måndag 20 december 2021

Regelverk och konstnärsmyter I

Inom bildkonst existerar det slentrianmässiga omdömen och regler. Det finns också en tendens till att attribut och uttryck som hamnar inom ramen för vad som anses vara den aktuella samtidskonstens får utrymme utan kritisk granskning. Det blir bara en "stil" mera än en kombination av personligt sökande. nyfikenhet, kunskap och talang som all bra bildkonst bygger på.
Vare sig den är "traditionell" eller bygger på samtidskonstens olika uttryck.
Det kan liknas med en slags analog algoritm som har sin motsvarighet i den s.k. AI konsten där konst skapas helt efter hur man programmerat.
Jag delar upp temat i minst 3 separata blogginlägg.





 "Det finns väl ingen konstriktning som så mycket predikat att det inte finns några regler och ändå satt upp så många regler hur konst skall se ut som modernismen" 
En av mina lärare på konstskolan Forum, Staffan Nihlén, uttryckte detta på en föreläsning för länge sedan. En annan märklig företeelse är reglerna som finns inom just akvarellmåleri som jag återkommer till senare.

Bildskapande är ingen idrottsgren där man har skrivna regler som man måste följa.
Men eftersom konst handlar om gestaltning och kunnighet som inte alla enkelt kan uppfatta så är det enklare att bedöma utifrån en slags regelbok.
"XX kommer att bli en stor konstnär - han är fullständigt galen"
yttrat av en konstkritiker på slutet av 80-talet.
Myter, fördomar och regler om bildkonst och konstnärer.

Finns det fusk i konst?
Ja - om man i begreppet lägger in försök till mer eller mindre bedrägeri.
Att ge sken av något annat än vad det är - omedvetet eller medvetet.
Helt enkelt att luras och det är givetvis enklare att lura okunniga.
Ett flagrant exempel är att man försöker ge sken av skickligt fotorealistisk måleri genom att skriva ut fotografier på duk och sedan kolorera efteråt med t.ex. oljefärg.
Eftersom många uppfattar det detaljrika utförandet som noggrant blir man övertygad om konstverkets värde. Den digitala tekniken erbjuder tyvärr mycket fake och än så länge är många inte medvetna om vad som är äkta och det som är simpla trick för att efterlikna det som är gjort för hand. 
Det finns filter som ger akvarelleffekt på ett fotografi eller trasiga kanter runt bilden.
Och hur ska AI-konst bedömas när konst skapas digitalt efter en algoritm?
Men som jag återkommer längre fram i bloggen skapas en del konst som en slags analog algoritm för hur det skall se ut för att passa in i en mall. Det kan vara hur man visar sig intressant för antagning till utbildningar eller för att passa in hos konsthallschefer, konstkritiker och curatorer.

Att det görs mycket konst som ytligt efterliknar bra konst är egentligen inte bedrägeri utan bara okunnighet. 
"Det måste finnas dålig konst för att det bra ska komma fram."
Problemet ligger snarare i att skräpkonsten får ett alltför stort utrymme i media och att skolan inte förmedlar tillräcklig kunskap och bildning. 
I demokratisk anda ska alla givetvis kunna ägna sig åt skapande och få tillgång till kultur.
Precis som att alla kan spela golf och tennis utan att vara professionella.
De blir inspirerade av de kunniga och skickliga.

Samtidskonsten
Vad vet vi om den konst som görs idag hur den kommer att uppfattas och värderas för kommande generationer? 
Det är faktiskt vanligt att tidigare konstnärer och deras verk är mer uppskattade i  nutiden än under den tid som de levde och verkade i.  
Det är ett problem för många att deras verk uppfattas som  aparta eller ointressanta för konstskribenter och annat konstfolk och därför inte får det erkännande som kommer i en framtid. Motsatsen finns också att konstnären som betecknas som en av de viktigaste i samtiden kommer att glömmas bort eller omvärderas. 
Under 80-talet t.ex. när jag gick på konstskolor lyftes många konstnärer fram både internationellt och nationellt som nu är helt borta från rampljuset. 
Att vara konstnär i samtiden kan inbjuda till att man anpassar sig efter konstpubliken och de trender och uttryck som anses relevanta.
En del legitimerar gärna med citat från litteratur och filosofi. 
Vilket inte är något nytt man har ofta sett i samband med konstnärers utställningar under lång tid att man gärna lutar sig mot en auktoritet inom ett annat ämne. 
Självklart är man starkt påverkad av andras verk, tankar och upptäckter men att lägga till det som en slags kamouflage och gömma sig bakom är egentligen fegt men gångbart och utstuderat. 
Man sätter sig på samma nivå som den berömda filosofen och undviker därigenom att ifrågasättas för kritiken skulle kunna tolkas som angrepp mot filosofen eller poeten.  
Men givetvis kommer det alltid att finnas många konstnärer som försöker gömma sig bakom skynken av förklaringar och referenser. 
Det är elitistisk version av kändiskonst - att göra porträtt av kändisar eller som själva  målar - men istället lägger man till t.ex. Goethe, Freud eller Sartre som referens.

