Staprams - 97 åring

Raimonds Staprams 

konstnär och dramatiker både i USA och i hemlandet Lettland. Staprans föddes 1926 i Riga, Lettland. 

Han bor nu i San Francisco, Kalifornien.

(97 år)

En relativt okänd konstnär för mig tills nu men med ett uttryck som påminner om Richard Diebenkorn men även Wayne Thiebaud. Det jag ser på nätet imponerar, men visst man ska se verken live....

Stilleben I - det nära och stilla i bildgestaltning..

Många som genomgått en konstnärlig grundutbildning har fått studera uppställda föremål som varit motiv för teckning eller måleri.  

För att lära sig "se efter"och tillsammans med sin lärare och kollegor analysera och tolka det direkta seendet och översätta till ett bildplan.

Ett stilleben kan vara arrangerat men också ett utsnitt av en nära verklighet.

När man ställer upp föremål tränar man också sin känsla för komposition.

Att välja en del av det man ser framför sig är också ett avgörande av hur bilden skall beskäras.

Om man utgår från ett fotografi så måste man ändå ha kunskap om att ha iakttagit det sedda.

Man får erfarenhet av att iaktta och studera verkligheten och då avbilda den i relation till upplevelsen eller syftet. Det är inte bildkonstens primära uppdrag att dokumentera eller exakt återge en verklighet utan att förmedla hur man upplever det sedda och vilka tolkningar som uppkommer.

"I can often tell when drawings are done from photographs, because you can tell what they miss out, what the camera misses out: usually weight and volume - there's a flatness to them. " David Hockney

En stillebenuppställning från gamla Skånska Målarskolan i Malmö där jag var huvudlärare.

Eleverna stod framför och fick välja olika vinklar och utsnitt. En belysning som ger ett tydligt skuggspel och volym.

Ett stilleben kan vara utan litterära och egentligen föreställande objekt där man endast är intresserad av färg och form. Givetvis kan man se att det finns objekt som ger antydningar till betydelser men i en del fall är vad det "föreställer" inte kanske konstnärens primära vilja.

Det är givetvis så att en betraktare inte kan undvika associationer av det som finns med på bildytan och även hur det är gestaltat.

En dödskalle, symboler, musikinstrument  eller en vas med blommor ger givetvis utrymme för olika uttryck och tolkningar. 

Ställer man upp geometriska former och komponerar med kuber och sfärer så blir uttrycket närmast konkretistiskt abstrakt.

Konstnärer har även använt sig av en rent dekorativ eller kubistisk framställning av föremål som kanske inte är direkt avbildade eller studerade. Men ändå ett stilleben.

Kanske är det så att många konstnärer använt "simpla" föremål som frukter och krukor för att själva den måleriska processen skall vara det viktigaste.

En längre sammanställning och text om stilleben kommer snart....

Lukasgillet i Lund - 125år - jubileumsbok

 

 

Lukasgillet i Lund har fyllt 125 år och i samband med det har man gett ut en magnifik bok som främst behandlar de senaste 25 åren och det tillhörande traditionella planschmålandet. 

Det finns över 300st gjorda under årens lopp och de behandlar aktuella ämnen, lokalt men också internationella företeelser och händelser.

Vi är ett tiotal konstnärer som utför varsin inför det stora julgillet där de visas och kommenteras av en presentatör. Jag har varit med sedan 1999 och målat planscher.  Inför jubileumsboken blev jag intervjuad av Per Lindström och Johan Stenström. I förrgår fick jag mitt exemplar av denna bok vid en ceremoni och som visar alla de senaste 25 årens planscher men även presentationer av fyra konstnärer.

Igår var det årsmöte på Grand i Lund med ca 100 medlemmar närvarande (gillet har ca 500 medlemmar).

På Grand hotell finns den speciella Lukassalen med en samling porträtt av ett antal Lukasbröder.

Jag känner mig oerhört hedrad av att få vara med i denna fina bok med bra text och fina bilder:

Min ateljé i Malmö

Från ateljén ute på torpet i Svedala

Johan Stenström och Per Lindström

pastellkritor - att ta på färgen

(detta är en text som jag eventuellt/troligen kommer att arbeta vidare på)

Wayne Thiebaud (1920-2021) "pastellkritor"

Att arbeta med kritor har under konsthistorien alltid varit vanligt. 

