument och även halva klasser. De har tillgång till synthar, gitarrer, elbasar etc. När jag gick i skolan fanns det bara en enda tramporgel. 
Musik verkar kanske ligga högre upp än bild i rankning. 
Många gånger hänger det sedda ihop med det tonala men en döv kan läsa och en blind kan lyssna.
En begåvning i musik är ofta även bra på färg och form. Man har en medfödd känsla för komposition, takt, ton etc.

När jag undervisade i musik så var det en fantastiskt upplevelse att spela "Hey Jude" på flygeln och alla elever sjöng med, araber, somalier  etc. 
Vilket inte högerextremister och konspirationsfolket vill se. Visst finns det extremister och fanatiker på den andra sidan men jag upplevde inget sådant. Kroksbäckskolan ligger i ett segregerat område i Malmö där en del gängrelaterat våld finns. 
Kanske är bildämnet en väg till integration?

Nedan  en bild på Luciafirandet på Kroksbäckskolan - en Lucia med slöja, en färgad kille från Ghana som pepparkaksgubbe, en tomte från Palestina ...(allt var frivilligt)




Jag ringaktar  inte "amatörer" och "nybörjare" men man kan gå på fotbollsmatcher med proffs men gärna spelar fotboll med ungarna på landet så behövs "amatörer" .
Konstnären och arkitekten Alberti(1404-1472)  skrev i sin bok "Om målarkonsten" just om vikten av "hobbykonstnärer" även om han förfäktade en professionalism, kunskap och talang.

Jag kan som jag tidigare varit inne på uppleva att en del samtidskonst just påminner om "pyssel" eller "broderi" som har tagit lång tid att utföra men inte krävt någon gestaltningsförmåga och känsla för abstraktion det som är "bild". Även vad jag ser som "scenografi" visas på de stora konsthallarna i Sverige. Man släpar ihop en massa föremål och lägger till en text med en idé om tingen som visas.
Kanske är det ett resultat av som jag ser det en bristfällig undervisning i bild. 

Man mäter värdet i ett konstverk bl.a hur lång tid det tagit att framställa. Man ser inte alla förskisser, alla studier och all tid som bildkonstnärer lagt på att komma fram till en "sammanfattning". 
Dessutom förmåga och talang. 
Det här begriper och ser mycket sällan en konstvetare eller kritiker som enbart har läst sig till en utbildning.
Och här ligger ett problem som är problematiskt att när man som bildkonstnär blir bättre så är det seendet och som utvecklats och det blir en konflikt mellan de som inte ser detta och den som ser. 
En arkitektkollega påpekade detta som ett historiskt problem men kanske mer tydligt i vår tid med demokrati och medbestämmande. Men om man i skolan börjar med att visa det bästa och tidlösa som inte bara bygger på ett idébaserat  koncept och tillfälligt uppmärksammat av konstvärlden så skapar man ändå en förståelse och delaktighet i demokratins bästa.
Och det betyder definitivt inte att man enbart förfäktar elitism utan det kallas för "bildning" som jag tidigare nämnt. Och som nedan ses i högstadieelevernas fina arbeten så tangerar man det som anses vara konst. Men givetvis inte i jämförelse med en tränad och talangfull professionell bildkonstnär.
Jag slogs av förmågan hos många av eleverna som kom från flera olika länder att de kunde prestera så bra på den enda lektionstimma som man har i veckan.
Bild är kanske ett av de viktigaste ämnen som man har i grundskolan - språk, matematik (logik) är givetvis viktigt. Men att kommunicera och inhämta kunskap borde vara prejudikat i grundskolan och om man just ser bild som ett språk och inte en stunds terapi och pyssel så är skolan på rätt väg.