Det finns en tendens hos den aktuella samtidskonsten att den gynnar en synlig exakthet och noggrannhet.
Man redovisar tydligt tiden och arbetet det tagit att skapa verket.
Det blir faktiskt ofta simpel prydlig illustration som kunde vara omslag till ett ritblock.
En beprövad och effektiv metod för bildskapande är att gå från helheten till detaljer men i en del samtidskonstnärers metoder verkar det vara tvärtom. 
Börja med detaljerna direkt utan att skapa en komposition med allt vad det innebär i rytm, rörelse, kontraster etc. 
Visst kan det bli en bra komposition även om man börjat med en bestämd form och lagt till bakgrund och annat efteråt. 
För att kunna få bilden att hålla ihop måste man ha uppövat sin känsla för komposition och det gör man genom att gå från de stora formerna till detaljer.
Men i det samtida sökandet efter aparta simpla uttryck och teoretiska konstruktioner att bryta mot det som uppfattas som konventioner så bli man själv ett offer, man hamnar alltid i något som är en genväg och inte ett reellt undersökande. 
Det är inte för inte att de "gamla mästarna" arbetade snabbt och effektivt, 
man var inte bara skickliga och enormt begåvade konstnärer utan även duktiga hantverkare som inte la ner onödig tid på petighet.
Som en normal yrkesman är tiden viktig och att kunna sitt hantverk för att åstadkomma något verkligt bra utan att lägga ner tid på tidsödande krafs för att behaga sin publik.
Man bör tänka på att på renässansen t.ex. fanns det inte konstmuseer eller konsthallar med konstvetare och curatorer som styrde och ställde.
Man satt faktiskt i knät på mecenater och beställare men som ofta hade ett "aristokratiskt" synsätt och då inte önskade det simpla på gott och ont. 
Men de klassiska idealen med all konst, litteratur, vetenskap och filosofi gynnades. 

Folkbildningen med studieförbund ABF, Medborgarskolan m.fl. som uppstod för snart nästan hundra år sedan försökte råda bot på detta. Man ville att till samhällets nytta lyfta fram även författare, konstnärer och kompositörer som kom från olika samhällsklasser. Men det byggde inte på att man skulle anpassa sig efter dålig smak och simpla uttryck utan man skulle bilda sig för att hämta in försprånget som de bildade hade.
Som mycket annat som kom med 70-talets "alla kan allt" så förfäktades simpla uttryck som  hamnade i det politiskt korrekta för stunden.  Inte för svårt och ett språk som var enkelt att begripa för även "vanligt" folk.
Man ska inte anstränga sig i onödan och sätta sig in i tankesätt, eftersom konstnären nämner sin referens och inspiration från "Goethe" uppmanas betraktaren inte tänka själv och namnet har man nog hört.



N.Poussin 1594-1665 fransk konstnär
nedan: Rembrandt - flamländsk samtida konstnär


































Likadant med installationer och insamlade objekt som arrangerats till ett slags scenografi som liknar stormarknadernas skyltning.
Publiken kan på plats se hur mycket tid och arbete det tagit att åstadkomma verket. 
Ett slags broderi där man imponeras av hur lång tid det tagit, inget slarv här inte.
Det är en materialistisk inställning som står i motsats till de kvaliteter och värden som inte är mätbara och som all bra konst bygger på. 
Om man skulle bedöma ett litterärt verk i hur lång tid det tagit att skriva varje ord så blir det absurt.
All faktainsamling, utkast m.m. har kanske tagit åratal av arbete och sammanställts till en bok på ett begränsat antal sidor. 

Är de "gamla klassiska konstnärerna" bättre?
Nej inte alls,
Vår tid ger på möjligheter för fler begåvningar att utveckla sig inte bara inom idrott utan även inom konst. Fast i idrott är det den som springer snabbast som vinner men inom bildkonst den som passar in i måttstocken som ställs av konstens bedömare.


