konst för konstens skull

Läser just nu en bok om Tamara de Lempicka. En konstnärinna som var stor på 20-talet och nu säljs hennes målningar till mycket höga priser. Hon har en tidstypiskt manér med kraftigt formspråk och överdriven volymbeskrivning. Målningarna är alltid närgångna porträtt eller figurationer och ett och annat stilleben. Hon levde ett bohemiskt överklassliv och elegansen och livstilen syns tydligt i hennes konst.
Det som fascinerar mig är det kraftiga mekaniska uttrycket som ändå förmedlar en sensuell mystik. Jag kan tänka mig att jag förr i tiden tyckt att målningarna var outhärdliga och daterat dammiga. Men dom är skickligt och omsorgsfullt utförda och berättar säkert om sin tid.
Man kan inte ignorera hennes konst (även om det givetvis finns en del mindre bra också.)
När det var en retrospektiv utställning i London för några år sedan blev hon utsatt för vad som kan vara en av de värsta sågningarna sedan naziutställningen "Entartete kunst".

konstkritikern Waldemar Januszczak från the Sunday Times: " Jag hade väntat mig en manererad och ytlig försäljare av banalt Art Deco. Men Lempicka var något mycket värre, en framgångsrik kraft inom estetiskt förfall, en förfalskare av stil, en degenerad pajas och fullkomligt värdelös konstnär vars bilder, till vår stora skam, som vi lyckats göra absurt värdefulla."

Samme kritiker försvarar en samtida kvinnlig framgångsrik målare Stella Vine som vad jag kan se inte alls når upp till Lempickas nivå. Ex. nedan.

Tydligen retar sig Januszczak under ytan på Lempickas bakgrund så det kan nog vara ideologiskt och politiskt.
Det finns en estetisk släktskap mellan John Currin och Lempicka, en slags oräddhet för det banala och vulgära. Detta kan nog reta många konsthistoriker som ofta tar fasta på konstnärens liv och bakgrund och de koder som man tycker sig se.
En dansk-svensk konstmär som alltid gjort intryck på mig är annars Wilhelm Lundström.
Hans målningar är också ofta överdrivet formstarka.

Lempicka Stella Vine