måndag 23 maj 2022

Plagiatörer och appropiatörer

I konstvärlden är det vanligt att man skall vara "personlig" och då gärna med något som gör att man känner igen ett verk av en viss konstnär. Om man anstränger sig för att vara "personlig" eller ha en egen "stil" så upprepar man sig bara och det finns alltid någon som liknar. Att göra "fel" blir också slentrian och ytlig stil. Egentligen är motsatsen att härma eller plagiera samma sak man gör det som förväntas. Allt detta handlar om att göra det enkelt för sig och att slippa utmaningen i att lära sig och testa sin förmåga. Det är omöjligt att vara unik men har man någon personlighet så syns den utan att man måste ta till knep och ytterligheter.


Skillnaden mellan att vara epigon eller plagiatör kan vara ganska stor.
Om man i begreppet epigon syftar på en efterföljare eller lärjunge och att studera en annan konstnärs verk och tar lärdom från det så är det att likställas med forskning och upptäckter.
Centralperspektivet är ett exempel som uppfanns under renässansen.
Man tar det av resultatet och behöver inte alltid göra om försöken själv.
Att förstå och inse kräver kunskaper om medicin och kemi när det handlar om läkemedel för att ta ett exempel. 

I bildkonst har det ofta anförts teorier om att vissa moment redan är gjorda av andra konstnärer så därför kan man lika gärna gå vidare från de färdiga verken.
Man hoppar över "studerandet" som hos en del samtidskonstnärer anförs som onödigt reaktionärt trams - vi lever i den bästa av tider och det man åstadkommer är viktigt.
Det är egentligen en följd av att många av konstens "tjänstemän" är utbildade på att känna igen och klassificera konst. Inte skapa något konstnärligt bestående.
Det senare kräver många års arbete med att träna sitt seende, tålamod, ärlighet och dessutom talang.

Konstbegreppet- vad är konst - har utmanats ända sedan Duchamp ställde ut en pissoar och Clas Oldenburg har utfört jättelika versioner av murslevar m.m. 
Att titta i en bok som "Konsten idag" skriven av E.Lucie-Smith 1977 är som att se den nu aktuella samtidskonsten fast 50 år senare.
Kanske beror det på att man på gott och ont lånar eller plagierar.








Att allt för mycket bygga sitt uttryck på en idé kan när någon annan var först bli verkets ifrågasättande när plagiatet upptäcks. 
Att t.ex. göra ett litet föremål jättestort och kalla det för konst är riskabelt med tanke på Oldenburgs skulpturer. Och med hjälp av 3d-skrivare kan man åstadkomma det enkelt.
 

Marcel Duchamp













Clas Oldenburg







Man kan se en rektion mot konceptuell samtidskonst i de s.k. akademier som ytligt plagierar den klassiska konsten och förvisso är tekniskt skickliga med oljefärg men dåliga på bildbyggnad och teckning. Och de klassiska konstnärerna som Rembrandt och Rubens var oerhört skickliga på just teckning och komposition.


En målning av Richard Pettibone som är en direkt kopia av Warhol om än i betydligt mindre format betingar ett ansenligt värde.  Han var en av pionjärerna inom "Appropriation Art" där han gjorde kopior eller nästintill av bl.a. Lichtenstein och Warhol.
Det som är utmärkande är faktiskt att man anspelar och gör ingen hemlighet av att det är gjort efter originalkonstnärerna. Som ett slags "tribute to" eller "hommage".
Man utnyttjar andras rykte och verk för att själv få del.
Det är både epigoneri och plagiat som borde egentligen sakna konstnärligt värde.
Men i samtidskonstens sökande efter kontext bidrar det till att gynna det konceptuella.
Att vara osjälvständig blir en konstnärlig kvalitet i sig.


2st "Elvis" till vänster av Richard Pettibone, till höger av Andy Warhol



Inom musiken är det framförallt i den klassiska musiken att verk av kompositörer framförs av en symfoniorkester och leds av en dirigent. Dirigenten har följt partituret men också tolkat nyanser.
Det går inte att bara skriva av noterna man måste kunna läsa och förstå.
Och givetvis kan man göra egna versioner av kända klassiker inom rockmusik och jazz.
Att klä ut sig till Beatles eller Elvis och härma deras ljudbild och poser blir mer teater eller show.