Det finns en historia om Anders Zorn när han fick frågan om hur han kunde ta så hutlöst betalt för ett porträtt som gick så fort att åstadkomma. Han svarade: "porträttet bjuder jag på det är all tiden att lära mig som jag vill ha ersättning för". 
Zorn var en mycket driven begåvad målare som ofta får - ibland med rätta - kritik för att vara maniererad och ytlig.
En musiker tränar sitt eller sina instrument för att både bli bättre och kunna utföra musiken tekniskt och rytmiskt. Och inte minst fungera i en ensemble eller orkester.
Kompositören måste kunna förmedla sina intentioner till orkestern.
Ett slags utförliga skisser och förlagor. 
Den improviserade musiken bygger mycket på att man behärskar sitt instrument till fullo.
Alla som håller på med musik vet att man när man kan stycket utantill då kan man lyfta det till en högre nivå. Men när har övat sitt musiköra och förmåga så är det inte säkert att alla uppfattar det om man inte är van att lyssna på seriös musik.
Om man skulle skapa musik likt en minutiöst petig blyertsteckning skulle det ta olidligt lång tid att behöva lyssna...
Den s.k. hötorgskonsten vänder sig till en bred massa precis som populärmusik men har en lite mer sofistikerad beräknande "Kejsarens nya kläder" filosofi. Man anpassar sig till målgruppen på ett sätt där mottagaren skall känna sig "utvald" och det finns både "folklig" och akademisk hötorg.
För ett antal år sedan var det informell abstrakt 50-tals konst men nu ser man att popkonsten från 60-talet är vanlig men också ett slags fotorealism. En annan är vurmandet för ett slag nyklassicism både i motiv och teknik.
Gemensamt är att man hoppar över den grundläggande strukturen och går direkt på utseendet.
Den kan se gammalmästerligt ut på ytan men några större kunskaper om anatomi och bildkomposition finns inte.

Alla som sett den äldre konstens alla skisser och studier till mästerverken fascineras av hur spontant och snabbt man arbetade. Man utförde direktstudier men även förlagor och kompositionsutkast.
Konstnärer som inte är alltför avlägsna i tiden som Edvard Hopper och Giacometti har ett stort skissmaterial i anteckningsböcker och teckningar som är kanske enligt min uppfattning ibland mer intressanta och spännande än deras slutliga konstverk. De berättar mer om konstnärens möda än de färdiga verken som givetvis också är en viktig del av konstnärskapets storhet.
överst Edvard Hopper- ur en skissbok
nedan Alberto Giacometti - studier efter foto


















Även nu levande konstnärer som t.ex. Ed Ruscha och Donald Judd har visat sina utkast och skisser.
















Donald Judd - Skisser och färganvisningar 
nedan: designmöbler





























Min teori om att det saknas mycket i samtidskonsten av studerande är att många uttryck inte handlar om att lösa bildproblem och därför blir ett slags gynnande av säkra kort man vet vad som blir effektfullt.
Och man saknar nog också förmågan och därför förkastas just dessa moment.
Det tar som Zorn påpekade tid att lära sig och den tiden vill man inte lägga ner.
Istället lägger man den synliga tiden på en ytlig noggrannhet och petighet.
Visst kan man låta reaktionär och konservativ när man ändå uppskattar all tid man ägnade åt "avbildandet" i modellsalen under 5 år varje dag mellan 9-12...
Modellstudiet togs bort från högskoleutbildningar och ersattes av teoretiska eller praktiska  studier i att bli samtidskonstnär och anpassa sig efter gällande regler inom samtidskonsten. 
Det fanns en universiell nytta av att som min lärare Gerhard Nordström uttryckte "Se efter".
Bildkonst handlar främst om seendet.
Och även om man inte i sitt konstnärskap sysslar med "avbildande konst" så är kunskapen om det sedda en tillgång att förhålla sig till. Man tränar sin förmåga att beskriva balans, rytm, proportioner, rörelse, riktningar etc och kan avgöra vad som fungerar bildmässigt. 
Det handlar inte om att göra "rätt" men vara införstådd med hur verkligheten ser ut och kan därför sammanfatta och beskriva på ett unikt sätt.
Man får ett rikt språk till sitt förfogande och behöver inte upprepa sig efter regelboken.
Det handlar inte om ett slags "konstkatekesen" utan naturvetenskap om perception.
Sedan finns det en tidsaspekt att man tvingas att ta beslut eftersom tiden som "modellen" står är begränsad. Man har inte obegränsad med tid inför motivet motivet och lär sig att förenkla och abstrahera.
Det kan ses som motsatsen till de petiga bilder som en del samtidskonstnärer representerar.

Blyertspennans och den tunna linjens tvångströja....
En pensel är ofta frigörande...


