Det eviga som motiv

 Landskapet och naturen finns alltid närvarande som en påminnelse hur liten människan är i förhållande till alltet. Tänker man på hur stort universum är så är människan väldigt liten och en mikrob i jämförelse.

Att som bildkonstnär beskriva denna sanning är en tidlös utmaning och oavsett vad samtidskonstens regler säger så är det just tidlöst. Det kan skapas nya verktyg med tekniska innovationer som foto och digitala verktyg men vårt seende och perception är från historiskt tid och fram till nutid inte egentligen annorlunda. Man kan tolka bilder utifrån tiden eller gällande normer men det direkt beskrivande är alltid det mest verkningsfulla och tidlösa.

Min far sa att det är tiden som är den bästa kritikern.

Att måla landskap är precis som stilleben eller porträtt en utmaning eftersom man ställer sig i en lång tradition och jämförs med tidigare mästare.

Den här utmaningen gör att jag fortsätter måla.

Carl Fredrik Hill var en svensk landskapsmålare som ville bli en svensk Corot.

Han drabbades av psykisk ohälsa och han utförde skisser som var påverkade av sjukdomen.

Att man sedan finner dessa av psykisk sjukdom och avsteg från hans konstnärliga mål som ett 

konstnärligt uttryck är förnedrande för en konstnär. (som har utfört riktigt bra verk)

När jag köpte en bok om Hills sjukdomskonst och gav till min far som julklapp så reagerade han negativt.

Han hade upplevt Sigrid Hjertén som han sa var en superb målare men när hon drabbades av psykoser usel.

Att vara bildkonstnär är precis som författare, kompositörer, filmare etc ett uppdrag som kräver insikt och det har man inte under psykisk sjukdom.

Därför kan jag bara se med avståndstagande och undran när man bygger ett konstnärligt uttryck på en annan konstnärs psykiska ohälsa. 

Men i samtidens sökande efter aparta uttryck så blir det usla till kvalitet.

Corot 

CF Hill

Whistler

Monet

Ed Ruscha

Valenciennes

Marquet

Claude

Turner

Sargent