Anders Zorn, enligt ryktet, fick frågan om varför han begärde så mycket för ett porträtt som ändå bara tog en timma knappt. "Jag bjuder på porträttet men vill ha ersättning för all tid som jag lagt på att komma fram till kunskapen om att utföra det".
Det handlar om en process som inte kan ses i vad som man tror den tid det tagit att producera ett verk. Tänk om man inte lät arkitekter rita bostadsområden utan byggnadsarbetarna fick bygga efter deras "känsla". 
I ett materialistiskt tänkande och i 70-talets "alla kan allt" anda så uppkom en ringaktning för tiden som det tagit innan prestation och det ifrågasattes att några skulle vara mer "begåvade".
Men det handlar främst om bristande kunskaper om "bild"  och konstnärlig kvalitet.
Många faller för för usel kändiskonst och simpel "hötorg" bara för att man känner igen stilen.





 
Här följer  några exempel på vad  eleverna fick som uppgifter..


Färglära, perspektivteckning, symmetri, konsthistoria m.m.


"Mitt drömhus" rita exteriört och även en planering för interiören.
Bilderna ställdes sedan ut på skolans bibliotek.








"Ordspråk och talesätt" illustrationsövning









Kombinera bild och text med hjälp av dator





Designövning - klocka, mode, skor etc








Collage



Porträtt



Nedan ironiskt sin egen gravsten...







onsdag 24 april 2024

Konstnärsmyten

Det här är en del av innehållet i en längre text ev. bok som jag arbetar med:

Att vara bildkonstnär 

- från min synvinkel och bakgrund


Det blir en tillbakablick på hur jag kommit fram till de insikter och erfarenheter som jag upplevt och analyserat. Många misstag gjorda men även inhämtad kunskap och respekt för yrket och för de stora bildkonstnärer som format bildkonst, arkitektur och formgivning. Jag räknar in skulptur i bildkonst eftersom många bildkonstnärer var duktiga skulptörer och även arkitekter och designers. Fortsätter man resonemanget så är mycket fotografi givetvis bild och även film och grafisk formgivning. Här kommer det en aspekt in i det konstnärliga som jag tycker hamnar utanför bildgestaltning att det är det konceptuella och innehållet i t.ex. en affisch är det primära. Självklart är det viktigt att man får associationer och reminiscenser när man tolkar och upplever en bild men det betyder också att man som bildkonstnär för att inte bara bli en banal illustratör av en intellektuell idé har kunskap om perception och ett tränat bildseende. En nutida konstnär som Ed Ruscha är ett bra exempel på att litterära språkliga associationer och ett ytterst bra konstnärligt bildspråk kan bli stor konst. Man behöver egentligen inte kunna läsa för att uppleva men givetvis lägger det till en dimension. 



Ed Ruscha (1937-)

















Jag har svårt att känna insikt från en personlig erfarenhet inför en målning av Poussin från 1600-talet som skildrar en bacchanal eller alla skildringar av Kristus på korset. Men det är ändå mästerverk.

Goyas bilder på 1700-talet som behandlar det hemska våldet i krig är kanske mer tidlöst aktuellt.

Under min utbildning så uttryckte alltid de bästa lärarna vikten av att lära sig att "se".

Många samtidskonstnärer lägger mer vikt vid en kontext och appropiationer.

Eller att det här har tagit väldigt lång tid att teckna med blyerts och kalkerpapper.




Goya (1746-1828)
från grafiksviten - "Krigets hemskheter " (the disasters of war)
82 olika etsningar som skildrade krigets fasor - alltid aktuellt





En dansk konstnär fotograferade av andras fotografier och eftersom man kunde se händerna som höll det avfotograferade fotot så var det uppenbart att detta var en appropiation och inte ett plagiat.

Tyvärr så tog ramverkstaden bort händerna och då föll det...


Grunden i misstroendet mot det konstnärliga ligger i att det ofta kräver kunskap att inse bildmässig konstnärlig kvalitet och därför ifrågasätts det som något ”flummigt’ och eller något som bygger på elitism.