Skicklighet
"Konstnären är bara skicklig" är en bedömning där "skicklig" fått en negativ betydelse.
Om motsatsen är "oskicklig" så blir det ologiskt.
Det man borde lägga i betydelsen är att om en konstnär upprepar sig och bara gör det som man kan då är det egentligen inte "konst" utan ett slags tavelproduktion.
En bra konstnär precis som en musiker måste ofta göra mindre bra verk och misstag för att utvecklas.
Vågar man inte göra fel så är man faktiskt ointressant som konstnär.
Men att alltid göra "oskickliga" verk är också ett slags upprepning av ett manér.
Man anammar ett tillvägagångssätt som skall se taffligt ut med syftet att det skall uppfattas som konstnärligt och äkta.
Att vara konstnär och alltid prestera är oerhört krävande, ibland måste man göra mindre bra och "skickliga" verk för att få lugn och ro i själen. Och inte minst ekonomiskt.
När jag påbörjade min konstbana så fick man höra om vissa framgångsrika konstnärer som upprepade sig att de var offer för sin egen framgång.
Skall man bedöma en konstnär efter det bästa som de gjort eller från en median?
Med facit i hand så anser jag att det är det bästa verken som sätter nivån.
De mindre bra måste till och är en viktig del av konstnärens förmåga och utveckling.
Sedan kanske man måste kassera en hel del...

John Singer Sargent,
1856 i FlorensItalien - 14 april 1925 i LondonEngland,
amerikansk konstnär.




























Andrew Newell Wyeth född 12 juli 1917 död 16 januari 2009 
En konstnär som är känd för sin väldigt suggestiva målning "Christina´s world" som beskriver den handikappade Christina som inte kunde gå och hur hon krypande tog sig till granngården. (f.ö. svenskättling)
En mycket "känd" målning som finns på Museum of Modern Art.
Andrew Wyeth gjorde teckningar och akvareller som också är stor konst utan att vara överdrivet "petiga".























söndag 21 november 2021

Ventilators I&II

De här två grafiska bladen visade jag på Finspångs konstförening i september.
Jag har haft dem uppsatta i studion efteråt och nu när det gått en tid har jag gjort vissa färgjusteringar.
De har blivit mera dramatiska och ljuset mer spännande.
Men så är det ofta att vissa verk måste mogna över tid och ibland kanske man ska lägga undan dem ett par veckor, månader eller längre.
De flesta konstnärer har upptäckt saker i sina bilder som man önskar ändra i efterhand.
Den franska postimpressionisten Bonnard kunde justera sina målningar hemma hos de som köpt dem.
När jag målade i modellsalen under min konstutbildning hade jag nästan alltid igång 2st bilder samtidigt...

Ventilators I &II
pigmentprint 38x15cm
upplaga 20ex



onsdag 17 november 2021

Gunnar Norrman


 N
är jag flyttade ner till Malmö i början på 80-talet nämndes ibland en grafiker från Malmö som hette Gunnar Norrman. De bilder jag fick se på t.ex. på Skånes konstförening uppfattande jag då som alltför snälla med pilalléer och skånska landskap. 
80-talet var en tid med mycket expressivitet i konsten och de följande åren var installationer och postmodernistiska uttryck mest gynnade på utställningar och för samtidskonsten som helhet.
En del nu verksamma konstnärer har förvisso anammat en "petighet" i uttrycket och kan ytligt påminna om Norrmans verk med detaljerade träd men väldigt långt ifrån i kvalitet. 
Han har en känsla för bildkomposition som de inte har alls. 
Det petiga detaljerade utförandet blir hos vissa samtida konstnärer en ytlig image av noggrannhet.

Jag sökte på Norrmans namn på nätet och blev imponerad av hans bilder och han är dessutom välrenommerad i utlandet bl.a. i U.S.A.
Lite av en ny upptäckt för mig då han tidigare varit relativt ointressant men så är det med mycket bildkonst.

Hans svartvita bilder kritteckningar och torrnålar är nära George Seurats teckningar men även Morandis svartvita bilder.

Fakta från Wikipedia:
Gunnar Norrman föddes 1912 i Malmö, autodidakt. Han arbetade främst som grafiker, mest känd för sina små finstämda bilder med landskap och växtlighet från den skånska slätten. Redan i början på 1940-talet övergick han till svart-vita bilder i gravyrer och litografier. Även internationellt känd med utställningar i både U.S.A och Europa.

