När jag gick i grundskolan var "teckning" ett skolämne sedan har namnet bytts ut och numera kallas det för "bild". Vilket kan vara adekvat eftersom när jag gick på högstadiet så ingick foto och film t.ex.
Men det finns ändå en relevans i att ge just begreppet "teckning" en giltighet som ett ämne.
Teckning är som jag tidigare redogjort för grunden för bild.
Design, arkitektur, måleri, fotografi, film - allt bygger på "teckning".
Teckning som ett sätt att återge och förklara utan att använda bokstäver.
Det är inte slags notskrift där ett tecken står för en överenskommen betydelse.
Risken i att byta namn på ett ämne för att passa in i tiden kan tyckas försumligt.
Jag hade gymnastik i skolan men nu har man idrott...
När jag gick på högstadiet gynnades ofta flickor av att de ofta var "noggranna" dvs långsammare i sitt bildskapande.
De "slarvade" inte och var försiktiga i sitt tecknande utan att vara nyfikna på att få se resultat.
Jag tror det beror på ett slags krav och inte på vilket kön man tillhör för många av mina senare studiekamrater och kvinnliga kollegor var och är definitivt inga pedanter.
Mellan 2018 och 2020 var jag tillfälligt bildlärare på högstadiet i Malmö.
Där fanns på skolan även den kulturella konflikten eftersom 99% av eleverna hade icke europeiskt bakgrund. Men entusiasm och talang för bild hos många av eleverna.
Tvinga bara inte in dem i ett fack och uttryck som ska vara "korrekt".
"Du är från Palestina och därför skall du göra bilder som beskriver din utsatta sociala situation" etc.
Det var så fint när vi hade Luciafirande och Lucia hade slöja och pepparkaksgubbarna var färgade.
"Titta Ulf, är det inte samma färg på pepparkakströjan som min hud. Vilken NCS har jag?"
När jag gick min förberedande konstutbildning i Göteborg så hade jag konstgrafik på fredagar.
Första lektionen fick vi i uppgift att klippa i svart papper och göra ett slags collage.
Jag och en del andra elever gjorde ett antal exempel och provade.
När lektionen var slut förklarade läraren att den som gjort flera exempel inte var lämpad för grafik eftersom man ska arbeta långsamt och metodiskt.
Jag tyckte redan då att det var absurt och inskränkt och att det inte hade något med konstnärlig kvalitet att göra. Och med tiden har jag kommit fram till samma slutsats.
Tyvärr har samtidens sökande efter korrekta uttryck medfört att en slags petighet och pedanteri fått uppmärksamhet och giltighet.
Det bygger på ett banalt materialistiskt synsätt.
Petigheten visar på att det tagit lång tid.
Att man lagt ner möda på att bli säker och uppnå ett precist uttryck i bildspråket verkar då ointressant för att beskriva konstnärlig kvalitet.
En skicklig hantverkare gör ett jobb snabbare än en oskicklig. Skall han då inte få erkännande för detta?
Om man ser det krasst - så visst hinner den skicklige med mer och borde kunna tjäna mer.
Men om man utgår från tiden alltså timlönen så får den oskicklige mer för samma utfört arbete.
Han får betalt för 4 timmar och den skicklige för 1 timma.
Och i förlängningen blir det absurt att t.ex en musiker skulle få betalt för hur lång hans konsert blev etc.
Men i bildkonstens värld där en målning av den mer erkände konstnären betingar ett högre värde än den mindre kände, så blir det absurt att i samtidskonsten man värderar pedantisk tidsödande konstverk som ha ett stort värde.
Och med appropiatörkonsten, kändiskonsten och AI konsten så blir konstnärlig kvalitet och talang en liten parentes. Konst som liknar eller ser ut som konst får företräde.
Nåväl, för att vara "reaktionär" och lätt sentimental kanske inför vad som har gjorts i dåtiden men inte så hemskt länge sedan så följer några verk av Gustave Caillebotte, en riktigt bra målare och konstnär som visst har fått uppmärksamhet men kanske inte riktigt som andra i hans samtid.
(född 19 augusti 1848 i Paris, Frankrike, död 21 februari 1894 i Gennevilliers, var en fransk målare inom impressionismen. Caillebotte ingick i den impressionistiska kretsen och ställde ut på flera av deras gemensamma utställningar.)