Det bör vara en bland de äldsta teknikerna om man tänker på t.ex. träkol och förkolnade ben som har använts att skapa bilder med. De gamla mästarna från renässansen använde bl.a. svartkrita, rödkrita och kritor med vitt pigment i sina teckningar och skisser.

Och det ligger något fundamentalt i den mänskliga perceptionen att använda sig av ett direkt och spontant material för att göra bilder. De bästa konstnärerna klarar sig med en kolbit och en yta att rita på. 

Och givetvis även mer komplicerade tekniker som oljefärg etc. 

Da Vinci - krita

Från vänster Tintoretto sedan två kritteckningar av Michelangelo

Edvard Hopper

Han gjorde de flesta förstudier till sina målningar i krita, han var en skicklig tecknare och det syns i hans skisser. 

Om man tar paralleller till musik så är kritan eller penseln ett instrument som kräver träning och kunskap om bild samt talang.  En musiker måste ha känsla för rytm, ton och komposition - alltså hur ett musikstycke kan byggas upp. Med träning och talang så blir musikern skicklig på sitt instrument och kan också samverka med andra musiker till en helhet.

En pensel är ett fantastiskt redskap men kräver att färgmaterialet har en lösare sammansättning än när man arbetar med kritor och kol. Akvarell och tusch kräver vatten som lösningsmedel. 

Oljefärg kan man arbeta med direkt från tuben men den är ändå ganska lös i konsistensen. 

Och den tar tid på sig att torka. Konstnärer som Degas och Monet lät oljefärgen bli nästan som pastell genom att låta ett läskpapper suga upp oljan. Använder man sig av tillsatser och hartser som gör att oljan torkar snabbare eller blir den i varje fall halvtorr inom ett par timmar. 

Degas - pastell

Akryl torkar helt fast men det är svårt att i efterhand korrigera färgton och man måste ofta måla om hela färgfältet. I olja kan man mata in färgkorrigeringar med t.ex. vit färg för att få tonen ljusare.

Ett annat problem med t.ex. akryl, gouache, akvarell, tempera etc är att den ändrar valör när den torkar upp.

Olja kan bli matt och ofta måste man lägga på fernissa som kan gulna med åren.

Kritor, framförallt torra pastellkritor ändrar sig inte (om man undviker fixativ).

Målningen ser lika ut efter flera år. Det finns bättre fixativ som tillverkarna säger inte påverkar valör.

Den stora förtjänsten med både oljepastell och torrpastell är nog ändå dess spontanitet och direkthet.

För koloristen att man arbetar med en bestämd palett av färgtoner som blandas på bildytan och samtidigt tecknaren som kan få form, volym, ljus och rytm att gestaltas. Man arbetar med fingrar, verktyg som stompf, även penslar, trasor, papper m.m. Man kan använda tonat papper eller vitt, oljepastell går även bra på duk och pannå. Torrpastell kan kombineras med gouache, tempera och akvarell. Oljepastell med oljefärg etc.

Jag kan tänka mig att på grund av pastellens känslighet för beröring och fukt så var det svårt att arbeta i större format om man inte kunde glasa in dem, men det gäller ju även akvarell. Därför blev pastellen mer i ropet under 1800-talet och många konstnärer upptäckte dess möjligheter. Både som studiematerial och till kompletta konstverk.

Det blev på 1700-talet vanligt att utföra porträtt i pastell där materialets direkthet och snabba teknik passade väl. Många konstnärer arbetade också ute i det fria med pastell där samma fördelar kom till sin rätt.

Givetvis blev de fabrikstillverkade pastellfärgerna också en möjlighet för konstnärer att erhålla många olika färger och nyanser.

Just att man kan arbeta med ett stort antal färgtoner som man direkt har framför sig i färglådan är en fördel för konstnärens direkta känsla och spontanitet.

Man ser också färgen på kritan när den ligger på bordet eller i asken. Jag brukar ta bort ev. papper som skyddar kritan för att lättare se färgtonen.

Van Gogh yttrade att man borde utgå från färgerna på sin palett istället för de man såg. 

Jag kan både hålla med och invända. Det måste finnas någon slag harmoni med vad man ser och det är ändå bra att träna sin gestaltningsförmåga med att faktiskt avbilda. Att avbilda betyder inte att likt en kamera exakt återge vad den ser. Men i "avbildandet" finns en gestaltningsmässig ansträngning i att analysera motivet som man helt tappar om man bara improviserar med färg och form. 