Kritteckning



En favorit, oerhört välkomponerad...








torsdag 11 november 2021

Bildkonst och scenografi

- Jag skriver den här texten eftersom jag upplever att en del samtidskonst är mer scenografi och dekorativ skyltning med en teoretisk förklaring än enskilda konstverk som ingår i en konstnärlig process.  De stora konsthallarna gynnar också konst som installationer, verk av objektkaraktär och spektakulära teaterliknande arrangemang.

Att hänga en utställning med konst är nästan som att göra en layout för en bok om konst,
I en konstbok ska bilder och text skall samverka och göra upplevelsen och förståelsen tydlig.
Man är noga med att layouten inte får ta överhanden och varje bild skall upplevas så bra som möjlig.
Inga förvirrande typsnitt och bakgrunder eller försök till eget artisteri av den som gjort layouten.
En text skall kunna läsas och likaså en bild.

Nuförtiden är det sällan som konst monteras med utsmyckade guldramar och men mycket äldre måleri har tjocka guldramar. 
Det stör mest när det gäller måleri i mindre format då ramen nästan blir lika stor som verket.
Även de äldre målarna färdigställde sitt måleri oramat så det borde vara konstnärens omdöme och inte ramverkstaden som skall stå för det slutliga verket.
För ramen inverkar på hur man ser och tolkar verket. Men givetvis kan det vara svårt och känsligt att avlägsna de ramar som suttit på en målning kanske i hundratals år men de borde i varje fall visas med
ett ljus som inte förstör upplevelsen som i nedan exempel.
Bland det värsta jag någonsin sett var en Matisseutställning på Statens museum för konst i Köpenhamn.
Utställningsrummet bestod av svarta väggar och endast artificiell riktad belysning på bilderna.
Det medförde att man endast kunde uppfatta 75% av målningarnas yta...
En av mina stora upplevelser av konst var när jag fick se en målning av Matisse på samma museum under 80-talet. Den hängde i den gamla delen av museet i ett naturligt ljus och var magnifik.
Nu inger den inte alls samma intryck i ett rum med bara dunkelt artificiellt ljus.
För inte så länge sedan var jag och familjen i Köpenhamn och besökte Bonnard utställningen på Glyptoteket i Köpenhamn. Det som slog mig var att det Danska guldåldersmåleriet som hängde i en sal med naturligt ljus var så imponerande. 
När man skulle se Degas, Monet, Corot m.fl. så hamnade man i ett mörkt rum med nitiska vakter om man kom för nära de glasade verken.
Om det är så att att de klassiska konstverken riskerar tappa sin färg så antingen minimera tiden som de är utsatta för belysning  eller låt museerna bli helt virtuellt digitala.


Glyptoteket i Köpenhamn. Litet landskap av C.Corot.
Rödaktiga väggar och endast artificiellt ljus på målningen som sitter i en ram som upptar större yta än själva målningen. Kraftig slagskugga beskär den ljusa himmelen.




Fotografi från Statens museum för konst i Köpenhamn.
Konstnären Sölve Olsson som på bilden studerar belysningen  
skrev en bok"Ljus i konstmuseer"
Där var han kritisk till många presentationer och rum för konst som
försämrar upplevelsen av verken. 


Den ovanifrån kommande belysningen och ramen skapar en kraftig
skugga i bildens överkant som beskär bildytan.
Målning av André Derain från 1906.













































































Ser man en bild som man läser eller är det ett objekt?
Då kan man tänka sig att en bok kan vara läderinbunden med ett flott omslag eller samma bok kan också vara en enkel pocket. Innehållet är detsamma och man har läst samma bok.
Men om texten i den billigare boken är dåligt tryckt och närmast omöjlig att läsa eller att t.ex. översättningen är dålig så spelar det roll.
En dålig akustik i en konsertlokal eller teater gör det svårt att uppfatta vad som spelas eller sägs.

Egentligen borde då konstverk presenteras så likt som de avslutades i konstnärens studio?
Ingen lokal är den andra lik och man står inför en visuellt praktisk utmaning där erfarenhet av olika ljusförhållanden och lokaler spelar in. 
Det kan bli reflexer i glas och blank oljefärg som gör att det blir omöjlig att se en bild.
Golvet är ibland i gulaktigt trä och speglar sig in i målningarna och förändrar färger.
Även om man har stor erfarenhet av att hänga utställningar med bilder så hamnar man ändå inför en problematik att vissa konstverk inte kommer till sin rätt i lokalen. 
Man ställs inför många val beroende på vad och hur konstverken och konstnären skall uppfattas. 
Att bara ställa fram eller spika upp verken på väggen allt eftersom de öppnas ur bubbelplasten är inte lyckat och uppfattas oprofessionellt.
När man arrangerar samlingsutställningar med många deltagare och olika uttryck ställs man därför inför många utmaningar. Det vanligaste är att varje konstnär presenteras för sig på en bestämt yta.