Om man skulle kopiera ett litterärt verk så är det inte tillåtet enligt upphovsrätten. Man har möjlighet att "citera" och göra uttdrag men att ta stora delar av texten är inte lagligt utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Upphovsrätten gäller 70 år efter upphovsmannens död.

Att man lärt sig av att kopiera andras verk men det finns en avgörande skillnad mellan att kopiera från en platt yta som en målning eller från den tredimensionella verkligheten.
De som satt på museerna och kopierade förr i tiden hade trots allt verket framför sig.
Nu är det fotografier av målningar som främst kopieras.

Jag har sett att en konstnär tar fotografier av andras foton och använder dessa till en utställning, 
i en annan kontext men det är etiskt diskutabelt som självständiga verk.
En "konstnär" utgår från fotografier på främst rockstjärnor som andra tagit och behandlar dessa digitalt med simpla koloreringar och inklippta collage. 
Var går gränsen för att det ska vara upphovsrättsligt fel?
Etiskt ser jag det i alla fall förkastligt. 
I upphovsrättslagen anges att verket skall ha en originalitet vilket kan medföra att s.k. modifieringar kan vara gränsfall. 
Med den digitala tekniken och med hjälp av fotografiska metoder skulle någon kunna ta  t.ex. ett grafiskt blad av mig och ha som grund för vidare bearbetning. 
Här blir gränserna luddiga för vad som är stöld och kommentar till ett koncept.
Hergé som är skaparen av seriefiguren Tintin dog 1983 så det blir först 2053 som upphovsrätten inte gäller. 

Själva idén och konceptet kan man låna fritt,  t.ex. från konstnären Baselitz som vände vissa av sina målningar upp och ner kan man göra likadant.
Så ett plagiat behöver inte vara upphovsrättslig stöld.



G.Baselitz - porträtt


















Andy Warhol borde vara relativt enkel att kopiera, bilderna är inte särskild teknisk komplicerade och har ingen direkt handstil gjord med pensel och penna. 
Det är ofta fotografiska förlagor.
Bildkonst behöver inte vara tekniskt briljant eller virtuost utfört.
Ferdinand Legér t.ex. gjorde sina förlagor till offentliga verk så att yrkesmålare skulle kunna utföra dem efter hans ritningar. Närmast som design eller arkitektur. 
Mycket abstrakt konkret konst kan främst ses som ett objekt och inte som en bild som beskriver ett tredimensionellt rum på en plan yta. 
Att plagiera en Mondrian är ganska enkelt men att utföra originalet kräver känsla för form och färg som skall fungera.



Ferdinand Legér













Piet Mondrian


















Konstnärer som har arbetat inför motivet vare sig det är landskap, porträtt, interiörer, stilleben m.m.
har stått inför en verklighet där objekten hamnar på olika avstånd från ögat. Man kan tydligt uppleva vad som är närmast och längre bort. Genom att flytta blicken lite i sidled, fokusera på olika punkter och även  utan att fokusera analyserar man motivet för att översätta det till en plan yta.
Konstnärer har både skapat sina bilder direkt inför motivet men också använt sina studier till konstverk som helt gjorts i ateljén efter skisser och förlagor.
Det finns av mästare som Rembrandt, Tintoretto, Rubens, Claude Lorrain m.fl. stora mängder av studier inför motivet även om deras stora målningar är gjorda efter skisser i ateljén.
Det säger sig självt att komplicerade verk med korsfästelser och flygande änglar är omöjliga att bygga upp i realitet. Men det finns uppgifter om att en konstnär som Poussin gjorde  miniatyrscener med lerfigurer inför vissa av sina verk.
Det var också vanligt att man studerade gipser och statyer på museer och akademier.
Alberti (se föregående blogginlägg) förordar att man helst tecknar och målar efter just skulptur.
Att kopiera måleri är bra men blir gärna att man imiterar istället för att lära sig gestalta.