Det är lättare att se symboler och attribut på en konstnärs sätt att "vara".

En kollega uttryckte under min utbildningstid;: ”att vara konstnär är ett sätt att leva”

Jag svarade att det är ett yrke som att vara musiker eller författare. 


En annan icke konstnär skrev t.ex. att ”konstnärer kan agera märkligt” i samband med en mailkonversation. 


En kritiker sa i ett möte med mig och några kollegor om en annan icke närvarande konstnär:

 ”Han kommer att bli stor - han är fullständigt galen”

Jag invände och svarade att då får man väl ha som intagningskrav på konstutbildningar verifierad psykisk sjukdom eller allmänt udda socialt och intellektuellt beteende.



Men just detta att  konstnären ofta ses som en udda person som gör konstiga saker.

Och det finns konstnärer som utnyttjar detta epitet och skapar ett slags mystik runt sin person.

Hela den här problematiken uppkom nog i början på 1900-talet när konstnären blev en bohem och man dessutom befattade sig med psykotiska tillstånd i Freuds anda.

Jag ser de bästa och mest betydande konstnärerna i de som har en dynamik i sitt konstnärskap och som inte fastnat i sig själva och sitt ego. 

De som kan både vara bildkonstnär, designer, lärare, författare, arkitekt, filosof, arbeta med offentlig konstgestaltning och innovatör. Ett bra typexempel är Leonardo DaVinci och de flesta renässanskonstnärerna. Och givetvis är denna inställning präglad av min bakgrund men också av att bildkonst handlar om förmåga till att gestalta och ha känsla för färg och form. Alla kan ha idéer som man kan presentera men det är inte bildkonst, kanske ska man definiera bildgestaltning närmast med att presentera en ”lösning” ungefär som en arkitekt gör en ritning på ett byggnadsverk och sedan får det förverkligat. 

Den som kan kommunicera med andra och t.ex. ha en vilja till att även andra konstnärer skall bidra till att höja yrkets status, det kan man se i att många av de bästa konstnärerna har varit lärare och haft elever, lärljungar och praktikanter. Som lärare tvingas du att lämna dit ego och måste sätta dig in elevens position och möjligheter. Det är alltid en tillgång att kunna vara lärare som konstnär men alla har inte förmågan. 

Jag har svårt att tänka mig att en konstnär som bygger sitt konstnärskap helt på ett ytterst petigt maniskt blyertstecknande och appropiationer till kända filosofer kan fungera som lärare förutom att framhäva sitt ego och betydelse.


N.Poussin (1594-1665)
 En lavering där han bygger sin kompositionskiss på ljus och skugga.
 En mästare på assimilation.




















Givetvis är det det slutliga verket som skall upplevas även om det är en minst lika stor upplevelse att se konstnärens alla skisser och förlagor. 


Och i det eftersatta ämnet Bild i grundskolan så borde man visa skisser, förlagor och hur en arkitekt, formgivare, konstnär etc. arbetar metodiskt. Att man oftast gör en ritning eller skiss.

Bildämnet borde vara ett sätt att förklara vitsen i att gestalta en idé och tänka abstrakt. 

Nu är det tyvärr ofta mest klipp och klistra och att måla som ”Monet”.

Men det beror nog på den bristfälliga utbildningen av lärare i bild. Det borde läggas tyngd på idégestaltning och kunskaper om konsthistoria. Något som eleverna har stor nytta av, för få kanske blir konstnärer.



Att t.ex. överföra en konstnärs måleri till en tekopp är inte design…

Trycka en konstnärs enskilda konstverk på en plåt och se det som en offentlig utsmyckning är inte ett konstnärligt verk anpassat till miljön.