Bildkonst är visuell och därför är det viktigt att man kan se men mycket av samtidskonsten presenteras främst som ett slags scenografi där upprepningar av ett bildmässigt förhållningssätt blir en helhet.
Tyvärr kan det ibland tangera slentrian och skyltning.
Installationer där man placerar föremål med samma form eller färg tillsammans är ett knep som butiker och stormarknader använder och känner till.
Det ser tjusigt ut när korgar med exakt samma visuella innehåll presenteras i en större mängd.
Vi är vana vid detta presentationssätt ända sedan stormarknader uppkom och det kan ses som en motsats till antikvitetsboden med massor av olika föremål på en liten yta.

Från ett varuhus





















Den som arbetar med medveten bildkomposition vet att man strävar efter 
förenkling och abstraktion för att få en struktur i sin bild.
Och att perceptionen binder ihop likheter i färg, form, riktning etc.
Ett helt ostrukturerad myller av färger och former blir som ett visuellt dån.





En låda med pastellkritor där jag i den övre lagt 
dem utan ordning. I den undre mer samlat i färgtoner med 
syftet att jag lättare skall hitta rätt färg under arbetet.
Inte något konstnärligt men funktionellt.
Om man skulle kasta om alla toner och tangenter på ett keyboard 
blir det väldigt svårt att spela...






















Men det är inte alls säkert att upprepning alltid blir till bilders fördel. 
Likheten kan också bli till en nackdel.
Att istället arbeta med kontraster kan förhöja det enskilda verket.

Jag besökte en utställning av en konstnär för en tid sedan där det var samma motiv i det främre rummet. Det var kanske inte helt lyckat eftersom man mest såg det speciella motivet och inte det konstnärliga utförandet och förhållningssättet. 
Det hade nog varit välgörande att bryta av eftersom tekniken var samma i alla bilder.

Jag är givetvis av den åsikten att man skall undvika att överhänga utställningar.
Ett fåtal verk kan ge varje bild utrymme.
Men man kan också visa på konstnärens olika sidor som ett pedagogiskt grepp.
Det är väl främst när en vilja till att visa allt man gjort utan urval känns tydlig som det blir fel och överlastat.

För några år sedan var jag på en antikmässa i Helsingborg med min då lille son och gick runt bland konst och konsthantverk. Hos en konsthandlare som visade en mängd av mindre landskap fick jag syn på en målning som stod ut. Det var en Ivan Augeli.
Likadant kan det vara på konstmuseer att man bland alla upphängda verk ser sina guldkorn.
En bra konstbild bör egentligen fungera under många olika premisser och förhållanden. 
Även i ett vanligt hem bland möbler och mattor. 

Så att slentrianmässigt upprepa likheter i bildspråk eller hänga bilder glest kan bli helt fel. 
Kontrasten kan bli intressant och om man lägger in begreppet "dynamisk" istället för det negativt laddade "splittrad" så får man en annan utgångspunkt.
Perfektion kan bli tråkig...
Bland tusen bananer ligger det en gurka.







måndag 20 september 2021

Bluffkonst, en reflektion

 Det blev flera inslag i Svt-kulturnytt som följde på mitt avslöjande av de påhittade konstnärerna.
Att det dröjde så lång tid innan jag kontaktade Svt var främst att när jag såg att fakekonsten fanns på de stora auktionsverken så tyckte jag att det gått för långt. 
Och att de s.k. experterna uppenbarligen inte besitter den kompetens som borde krävas.
Alla som varit med i konstbranschen vet att man kan skicka in konstverk till auktionsverk inte med avsikt att sälja utan för att promota sina verk och konstnärer. Gärna med ett högt utropspris.
När då Bukowskis t.ex. tar in fakekonst så öppnar detta oanade möjligheter för oseriösa konsthandlare och konstnärer. 
Baksidan av de digitala verktygen är att det är enkelt att göra något som ser ut som etablerad konst och detta lockar skojare och charlataner att skapa konst med endast målet att tjäna pengar.
Att sedan auktionsverken betecknar digitala utskrifter som litografier och serigrafier är graverande.
Man fick veta i Tv-inslagen att många som köpt bluffkonsten just sett dem på auktionsverken och förutsatte att det var av hög kvalitet.
Man tyckte om verken men trodde givetvis att det fanns en skicklig konstnär bakom som sades ha fått priser och utmärkelser.

