Gouache och akvarell torkning

De flesta konstnärsfärger förändras när de torkar och blir ömsom mörkare eller ljusare.

Oljefärg kan bli matt under oljans oxidering och då får man ofta fernissa så återfår färgen den klang som man avsett under arbetet. 

Har man målat med akrylat och väggfärg så har man upplevt hur den ljusgrå färgen mörknar efter tork.

Och att när man man efter pausen kommer tillbaka och fortsätter undrar om man tagit fel burk eftersom den nya våta färgen är betydligt ljusare än den som är torr.

Pastellkritor som inte fixeras ändrar sig minimalt eftersom de inte behöver torka precis som blyerts.

Fet oljepastell kan bli lite matt och då kan man fixera försiktigt.

Självklart är det så att vattentekniker som akvarell och gouache förändras vid torkning.

Mörka färgtoner ljusnar och framförallt gouache med tillsats av vit färg vill gärna mörkna mycket i valören.  Det här gäller även tempera där man har blandat in vit färg.

Eftersom jag är förtjust i gouachens utseende och hanterbarhet där man kan åstadkomma helt släta ytor eller med schumring få ett vibrato så har jag upplevt ett problem med just att ljusa färger mörknar.

Att mörka färger blir ljusare när de blir matta är inte så frustrerande.

För en tid sedan läste jag om den amerikanske konstnären Sargent som inte tvekade att använda vitt i sina akvareller (eller watercolours som det heter på engelska).

I artikeln nämndes att han använde den vita färgen och färger med vitt pastost för att undvika just att tappa i ljushet.

Och det fungerar väl som de tester jag utförde för någon dag sedan visar.

Jag har också märkt att oljefärg i utspädda lager med vitt också mörknar när de torkat, man tänker kanske inte alltid på det eftersom det tar en tid för oljan att torka.

Så även här är det lämpligt att arbeta med pastos oljefärg när man har vitt i färgen.

Torkad gouache

Till höger har återfuktat färgen - en mycket stor valörskillnad

Till vänster torkad färg och till höger pastos färg mycket mindre skillnad

Akvarell- torr till vänster våt till höger

Mörkare färg där blir skillnaden stor

Tankar om design

Design och konsthantverk

utkast till en kommande bok "Bildkompetens" av Ulf Stålhane©

En designer förhåller sig till ett uppdrag det kan vara samarbete med konstruktörer och ingenjörer för en produkt men även affischer och layout där en uppdragsgivare vill ha en fungerande visuell formgivning för att föra fram information.
Design kan tangera ett konstverk men den har alltid en funktion.
Donald Judd:”Design has to work, art does not”
Kläder, keramik, glas, möbler, bilar, elektronik allt har en design.
En dekor eller mönster på en keramikvas kan ha ett visst djup men den 
får förhålla sig till formen. 
Ett annat namn för designer är formgivare.
En bra designer måste i likhet med en bildkonstnär ha färg och formkänsla. 
Vare sig man arbetar med möbeldesign, smycken eller glas.
Precis som inom bildkonst så kan man inte bara sätta igång utan man gör en skiss eller ritning inför produktion. Annars blir det pyssel eller i bästa fall konsthantverk.
Givetvis måste en designer känna till materialet som man tänkt använda. 
Det blir svårt för en möbeldesigner om man inte vet hur och vad som är möjligt att tillverka. Man behöver absolut inte vara skicklig möbelsnickare men ha kunskaper och känsla för material och funktioner.
Vi omges av design från laptopen till saxen och glasögonen.
Det kan ses som paradoxalt att ett ord vars innebörd exemplifieras överallt kan bli så missbrukat av många som ser ordet som ett attribut mera än en process. 
Att ta till ordet ”design” för att det låter fint när det egentligen närmast är fråga om hemslöjd. Inget fel i hemslöjd men att kalla sig för "designer" är inte ärligt.
Inom glas, keramik, mode och smycken etc fungerar ibland design som ett slags dekoration eller estetisk manifestation - formgivningen är så artistisk att man kan se objektet som ett konstverk. 
Det medför andra bedömningar än föremålets funktion.
En funktion i grunden men syftet är främst visuellt.
Där kan man kanske inte alltid beteckna det som design utan som konsthantverkeller konst.
Om man tar en målning eller bild och överför den rakt av till ett glas eller keramikskål så är det för det mesta varken att betrakta som design eller konsthantverk. 
Inom informationsdesign kan man kombinera text och bild till ett budskap.
En livsmedelsförpackning har ofta en illustrerande bild på utsidan för att beskriva vad som är innehållet eller dra till sig uppmärksamhet.
Den som går på en designutbildning får lära sig om material och tekniker. 
Och som en viktig del att presentera och illustrera sina idéer. 