Rembrandt - lavering















Tintoretto




















Rent logiskt kan man med ovanstående i åtanke ifrågasätta varför man kopierar andras skisser och studier som uppenbarligen är gjorda inför motivet?
Syftet med teckningarna var att kunna direkt iaktta ett motiv tredimensionellt.
Visst kan man försvara kopiering med att man också studerar tekniken och kompositionen.
Men självständig konst är det knappast att plagiera skisser.
Och man skäms inte heller att ibland nämna det som en slags "hommage".
Jag anser att man kan "låna" och utgå från andras verk men precis som inom musiken så måste det göras med konstnärlig känsla och respekt. Att göra parafraser eller självständiga tolkningar av ett verk är en utmaning i sig och inte att man gömmer sig bakom en annan konstnärs rykte.


Giacometti
















Den tyske konstnären Caspar David Friedrich (1774-1840) är känd för sina dramatiska landskap, gärna i skymning. 
Att utföra dessa målningar inför motivet hade krävt en omöjlig snabb teknik. 
Därför gjorde han bl.a. många studier av träd som uppenbarligen är gjorda inför motivet.
I hans trädstudier känner man tydligt trädets tredimensionella form där grenar riktar sig mot och från betraktaren inte endast åt sidorna. Om man skulle teckna eller imitera en av Friedrichs trädstudier riskerar det att bli platt och mer som en tunn relief eller som djurpäls över en massiv form.
 Man utgår ju oftast då från en tvådimensionell reproduktion.
Träd är inga massiva former utan består av grenar, barr eller blad.
Någon genväg finns inte - man måste se det i verkligheten.



 Målning av Caspar David Friedrich nedan trädstudie




















































Avslutningsvis kan man fundera på varför det görs mycket konst som "liknar" konst.
Det kan vara inom ren hötorgskonst men också konst som visas på etablerade konsthallar och museer.
Det är naturligtvis omöjligt att inte vara påverkad av all konst som har gjorts. 
Att vara helt originell är omöjligt och inte önskvärt.
Bild är ett språk och konst är kommunikation.
Ibland kan udda och aparta konstnärer få uppmärksamhet för att det bryter mot hur man tror att det "rätta" ser ut. Men den som arbetar enbart efter sitt inre hamnar snart i att tillkortakommanden blir vanor. Originaliteten upprepas till leda och blir en stil.

Om man tittar tillbaka på bildkonsten så har opponenter alltid stått för den konstnärliga vitaliteten.
Monet och impressionisterna gav sig ut från ateljén och studerade bl.a. landskapet.
Matisse arbetade ofta inför verkligheten.
Hopper, Giacometti, Morandi, Diebenkorn, Thiebaud, Hockney  m.fl.
Abstrakta målare som Mondrian, deKooning och S Delaney har utgått från det sedda och konkreta.
En konstnär som Donald Judd hittar sitt uttryck i verkliga former.

Att utgå från fotografier är ett för det mesta mindre bra sätt att studera men att ta hjälp och stöd av ett fotografi kan vara nödvändigt och ett bra verktyg.
Om man bara kopierar foto utan att översätta till måleri eller teckning blir det gärna imitationer av fotografiet och det fotografiska språket.
Arbetar man med fotografier som förlagor så är det viktigt att inte tappa direktheten med verkligheten som referens.

Genom att åter studera naturen och den fysiska verkligheten så blir man inte en plagiatör.
Det kan likna andra konstnärer och verk mer eller mindre och det går inte att undvika. 
Den egna iakttagelsen och hur man översätter den till bild blir det personliga uttrycket.
Detta gäller allt från helt konkret måleri till realistiskt om man inte tränar sin förmåga att se blir det bara kopior av tidigare verk.



torsdag 12 maj 2022

Fotografiets verklighet och måleriets - del I

 

"Är inte måleriet den förnämsta av alla konster eller dess främsta prydnad?" 
Alberti (1404-1472)

"Fotografi - liksom alkohol skall bara vara tillåtet för dem som kan klara sig utan""
Walter Sickert (1860-1942)

Vi har ända sedan 1800-talet vant oss vid den fotografiska bilden för att dokumentera.
Kamerans enögda lins registrerar det som den ställs inför till en platt bild.
Även om datorer kan skapa tredimensionella objekt så är det trots allt på en platt bildskärm.
(även om man skriver ut i en 3d skrivare).
Ända från Televisionens början till nutidens platta mobiler så har vi vant oss vid att se verkligheten tvådimensionell. Vi har suttit många timmar framför bildskärmar av olika storlekar och stirrat.