Den så kallade konstnären bakom verken av Vasilenko och Tom Moore är vad jag skulle benämna en okunnig autodidakt. Söker man på nätet på denna konstnär så kommer en ren hötorgsmålare upp som hoppar mellan uselt lånade stilar från Modigliani till fotorealism där simpelt bearbetade utskrifter på duk kallas för skickligt realistiskt måleri. Att han sedan i sin CV anger att han blivit utbildad av en "Beauxart konstnär" i Nice som i sin tur är en synnerligen usel amatör - Christian Geai.
Men eftersom många kanske sällan kollar upp sanningshalten och relevansen i någons cv så kan det passera obemärkt.  Denne som jag ser det oseriöse konstnärs verk finns tyvärr på auktionsverken.        Att han sedan hotat mig genom ett inspelat samtal till min fru är ett bevis för hans nivå.
I ett samtal till SVT säger han att ha han gjort bilderna på uppdrag av konstnärerna.
Men de finns inte så han ljuger och då är "case closed you are caught with your pants down".

Den tredje konstnären J.Ostved såldes också på auktionsverken men där var det en gallerist bakom.
Ingen info finns om Ostved och många utskrifter anges felaktigt som litografier eller serigrafier. 

En annan företeelse är konst gjord av s.k. kändisar.
Men man kan fråga sig om det skulle ha sålts förfalskade tryck av Bob Dylan om köparna fortfarande tycker om verket när de får veta att det är fake?
Då har ju inte signaturen något som helst värde och reproduktionen blir bara en affisch.
Så jag undrar om konstköparen egentligen bara köper en företeelse och en känsla inte något konkret konstnärligt som man tilltalas av.
Att ha konstverk av etablerade konstnärer på väggen ger status precis som en välfylld bokhylla med bra litteratur. Man har designmöbler och keramik formgivna av etablerade designers.
I och med internet har väl fysiska böcker tyvärr fått en något mindre betydelse men jag har sett att man kan sätta in fakeböcker med fina titlar på ryggen i bokhyllan...

Eftersom det finns nu för tiden väldigt få samtida konstnärer som är kända för allmänheten så blir följden att ett känt namn är mer värt än en duktig konstnär.
Jag skulle kunna ha en olja av Giorgio Morandi (1890-1964) och grafik av Palle Nielsen (1920-2000)  på väggen hemma men eftersom få utom de insatta känner till konstnärerna så blir inte alla imponerade.
Palle Nielsen, en dansk grafiker, hade den sunda demokratiska inställningen att grafisk konst skulle vara överkomligt för alla. Inga överpriser och inga limiterade upplagor.
Jag köpte en stengravyr på 90-talet på en utställning får 500:-.
De andra verken  är linoleumsnitt som köpte jag på Myrorna för 30:- mest beroende på att personalen inte visste vem PN var... 
Hans tryck ligger inte speciellt högt på auktionsverken så det är fortfarande överkomligt att köpa. 
Morandis verk ligger på skyhöga priser däremot - närmare tio miljoner för en liten olja. 


Varför betala 4-5000:- kronor för en utskriven reproduktion från en målande svensk kändis, eller det vansinniga att köpa en från Bob Dylan för 50.000:-?
En dyr autograf...
Det som verkligen stör är att för dessa pengar kunde man köpt ett verk från en samtida seriös konstnär.
Eller på auktionsverken göra fynd av kvalitetsverk till samma pris.
Bob Dylan behöver verkligen inte pengarna så hans etiska inställning är diskutabel.
Om det är ren girighet eller hans egotripp  kan man fråga sig. Skitkonst är det i jämförelse med det som är bra konst av utbildade talangfulla konstnärer.

Att skriva ut en 40x50cm bild på konstpapper kostar kanske 300:- om man gör det via ett tryckeri.
Skriver man ut själv vilket många gallerier kan göra så ligger materialkostnaden på högst 100:-.
Så det är rejäla vinstmarginaler det är frågan om och någon hantverkskunskap behövs inte för att skriva ut en avfotograferad oljemålning. En riktigt bra fotograf behövs för högsta kvalitet men även en amatör kan med dagens digitalkameror räcka till för att få ett hyfsat resultat.

Så varför inte skaffa en reproduktion av en Morandi via ett museum?