Denna erfarenhet kombinerat med talang och vilja är det som gör att en konstnär kan skapa något som är tidlöst och betydande. 

Pastell gynnar konstnärer som är duktiga på att teckna. Man måste åstadkomma allt själv. 

Inga speciella färgpigment som samlar sig i spontana tjusiga klumpar. 

Akvarell, som är ett fantastiskt material har tyvärr blivit en teknik som ofta bli en fixering vid regler och simpla effekter. 

Givetvis drabbas även pastell av detta. På nätet finns det siter som visar på enkla tricks.

I den äldre konsten och även fram till samtiden hos de konstnärer som sätter konstnärlig kvalitet och dynamik främst är man bara hämmad av s.k. regler om rätt teknik.

Det måste vara det främsta för en teknik eller i kombination med andra att konstnären kan åstadkomma bra bildkonst i samverkan med sin känsla. Att ha full kontroll på vad som sker på bildytan hade inte ens de gamla mästarna och när det uppkommer tillfälligheter tillförs en ny erfarenhet.

Jag tänker på de regler som finns i akvarell om att bl.a. inte använda vit färg. Precis som Degas som var en superb konstnär som utförde många verk i pastell yttrade - "måleri är ingen sport". 

Han syftade egentligen främst på att så många av hans samtida kollegor satt ute i landskapet och målade "Plein air".

Det finns ingen regelbok i konst bara lagar om perception och gestaltning.

Sedan är det önskvärt om den bästa bildkonsten kan överleva för framtida generationer att beskåda.

Är pastell ett material för konstverk av betydelse eller bara ett steg på vägen, ett skissmaterial?

Paula Rego (som avled 2022)  har utfört mycket stora pasteller och skapade sig ryktbarhet mycket genom sina pasteller. Men det är förhoppningsvis inte det aparta materialet och de stora formaten som medfört uppskattningen av Regos verk. 

Nej, om man skrivit olja på duk eller akryl på board hade inte haft någon betydelse.

Att man uppger tekniken är egentligen för att ge instruktioner för att bevara och presentera verket.

Om en skulptur är i brons eller cement har ingen betydelse för den konstnärliga kvaliteten.

I ett strikt materialistiskt tänkande så vill man gärna kunna mäta ett värde och det går inte när det gäller konst och mycket annat som inte har ett värde per kilo eller yta.

Mary Cassatt

Roy Lichtenstein

Skillnaden mellan torr- och oljepastell är att oljepastellen är mer lik oljefärg och smetigare. 

Oljepastell har också en torkprocess beroende på bindemedel. 

Jag tillverkar ibland egna oljekritor där bivax och solrosolja ingår. När man gör egna kritor kan man välja vilka blandningar och toner man önskar ha i sin kolorit. Nackdelen är att de kan oxidera/torka i sin låda efter en tid och bli svåra att hantera. De färdigköpta verkar innehålla något antioxidering - konserveringsmedel som gör att de inte torkar så lätt.

Oljepastell är kanske mer expressiv och grövre i uttryck medan torrpastell är mer subtil.

Men båda teknikerna är väldigt bra för spontant och direkt arbete. Man slipper förberedelser som att ta fram en massa material inför sitt arbete, en låda med kritor och papper räcker.

Arbetar man med fingrarna vilket tekniken inbjuder till så blir man givetvis kladdig men det behövs bara vatten för att få bort torrpastell. 

Det finns s.k. stompf,  en penna av papp som kan användas för att fördela färgen.

I oljepastell kan man använda en pensel med lösningsmedel för att täcka större ytor, framförallt i själva grunden och undermålningen. I torrpastell kan man använda en pensel med vatten men då får man vänta tills undermålningen torkat upp. Det sägs att Degas ofta använde sig av den tekniken i början på processen.

Vid hantering så är torrpastellen känslig och man måste vara försiktig innan den monteras.

Jag brukar använda lådramar där pastellen ligger utan passepartout. Eventuella "drös" hamnar längst ner men det är inget större problem och jag brukar sällan slutfixera målningen.

Jag kommer säkert att få ifrågasättande av detta men jag sätter nog ändå koloristiskt oljefärg främst och andra tekniker som tempera, gouache, pastell, akvarell etc som konstnärligt minst lika högt men ser ändå konstnärer som arbetat med alla dessa tekniker att deras oljemålningar är koloristiskt mer precisa.