Att utgå från ett fotografi för att skapa en målning eller teckning har ibland sett som ett slags fusk.
Jag kan inte anse att om ett fotografi har varit förlaga till ett bra konstverk skulle göra de facto sämre. Som Monet svarade när han fick frågan om konstnärer som använde sig av fotografier:
"Jag har sett fantastiska verk gjorda efter foto och förfärliga som är gjorda inför motivet"
Men om man kopierar och målar av ett fotografi utan att transponera det till ett målerisk bildmässigt språk så är det diskutabelt.  Som ett slags kalkering och simpel imititation.
Det imponerar gärna på en publik som är van vid en platt fotografisk verklighet.
Och bifogas en litterär instruktion så blir även curatorer och konstvetare tillfredsställda.
Att skapa bilder ur minnet eller helt konkreta konstverk som inte bara blir upprepningar av en stil kräver nog att man fyller på sitt förråd kontinuerligt.
Mycket bildkonst och måleri är egentligen bara ett slags imitation med funktionen att endast vara dekorativ och illustrativ.

Jag anser att det klassiska tillvägagångssättet med studerandet inför verkligheten är med tanke på all tid som vi sitter framför bildskärmar avgörande för vår verklighetsuppfattning och därmed kunna göra bildkonst som inte bara är metakonst och beskriver annan konst.
Jag håller med David Hockney om att konstnärer kan bli för beroende av foto som förlaga.
Dessutom är ett fotografi en begränsad del av en verklighet och vår känsla för skalan.
Fotot stämmer sällan med storleken på motivet. 
Inför verkligheten kan man tydligt få en uppfattning om avstånd och storlek på de ingående objekten. Om jag ser ett höghus långt bort från mig så även om det tar upp en så liten del av bildplanet så min fingertopp kan täcka över det och min hand täcker över stolen i förgrunden så upplever jag ändå att huset är ofantlig mycket större.
I ett foto är inte detta helt självklart men erfarenheten av hur ett höghus ser ut säger mig ändå att det är stor skillnad. Stolen kan rimligen inte vara större. Men känslan och upplevelsen av skalan är inte självklar.

Det handlar om en viss bekvämlighet, det är förknippat med visst besvär att ställa sig utomhus och teckna eller måla. Man måste också ta snabba beslut och vara koncentrerad på motivet precis som 
att personer sitter för porträtt. Stilleben kan vara som namnet säger en bra kompromiss men för att inte tappa koncentration är det inte fel att sätta ett tidur.
Det är bekvämare att kopiera och i lugn och ro utan tidspress kalkera sina bildmässiga broderier. 

I boken "Om Målarkonsten" av Alberti (1404-1472) som skrevs redan 1430-talet så beskriver han bruket av "slöjan" en slags siktruta indelad i rutor konstnären kunde placera mellan sig och motivet.






















Med hjälp av rutorna kunde man överföra motivet till duken eller pannån.
Konstnärer har även använt sig av "camera obscura" där motivet kunde ses projicerat på en yta. Den italienske 1700-talsmålaren Canaletto lär ha använt tekniken och kanske även Vermeer.
För inte så länge sedan gjorde den brittiske konstnären David Hockney ett reportage där han testade att arbeta med camera obscura.
Med tanke på de "gamla mästarnas" oerhört skickliga teckningar och skisser är jag övertygad om att det inte var alla eller alltid som man gjorde bruk av en camera obscura. Och hur skulle änglar och keruber flyga omkring i rummet? Det går faktiskt inte att "måla" på en projektion...















Gemensamt för dessa verktyg är att man ofta gör en konturteckning av ytorna i motivet som sedan överförs till duken eller pannån. Och inte minst viktigt man befinner sig med motivet framför sig i verkligheten med skalor och rumsligheter. 
En spegel är också ett bra hjälpmedel för att iaktta ett motiv, spegelbilden är inte "platt" utan tre-dimensionell. 