  

Stilleben av Morandi

Akvarell av Morandi

Etsning av Morandi


Linoleumsnitt av Palle Nielsen

Uppdaterat inlägg om Bluffkonst

 https://studioedition.se/bluffkonst



onsdag 18 augusti 2021

Om papper till pigmentprint och giclee

Jazzfotografierna till Ystad gjordes på ett 230g papper som jag köpte på Scandinavianphoto - matt professional photo.
Igår gjorde vi provutskrifter på några av Håkan Bergs nya tryck.
Pappersyta 90x150cm på samma 230g papper.
Mycket bra resultat. Vi kommer senare ändå att göra bilderna på 310g fineartpapper. 
Men med ett betydligt lägre pris än t.ex. coatat akvarellpapper så är det ändå ett alternativ för vissa tryck.
Jag kan tycka att man från "print" branschen gärna vill få det att låta fint med namn som "etching" & "aquarell" eller "bamboo". Det blir lite amatörmässigt att lägga vikt vid vilket namn materialet har. 
Det viktigaste är resultatet och att det är arkivbeständigt.
Som konstnär skriver man olja på duk inte Beckers färg på Classens 160 duk....
Men bland amatörfotografer anger man gärna kameramärket m.m. och många inom skrivarbranschen är utan konstnärlig eller konstgrafisk utbildning.

Ett papper för etsningar blöts innan det körs genom tryckpressen under högt tryck och akvarellpapper är gjorda för att tåla vatten samt med speciella egenskaper. På ett konverterat papper appliceras en coating som helt förändrar vad papperet var tänkt för...
Jag har ofta haft problem med konverterat s.k. konstpapper men aldrig med billigare papper som Matt Professional t.ex.

Tekniken med att spruta på färg kräver en perfekt ren yta och det är nog svårare med porösare bomullspapper som gärna "dammar". Då blir det prickar i ytan och annat som strular. 



måndag 9 augusti 2021

Undervisning på Fridhems folkhögskola

Rembrandt, lavering


















Förra veckan hörde Fridhems folkhögskola i Svalöv av sig och undrade om jag kunde hoppa in som lärare under en veckokurs. Den ordinarie läraren hade blivit akut sjuk och det var 12 elever på kursen.
Temat var kolteckning och lavering vilket jag kände var ett bra innehåll som jag kunde ställa upp på.
Det blev fyra dagar intensiv undervisning och ambitiösa elever som jobbade på bra.
Varje dag 9-17.












Jag valde att inte sova över utan åkte de 4,5 milen hem och tillbaka varje dag.
Eleverna bodde på skolan och kom från hela Sverige.
Det var blandade åldrar.

Första dagen blev det kolteckning och de fick teckna ansikten med varandra som modeller.
Jag påpekade vikten av lyfta handen från papperet när man tecknar och gick igenom ansiktets proportioner Gemensam genomgång av dagens resultat.
Nästa dag höll jag en föreläsning och visade teckningar och laveringar av olika konstnärer.
Sedan började vi med tuschlavering och övningar med negativ form och assimilation.
Bl.a. växter där mellanrummet laverades med svart färg. 
Gemensam genomgång.

Tredje dagen ställde vi upp stilleben som ljusattes med spotlights för att få ett modellerande ljus med tydliga volymer. Motljus och sidljus. En del passade på med utomhusstudier när vädret var lämpligt.
Efter arbetsdagen blev det en liten utställning då andra kurser på skolan  också kunde se vad vi hade åstadkommit och hur kursen var upplagd.

Fjärde och sista dagen fick man ha ett tidigare arbete som skiss och utgå från fram till en ny bild.
Jag höll en bildvisning där jag visade laveringar bl.a. av den franske författaren Victor Hugo.

Det blev en bra kurs och jag tyckte eleverna var riktigt intresserade och bra.
Skolan är väldigt fin och det var god mat och bra personal.
Kommer gärna tillbaka dit och håller kurser och föreläsningar.








Poussin





Paula Rego


Victor Hugo





fredag 23 juli 2021

Jazzfoton från Sydafrika

Utställningsbilder till Ystad

  "1960 och 70-talen var hårda år för svarta musiker i Sydafrika, då Apartheidpolitiken var som mest brutal. 
Basil Breakey har lyckats fånga ett flertal av de mest framstående musikerna från perioden i udda eller ovanliga moment, backstage, under ljud tester, i replokalen, under rökpauser.

Resultatet är en serie helt unika och historiskt värdefulla fotografier av många av Sydafrikas då ledande och numera legendariska jazzmusiker"

(Klas Sundqvist, utställningsansvarig)


6 st papperskopior fotograferades av Camilla Gewing-Stålhane i studio för att sedan retuscheras och skrivas ut på matt fotopapper. Storlekar bild 40x60 resp.50x78cm.


Original papperskopiorna var betydligt mindre, blanka, gulnade och buckliga så det krävdes en hel del av fotografen och efterföljande retusch. 

Men bra blev det.