Dekorskiss av CH Stålhane (1920-1990)
      designer på bl.a. Rörstrands porslinsfabriker
                    samt huvudlärare vid Konstindustriskolan i Göteborg.

Bauhaus var en skola för konsthantverk, formgivning och arkitektur i Tyskland 1919–1933. 

Bauhaus har haft stort inflytande på modern konst och arkitektur samt kan ses som en föregångare till funktionalismen. Skolans huvudsakliga inriktning var arkitekturutbildning, men den hade även avdelningar för utbildning inom konst.

Bauhaus grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design samt att därmed också minska klyftorna mellan finkultur och de lägre ansedda konsthantverkskunskaperna.

Memories of Swedish summer

Blev i dagarna klar med min hittills största målning med den romantiska titeln:

"Memories of Swedish summer" 135x200cm olja på duk.

Den dittills största gjorde jag 1996 "Ubåtsvarvet" 185x125cm som såldes till Statens konstråd och hänger i foajén till ekonomiroteln Malmöpolisen.

Har också gjort en stor digital bild tryckt på laminat "Landing pad" till Örebro sjukhus 2017 

ca 125x150cm. 

"Memories of Swedish summer" på det motoriserade staffliet i ateljén.

Jag har gjort ett flertal versioner av motivet men nu har jag kombinerat det med ett sjölandskap från min barndoms Kållandsö i Vänern. Man kan se min Neptunkryssare vid bryggan som i den transparenta tältduken skymtas. Till höger ser man skärgården från min barndoms somrar.

Bordet och tältpaviljongen kommer från torpet utanför Svedala där bara åkrar omger trädgården.

På datorskärmen syns en fotbollsmatch och en tekopp med en tepåse står på bordet.

Det var en mäktig och spännande utmaning att kombinera med de olika ljuskällorna dess effekter till en helhet och göra bilden begriplig.

En av flera förstudier i gouache.

Regelverk och konstnärsmyter II - Om foto och det sedda

 Om foto och andra verktyg

Bruket av fotografiska hjälpmedel har ibland kritiserats och kallats för ”fusk”.

Om man använder det som verktyg och som den brittiske konstnären Walter Sickert uttryckte det:

”Kan man klara sig utan alkohol och fotografi kan man också bruka det”.

Monet: ”Jag har sett fantastiska bilder gjorda efter fotografi och förfärliga gjorda inför motivet.”

Många konstnärer har under flera hundra år tagit bruk av optiska hjälpmedel som Camera Obscura och olika konstruktioner för att överföra verkligheten till en plan yta. 

Fördelen med Camera Obscura är ändå att man har verkligheten i blickfånget och kan jämföra med den projicerade bilden på bildytan.

Man kan använda sig av projektorer som projicerar fotografier men då har man inte alls samma referenser.

Som förlaga till ett verk är ett fotografi ett utmärkt material som utgångspunkt men det måste tolkas och bearbetas i olika grader för att korrespondera med konstnärens vision.

Många skickliga fotorealister tillför avgörande uttryck som skiljer deras måleri från att bara se ut som ett fotografi.

Jag är mycket tveksam till att ta bort direktobserverande och studier av den sedda verkligheten i den konstnärliga utbildningen.

Att bara kalkera av ett foto är som att man skulle kalkera en text - man begriper inte vad det står. Men läser man är det också mycket effektivare att förstå.

Sak samma med att beskriva det sedda på ett övertygande sätt man kan inte ”kalkera”.

Och här ligger själva fundamentet med bildkonst - att sammanfatta, beskriva och förklara - inte härma och excellera i överdriven detaljrikedom och stilgrepp.

Det lär man sig genom att iaktta och anteckna, att undersöka och begripa.

Att kunna abstrahera tar tid och kräver koncentration inte bara mätbar synlig noggrannhet.

Men i samtidskonstens sökande efter uppbrott från det ”rätta” så blir det som egentligen är klantigheter ”rätt”.

Det är inget nytt att tillkortakommanden blir till spännande nya grepp i kritikernas ögon.

Matisse påpekade för 100 år sedan att - "det som faktiskt är mina tillkortakommanden uppfattar kritikerna och publiken som djärva grepp"

Om man som bildkonstnär har gått igenom olika processer och kommit fram till ett bildspråk som inte stagnerar eftersom man hela tiden höjer ribban och med nyfikenhet söker sig mot visuella lösningar.

Man staplar inte upp en mur av ord, citat, förklaringar och perifera referenser utan ställer sina framsteg och motgångar i relation till vad det egentligen handlar om - bildskapande.

Man lär sig av sina misstag...