Det jag avser är att med den digitala tekniken är det simpelt att överföra ett måleri till att trycka på ett annat material.  Det är givetvis en fantastisk teknik när den blir använd med insikt och kunskap.


onsdag 6 mars 2024

Claude Lorrain laveringar

 En av mina favoriter från konsthistorien är Claude Lorrain, främst hans laveringar och skisser som har betytt mycket för mig. Han sägs ha tillbringat mycket tid ute i naturen ofta i Italien och gjort skisser inför det direkt upplevda motivet. 

Han har fått en svart spegel uppkallad efter sig som har använts vid arbete inför motiv.



Tyvärr verkar det ibland som den officiella svenska samtidskonsten avfärdar just det studerade och iakttagna som förlegat för att istället föredra appropiationer och att presentera ett slags scenografi med objekt som skall ge åskådaren en upplevelse med ett litterärt och konceptuellt tillägg.

 Komponera är att - sammanställa- inte samla och sortera. 

Och bildkomposition skall egentligen utgå från något som handlar om bildspråk och dess  "magi". 

Man upplever något i bilden som skapas i perceptionen och inte alltid av vad man egentligen vet och vad bildens symboler står för.

Jag vill ofta se musik och bildkonst som ett besläktat konstnärligt uttryck- rytm, komposition, harmoni-disharmoni, klang etc.

Här nedan några laveringar av Claude Lorrain född omkring 1604-05 död 1682 var en fransk målare, i huvudsak verksam i Rom. Jag har gjort dem mindre "rödbruna" i tonen även om han troligen arbetade i sepia så har nog åren gjort att de blivit alldeles för rödbruna.












fredag 1 mars 2024

Bandy och Villa Bk

 Jag är född och uppväxt i Lidköping. 

När jag gick på högstadiet vid Rudenschöldskolan så började jag gå på Villa Bk:s matcher som var på Isstadion inte jättelångt från hemmet. 

Jag tränade även med Villa som pojklagspelare och erhöll ett guldmärke i bandyteknik. 

Men samtidigt spelade jag tennis i LTK med framtida stjärnor som Anders Järryd.

 




















Min pappa som var chefsdesigner på Rörstrand i Lidköping m.m. och i ungdomen en framgångsrik simmare uppskattade mitt intresse för sport och idrott. 

Vi var ett kompisgäng som alltid samlades på isstadion och när Radiosporten sände så kunde vi samfällt utbrista: Heja Villa friskt humör...det är det som gör susen... ??

Bland oss fanns Lennart Björling som är skyldig till till mycket bl.a. en duktig bandyspelare

Nu bor jag sedan 80-talet i Malmö och här är väl bandy något exotisk men även om jag nu måste se matcherna på skärm så är det en engagerande  upplevelse och tjoar när Villa gör mål

Som jag sa till Micke Arvidsson när han kontaktade mig för något som inte rörde bandy alls för några år sedan: Jag tycker det är tråkigt när MFF förlorar men blir deprimerad när "Villa" förlorar.




tisdag 6 februari 2024

Den poetiska dimman

 














Första året på Malmö konstskola Forum uttryckte Gerhard Nordström som var en av mina lärare att 
"den poetiska dimman" var ett stilgrepp som ofta användes utan insikt. 
Vad han troligen menade var att man gjorde måleri och teckning "oskarpt" för att skapa en mystik. 
 "Sfumato" är något som bl.a. de oerhört skickliga renässansmålarna t.ex da Vinci använde sig av. 
Men de använde sig av effekten med känsla och kunskap så det inte bara blev ett effektsökeri. 
(och att komma undan grundläggande kunskaper om komposition).



