Men konstnärlig kvalitet handlar inte bara om precision utan om en i sammanhanget utförd handling som har en betydelse i en konstnärlig gestaltning. Så även en liten skiss av t.ex. da Vinci.

Oljepastell, egen tillverkning

Torrpastell - Rembrandt/Talens

Här nedan följer ett antal exempel på arbeten med pastell, företrädesvis torrpastell som har varit vanligast under åren. Picasso var en konstnär som arbetade med oljepastell och fick den franska färgtillverkaren Sennilier att börja tillverka dem.

Pierre Puvis de Chavannes

Miro

Roberto Matta

Delacroix

Picasso - oljepastell

David Hockney - oljepastell

Paula Rego (1935-2022)

Delacroix

Jacques-Émile Blanche

Renoir

George Hendrick

Amadee Ozefant

Whistler

Degas

Wayne Thiebaud

Emile Levy

Manet

Det eviga som motiv II

 Under 1800-talet början började flera konstnärer praktisera ett måleri utfört direkt inför landskapet.

 Utvecklingen med att man kunde köpa tuber med färg istället för att tillverka färgen själv bidrog säkert men kanske också en vilja att lämna akademikonsten och det stilistiska manierade.

Pierre Henri Valencienne  (1790-1819) nedan utförde många fantastiska studier inför motivet men också skickligt ateljémåleri i akademisk mer teatralisk stil.

Pierre Henri Valenciennes 

Fotografiet var givetvis svartvitt även om en del konstnärer tog hjälp av fotografiska förlagor redan från 1800-talets mitt. Och fotot medförde nog att man inte hade behovet av dokumentation utan istället beskriva en upplevelse och den måste givetvis göras med utgångspunkt från detta.

Och om man använder sig av foto som förlaga ändå uppövat sin gestaltningsförmåga utan ett fotografi.

Fotografi är ett utmärkt och bra skissmaterial men för att åstadkomma konst som inte bara är en kalkerad kopia av ett foto så måste man ha tränat sin gestaltningsförmåga.

Och det gör man bäst genom att då och då stå inför motiv och teckna eller måla det man ser.

Sedan kan man arbeta efter minnet, låta bilder uppkomma fritt eller ha ett fotografi som utgångspunkt.

Om man som t.ex. målaren Corot med staffli, duk, penslar och färger ställer sig ute i landskapet och utgår från det man har framför sig så finns det en tidsaspekt, att man måste ha en beslutsamhet och snabbt fånga helhet, rörelse, valörer, färger, dvs det som kallas komposition. 

Han utförde även mycket måleri i ateljén där han säkert hade nytta av studierna. 

Det är givetvis svårt att stå ute i ett oväder och måla men just träningen med att stå inför motivet gör att man kan minnas det man såg.

I samtidskonsten är det mycket kalkering eller petiga broderier.

Man förstår att lång tid har lagts ner på själva verket rent fysiskt. 

I äldre konst tog man ibland hjälp av "camera obscura" som projicerade en bild på bildytan.

Man hade dock motivet framför sig och det går egentligen inte att utföra måleri på en projektion. 

Man kan markera konturer och kanske fylla i former men någon egentligt bra målerisk gestaltning där man avväger färger, ljus och uttryck är omöjlig.

Om man projicerar ett foto på ett papper och sedan t.ex. med blyerts följer efter ytorna så blir det en bild som liknar ett avtryck. Se nedan.

Bilden nedan ur Torsten Paulssons bok "Teckning"
En tidningsbild har dränkts med lacknafta.
Sedan lägger man den med bildsidan mot ett papper och
drar täta linjer med blyerts på baksidan. Det ger ett intryck

av teckning.

Jag vill inte alls avfärda projektioner som många gånger med fortsatt arbete kan bli mycket bra måleriskt och bildmässigt.

Det jag finner negativt är att det kalkerade blir en kvalitetsnorm hur samtidskonst skall gestaltas. 

Precis som konst gjord under psykisk sjukdom blir norm för bildkvalitet och äkthet.

Det blir en stil med udda attribut som får beteckna konstnärlig kvalitet istället för klarhet och insikt.

Och attributen blir istället ett manér.

Att skapa en bild av något är inte att minutiöst överföra den fotografiska och detaljerade verkligheten till ett bildplan.  Vår perception bygger på ett ögonblick av iakttagande. Sedan kan man undersöka intill mikroskopiska detaljer men det är inte så man avläser en bild.