Alberti och även i den betydlig senare skriften av Erwin Panofsky (1892-1968)
"Perspektivet som symbolisk form" påpekas vikten av att bestämma en "huvudpunkt" i kompositionen som skall vara betraktaren till ledning för upplevelsen av den "platta" ytan.
Blicken skall inte vandra planlöst runt i målningen.
Alberti: 
"Jag önskar variation men vill samtidigt ha värdighet och måttlighet och ogillar de målare som i sin strävan efter att verka generösa inte lämnar någon tom yta. De har ingen komposition utan sprider allt slumpartat utan fasthet och visar bara oreda"
"Den som endast stöder sig på sina minnesbilder och på vad de ser för sitt inre - lär sig inte måla ordentligt utan gör helt enkelt vanor av misstag"

Alberti säger att det är en bra övning att kopiera andras verk men avfärdar att försöka efterlikna andra målare och göra anspråk på ryktbarhet för sina insatser.
(jag kommer längre fram under rubriken "Plagiatörer" resonera kring detta) 
Alberti ger rådet att helst utgå från skulpturer (även medelmåttiga) istället för målningar.
Inför teckningar och målningar tränar vi på att imitera istället för att inför en skulptur tvingas iaktta både likheter och ljuset.

Faran med bruket av fotografiska förlagor är just att man imiterar fotografiet mer än att skapa ett 
måleri med allt som gör att måleriet kanske är som Alberti säger - den främsta av konstarterna.
Även om kameran har ett fokus med skärpa så om man utgår från t.ex. ett utskrivet foto så har man en helt platt verklighet framför sig. 
Som stöd och skiss kan fotot vara utmärkt och även bilder från filmade sekvenser.
Men det blir gärna bara imitation av en fotografisk verklighet.
Som tyvärr kan imponera på okunniga.
Med digital teknik kan ett fotografi få "måleriska effekter" och även skrivas ut på duk som gör att det faktiskt är en sorts "fusk" och bedrägeri.


onsdag 27 april 2022

Edouard Vuillard och Spencer Gore

 Den här målningen nedan har jag trott var gjord av en av mina gamla favoriter Edouard Vuillard,
 den franske postimpressionisten som var samtida med Bonnard.
När jag kollade upp signaturen lite bättre såg jag ett annat namn och därför sökte jag på nätet.
Målningen är gjord av en brittisk konstnär Spencer Gore (1878-1914)
Han arbetade ofta inför motivet och det berättas att han troligen dog efter att stått utomhus och målat på vintern. Han blev endast 36 år. En lysande målare i sin bästa verk.











Édouard Vuillard, 1868-1940 blev betydligt äldre och det finns mycket verk av honom på museer.
Jag blev bekant med honom under 80-talet och hans måleriska interiörer som jag kände mig besläktad med. I hans bästa verk är bildbyggnad och komposition något man imponeras av.
Han verkar ha utgått från färgade grunder. Där han intensivt och känsligt byggt upp ljus och kolorit. 
Tidiga verk är mycket förenklade och närmast abstrakta medan de senare är mer realistiska.



Här ser man tydligt att målningen är gjord på en varmtonad grundfärg.
Han arbetade med olja men även ofta med tempera och det finns också många pasteller.





Självporträtt


En målning med tyg och tapetmönster som närmast kamouflerar figurerna.






lördag 23 april 2022

Färglära - workshop

 Igår fredag genomförde jag i en workshop för personalen på Medborgarskolan
 som utgick från den bok som jag för tillfället skriver på:
Artikulation och funktion - om färgspråk
Deltagarna genomförde laborationer där man fick blanda till olika färger med hjälp av grundfärgerna och måla upp på papper för att sedan arbeta med kollage och se hur färger uppfattas i olika kombinationer. Blev väldigt lyckat med engagerade och duktiga deltagare.





















måndag 18 april 2022

Richard Diebenkorn

(1922-1993) amerikan, bosatt i Californien.

Han är en konstnär som dykt upp för mig de senaste 20 åren tillsammans med andra amerikanska konstnärer från samma generation som Wayne Thiebaud, David Park och Elmer Bischoff.
Han var påverkad av både Edvard Hopper och Henri Matisse och han var precis som de en mycket bra tecknare. Det finns otroligt mycket teckningar och skisser ute på nätet. 
Teckningarna är gjorda inför motivet och det är inget petande med detaljer utan det är helheten och kompositionen som utgör styrkan och uttrycket.
Man känner tydligt intensiteten i det koncentrerade utförandet och direktheten i iakttagandet.
Hans måleri närmar sig ibland det helt abstrakta även om utgångspunkten är föreställande.
Den något yngre Robert Bechtle (1932-2020) talar här om Diebenkorn›› även om Bechtle är en fotorealistisk målare. 