Jag har sett en del "oskarpa" abstrakta målningar där man manieristisk använder sig av effekter och det blir "effektfullt" med en oskärpa men om jag t.ex. sluddrar och famlar i mitt språk så döljer jag innehållet och vad jag vill säja. Att vara otydlig blir då ett verktyg för att just vara obestämd och obegriplig.
Jag tror det var det som Gerhard Nordström avsåg när han ironiskt yppade begreppet "den poetiska dimman". Sedan kan det också bli bra bildkonst att vara "oskarp" som Gerhard Richter och Rothko m.fl.
T.o.m. är det ibland bra för en målning eller teckning med en viss oskärpa. Tittar man nära på en etsning eller torrnål så finns det en viss luddighet. 
Därför kan jag vara skeptisk till akvarell där man eftersträvar att färgpigmentet skall "bita" och efterlämna tydliga konturer.. Det blir en förstärkt ljuseffekt som känns billig. Att lägga konturer runt en form kan i vissa fall vara effektfull för att förstärka en form eller frilägga. 
Men man hindrar ofta färger från att korrespondera. 
Just akvarell kan inbjuda till ett oskarpt uttryck med hjälp av färgen som flyter men som inom all bildkonst - det är slutresultatet som räknas, inte tekniken. 






Tänker man på hur man upplever den sedda verkligheten så är allt inte i full skärpa.
När man står inför ett "motiv" så flyttar man blicken från olika punkter i djupet och det är olika avstånd mellan dem. 
Om man då t.ex. målar av det som är närmast och sedan flyttar blicken till bakgrunden  och målar av det man ser så blir ofta målningen svår att läsa, det uppfattas som många påståenden i samma bild. Som att i samma mening använda olika språk utan att ta hänsyn till hur mottagaren kommer att begripa.
Som norskans "rolig" som då menar "lugn" och på svenska "skojig".

I en iakttagen "målning" är det samma avstånd från t.ex. det närmaste till det som befinner sig långt bort. Därför kan man i t.ex. i en porträttmålning låta öronen var lite oskarpa etc.
Det begrep daVinci...
Och porträttfotografer använder sig av ett kort skärpedjup och en stor bländaröppning för att skapa djup.
Motsatsen är att man med hjälp av bländaren åstadkomma ett skärpedjup som inte överensstämmer med perceptionen och det gör att det väldigt nära kan få samma skärpa som det betydlig längre bort.

En grundläggande devis för bra bildkomposition är att blicken inte skall börja med att direkt "hoppa" från olika delar av bilden utan ledas in av en genomförd bildbyggnad. 
Detta påtalade renässanskonstnären och arkitekten Alberti i sin bok "om målarkonsten" .
Det måste finnas en underliggande sammanhållande konstruktion i en bra komposition. 
Men i samtidskonstens opportunism och sökande efter motsatser så blir komposition och kunskaper om perception något förlegat. Bilden underställs en förklaring som att "jag vill att min konst skall vara obegriplig".
Bra konst har en magi som är svår att beskriva i ord men ett bra utgångsläge är att ställa det mindre bra mot det bästa m.a.o. visa en Picasso mot en Carolina Gynning för att vara brutalt tydlig.
Det handlar inte om att ringakta amatörer och andra konstnärer, bara att följa devisen om att vara ambitiös, ärlig och nyfiken.
Visst, alla mina skolade kollegor är överens om att Gynning är usel som konstnär men hon har genom TV och media fått en orättfärdig uppmärksamhet  som inte tillför konsten något positivt.


Att fotografi är ett bedrägligt medium för att beskriva upplevelsen av den sedda verkligheten kan man se i en trend som var vanlig för några år sedan. Man la kameran snett...
Om jag håller mitt huvud snett så upplever jag ändå vertikaler och horisontaler rätt...jag kan ligga i sängen och ha huvudet i samma vinkel som sängen men ändå upplever jag vertikalt och horisontalt.
Jag är kanske av födseln känslig inför sneda horisonter men om man inte sitter i ett flygplan eller rymdraket så är horisonten faktiskt vågrät. 
I foto taget med ett vidvinkelobjektiv kan vertikaler luta men eftersom det avläses som fotografi så korrigeras det ofta instinktivt när man ser bilden. Man är van vid att väggar i utkanten av fotot är sneda.
Men i en målning eller teckning så läses icke vertikala linjer som de gestaltas. Det ser "snett" ut.
Och har man utgått från ett foto och inte korrigerar fotografiets avläsning och då ser väggarna ut att luta.
Fotografi är ett utmärkt skissmaterial men måste transponeras till måleri och då gäller det att ha kunskaper om hur man gestaltar. 