Att sammanfatta och abstrahera kräver erfarenhet, kunskap, bildkänsla, talang etc. och det är tyvärr något som samtidskonsten inte fokuserar på utan istället det "aparta" och det som ofta står i motsats till äldre klassisk konst. 

Goethe

  "Inget är så förskräckligt och förödande som en handlingskraftig okunnighet" - Goethe

Johann Wolfgang von Goethe var en tysk författare, diktare och naturvetenskapsman. 

Från honom kommer många insiktsfulla citat som är tidlösa och giltiga. 

Bl.a. det ovan citerade.

Man måste acceptera att det finns dumhet men när denna blir ett sätt att nå framgång så är det destruktivt och som Goethe säger - förödande.

I en tid med klimatvarningar, krig mellan människor, pandemier etc. så frodas just dumheten och det självfixerade.

Internet har medfört att alla kan publicera både idiotier och sanningar.

Goethes många citat är så intelligenta och tidlösa att de bör just-  citeras.

"Vi kan inte få tillbaka det förflutna genom att längta efter det. Det finns endast ett evigt nu som bygger och skapar något nytt och bättre baserat på det förflutna"

"Talanger närs i ensamhet. Ens karaktär formas bland världens stormiga vågor."

"Om du behandlar en individ som han är så kommer han att fortsätta vara som han är. 

Men om du behandlar honom som om han vore det han borde vara, kommer han att bli det som han borde och kan vara"

Nedan har Warhol använt sig av porträttet och gjort en serigrafi "Goethe".

Det är kanske diskutabelt som ett helt självständigt konstverk men visst, en hyllning i alla fall. Att "låna" har många konstnärer gjort i alla tider. 

Warhol hade givetvis ingen möjlighet att träffa Goethe och porträttera honom och därför tog han ett gammalt porträtt som en "kommentar" .

Förr kopierade man "de gamla mästarna" och många konstnärer har gjort "parafraser".

Men i samtidskonsten där ändå "Warhol" måste inräknas så sätter man in andras verk i ett annan egen kontext s.k. appropriering. 

Man tar egentligen tillflykt  bakom en auktoritet som Goethe. Både intellektuellt som bildmässigt. 

Johann Wolfgang von Goethe [gøːtə], född 28 augusti 1749 i Frankfurt am Main, Tyskland, död 22 mars 1832 i Weimar, var en tysk författare, diktare och naturforskare. 

Det eviga som motiv

 Landskapet och naturen finns alltid närvarande som en påminnelse hur liten människan är i förhållande till alltet. Tänker man på hur stort universum är så är människan väldigt liten och en mikrob i jämförelse.

Att som bildkonstnär beskriva denna sanning är en tidlös utmaning och oavsett vad samtidskonstens regler säger så är det just tidlöst. Det kan skapas nya verktyg med tekniska innovationer som foto och digitala verktyg men vårt seende och perception är från historiskt tid och fram till nutid inte egentligen annorlunda. Man kan tolka bilder utifrån tiden eller gällande normer men det direkt beskrivande är alltid det mest verkningsfulla och tidlösa.

Min far sa att det är tiden som är den bästa kritikern.

Att måla landskap är precis som stilleben eller porträtt en utmaning eftersom man ställer sig i en lång tradition och jämförs med tidigare mästare.

Den här utmaningen gör att jag fortsätter måla.

Carl Fredrik Hill var en svensk landskapsmålare som ville bli en svensk Corot.

Han drabbades av psykisk ohälsa och han utförde skisser som var påverkade av sjukdomen.

Att man sedan finner dessa av psykisk sjukdom och avsteg från hans konstnärliga mål som ett 

konstnärligt uttryck är förnedrande för en konstnär. (som har utfört riktigt bra verk)

När jag köpte en bok om Hills sjukdomskonst och gav till min far som julklapp så reagerade han negativt.

Han hade upplevt Sigrid Hjertén som han sa var en superb målare men när hon drabbades av psykoser usel.

Att vara bildkonstnär är precis som författare, kompositörer, filmare etc ett uppdrag som kräver insikt och det har man inte under psykisk sjukdom.

Därför kan jag bara se med avståndstagande och undran när man bygger ett konstnärligt uttryck på en annan konstnärs psykiska ohälsa. 

Men i samtidens sökande efter aparta uttryck så blir det usla till kvalitet.

Corot 

CF Hill

Whistler

Monet

Ed Ruscha

Valenciennes

Marquet

Claude

Turner

Sargent