Torrnålsgravyr












onsdag 13 april 2022

Tillbaka till verkligheten - back to basic

 Att utgå från fotografiska förlagor och mer eller mindre överföra till måleri eller teckning har varit i bruk ända sedan fotografiet uppfanns och blev vanligt på 1800-talet. 
Jag är av den åsikten att det måste vara slutresultatet som räknas. 
Om man tagit hjälp av ett fotografi för att göra ett konstverk är oviktigt.
Beroende på vilka uttryck som gällt för samtidskonsten har vissa metoder gällt som de "rätta."

Efter den abstrakta expressionismen på 50-60-talet kom fotorealismen med ett måleri som utgick från fotografi. Man målade ofta med en exakthet som låg nära ett foto även om man kunde se att det var målat.  Många av konstnärerna hade en akademisk utbildning och hade studerat inför modell och en sedd verklighet.

Från slutet av 80-talet började man gå ifrån det klassiska studerandet på konsthögskolorna och man började göra "konst". Där det konceptuella och citerandet fick ersätta personlig analys av verkligheten. Även när måleriet fick större plats så var det ofta också som en gest - "Titta jag målar".
Och de följande åren har mycket av den mer realistiska konsten haft en tydlig prägel av "kalkering".
De petiga teckningar och målningar som visas är mer en uppvisning i att göra "duktig" prydlig konst som uppenbarligen tagit lång tid. Det verkar tillfredsställa en simpel materialistisk syn. 


Man har under 100-tals år tagit bruk av optiska hjälpmedel som t.ex. camera obscura.
Men där är som jag ser en stor skillnad på att faktiskt kunna iaktta motivet parallellt med att få det projicerat på papper eller duk.
Ett fotografi är tvådimensionellt i verkligheten har man olika avstånd till motivets delar.
Kameran är enögd. 
Den direkta upplevelsen inför verkligheten är en utmaning att tolka och beskriva.

Det finns också en aspekt med att man direkt inför ett landskap t.ex. måste ha en viss snabbhet i iakttagelse och teknik för att hinna fånga helheten.
Det är också nödvändigt att vara koncentrerad och anstränga gestaltningsförmågan.
Om man ser på de "gamla mästarnas" teckningar och skisser är de snabbt och säkert utförda.
Man har varit koncentrerad i stunden.
Inte många timmars mekaniskt maniskt petande.

Många nybörjare tror att bara för man kopierar noggrant eller kalkerar det man har framför sig så blir det bra.
Det blir det inte...
Man måste förstå vad man ser och översätta till en bild.
Om man inte kan läsa är det svårt att kopiera en text.
Och verkligheten är tredimensionell, på bildytan är det samma avstånd till förgrund som bakgrund. 

Det går inte att vara opåverkad av annan konst men inför verkligheten blir det en direkthet som griper tag och snart släpper man på referenserna att det skall bli "konst".
Därför tror jag att man måste gå tillbaka till studerandet av det sedda igen för att komma bort från allt plagierande av stilar.

Jag har själv bestämt mig att undvika fotografiska förlagor framöver och lyda Hockney´s råd om att inte bli beroende av dessa.
Det är faktiskt mycket roligare...



Här nedan några foton på konstnärer som arbetat inför motivet:



Corot



Edvard Hopper

Edvard Hopper skissar i Paris

Sargent målar porträtt

Sargent målar akvarell



David Hockney














torsdag 24 mars 2022

Wayne Thiebaud

 Wayne Thiebaud, född 15 november 1920, död 25 december 2021 
Han blev över hundra år gammal och är väl mest känd för sina målningar med bakverk och efterrätter.
En representant för popkonsten där alldagliga motiv gjordes i en stil som appellerar till reklam.
Men de bästa av de s.k. popkonstnärerna är verkligen inga ytliga populistiska konstnärer.
Thiebaud som började som illustratör har gjort målningar, teckningar och grafik som tillhör bland det mest intressanta från samtidskonsten. Hans grafik och hans teckningar visar på vilken bra konstnär han var.