Att bara exakt kopiera eller kalkera ett foto blir ingen bra "bild" - bara ofta en dålig kopia.  Men i materialistiska värden så premieras gärna det som ser ut att vara noggrant och tagit lång tid.


För ett par dagar sedan körde jag på Ringleden i Malmö och hade med mig min lilla Canon kamera och tog ett antal bilder i den speciellt dimmiga morgonen. 
Jag kunde inte direkt komponera och jag bara tryckte av. 
När jag kom till studion kunde jag beskära och komponera fotografierna. 

Här nedan är det 9st fotografier som jag presenterar och som finns som pigmentprint 
på Edition Etching 310g papper.
Storlekar från 30x30cm till 35x23cm













 

söndag 10 december 2023

Staprams - 97 åring

Raimonds Staprams 

konstnär och dramatiker både i USA och i hemlandet Lettland. Staprans föddes 1926 i Riga, Lettland. 

Han bor nu i San Francisco, Kalifornien.

(97 år)

En relativt okänd konstnär för mig tills nu men med ett uttryck som påminner om Richard Diebenkorn men även Wayne Thiebaud. Det jag ser på nätet imponerar, men visst man ska se verken live....














onsdag 8 november 2023

Stilleben I - det nära och stilla i bildgestaltning..

Många som genomgått en konstnärlig grundutbildning har fått studera uppställda föremål som varit motiv för teckning eller måleri.  
För att lära sig "se efter"och tillsammans med sin lärare och kollegor analysera och tolka det direkta seendet och översätta till ett bildplan.
Ett stilleben kan vara arrangerat men också ett utsnitt av en nära verklighet.
När man ställer upp föremål tränar man också sin känsla för komposition.
Att välja en del av det man ser framför sig är också ett avgörande av hur bilden skall beskäras.
Om man utgår från ett fotografi så måste man ändå ha kunskap om att ha iakttagit det sedda.
Man får erfarenhet av att iaktta och studera verkligheten och då avbilda den i relation till upplevelsen eller syftet. Det är inte bildkonstens primära uppdrag att dokumentera eller exakt återge en verklighet utan att förmedla hur man upplever det sedda och vilka tolkningar som uppkommer.

"I can often tell when drawings are done from photographs, because you can tell what they miss out, what the camera misses out: usually weight and volume - there's a flatness to them. " David Hockney



En stillebenuppställning från gamla Skånska Målarskolan i Malmö där jag var huvudlärare.
Eleverna stod framför och fick välja olika vinklar och utsnitt. En belysning som ger ett tydligt skuggspel och volym.








Ett stilleben kan vara utan litterära och egentligen föreställande objekt där man endast är intresserad av färg och form. Givetvis kan man se att det finns objekt som ger antydningar till betydelser men i en del fall är vad det "föreställer" inte kanske konstnärens primära vilja.
Det är givetvis så att en betraktare inte kan undvika associationer av det som finns med på bildytan och även hur det är gestaltat.
En dödskalle, symboler, musikinstrument  eller en vas med blommor ger givetvis utrymme för olika uttryck och tolkningar. 
Ställer man upp geometriska former och komponerar med kuber och sfärer så blir uttrycket närmast konkretistiskt abstrakt.
Konstnärer har även använt sig av en rent dekorativ eller kubistisk framställning av föremål som kanske inte är direkt avbildade eller studerade. Men ändå ett stilleben.
Kanske är det så att många konstnärer använt "simpla" föremål som frukter och krukor för att själva den måleriska processen skall vara det viktigaste.

En längre sammanställning och text om stilleben kommer snart....