Målningen som finns på Statens Museum för konst i Köpenhamn hängde högt upp i museet i ett ljust rum som antagligen var upplyst av dagsljuset från taket. Den strålade i sitt majestät, färgerna kunde samverka i sin fulla kraft.
I början av 90-talet flyttades målningen ner till första våningen, jag blev lite besviken men den var fortfarande praktfull fast lite mindre majestätisk.
Efter tillbyggnaden av museet flyttades den i den nya delen, in i ett rum med endast elljus och därtill uselt sådant. Den ser jävligt trist ut, som det mesta av fauvisternas måleri.
Är det jag som ändrat uppfattning om måleri? Har historien kommit ikapp Matisse och nu ser man sanningen?
Till en viss del har tiden gjort att man nu ser annorlunda på modernismen och det som var provokativt och radikalt då.
Men detta gäller allt skapande - litteratur, film, teater, arkitektur...
Man måste verket chans att existera och kommunicera utifrån sina egna villkor .
Med det menar jag att verken skall visas så dess unika kvalitet bäst kommer fram.
Detta kräver känsla och kunskap hos de som presenterar.
Vilket uppenbart inte vissa danska museer har.
