Det eviga som motiv II

 Under 1800-talet början började flera konstnärer praktisera ett måleri utfört direkt inför landskapet.

 Utvecklingen med att man kunde köpa tuber med färg istället för att tillverka färgen själv bidrog säkert men kanske också en vilja att lämna akademikonsten och det stilistiska manierade.

Pierre Henri Valencienne  (1790-1819) nedan utförde många fantastiska studier inför motivet men också skickligt ateljémåleri i akademisk mer teatralisk stil.

Pierre Henri Valenciennes 

Fotografiet var givetvis svartvitt även om en del konstnärer tog hjälp av fotografiska förlagor redan från 1800-talets mitt. Och fotot medförde nog att man inte hade behovet av dokumentation utan istället beskriva en upplevelse och den måste givetvis göras med utgångspunkt från detta.

Och om man använder sig av foto som förlaga ändå uppövat sin gestaltningsförmåga utan ett fotografi.

Fotografi är ett utmärkt och bra skissmaterial men för att åstadkomma konst som inte bara är en kalkerad kopia av ett foto så måste man ha tränat sin gestaltningsförmåga.

Och det gör man bäst genom att då och då stå inför motiv och teckna eller måla det man ser.

Sedan kan man arbeta efter minnet, låta bilder uppkomma fritt eller ha ett fotografi som utgångspunkt.

Om man som t.ex. målaren Corot med staffli, duk, penslar och färger ställer sig ute i landskapet och utgår från det man har framför sig så finns det en tidsaspekt, att man måste ha en beslutsamhet och snabbt fånga helhet, rörelse, valörer, färger, dvs det som kallas komposition. 

Han utförde även mycket måleri i ateljén där han säkert hade nytta av studierna. 

Det är givetvis svårt att stå ute i ett oväder och måla men just träningen med att stå inför motivet gör att man kan minnas det man såg.

I samtidskonsten är det mycket kalkering eller petiga broderier.

Man förstår att lång tid har lagts ner på själva verket rent fysiskt. 

I äldre konst tog man ibland hjälp av "camera obscura" som projicerade en bild på bildytan.

Man hade dock motivet framför sig och det går egentligen inte att utföra måleri på en projektion. 

Man kan markera konturer och kanske fylla i former men någon egentligt bra målerisk gestaltning där man avväger färger, ljus och uttryck är omöjlig.

Om man projicerar ett foto på ett papper och sedan t.ex. med blyerts följer efter ytorna så blir det en bild som liknar ett avtryck. Se nedan.

Bilden nedan ur Torsten Paulssons bok "Teckning"
En tidningsbild har dränkts med lacknafta.
Sedan lägger man den med bildsidan mot ett papper och
drar täta linjer med blyerts på baksidan. Det ger ett intryck

av teckning.

Jag vill inte alls avfärda projektioner som många gånger med fortsatt arbete kan bli mycket bra måleriskt och bildmässigt.

Det jag finner negativt är att det kalkerade blir en kvalitetsnorm hur samtidskonst skall gestaltas. 

Precis som konst gjord under psykisk sjukdom blir norm för bildkvalitet och äkthet.

Det blir en stil med udda attribut som får beteckna konstnärlig kvalitet istället för klarhet och insikt.

Och attributen blir istället ett manér.

Att skapa en bild av något är inte att minutiöst överföra den fotografiska och detaljerade verkligheten till ett bildplan.  Vår perception bygger på ett ögonblick av iakttagande. Sedan kan man undersöka intill mikroskopiska detaljer men det är inte så man avläser en bild.

Att sammanfatta och abstrahera kräver erfarenhet, kunskap, bildkänsla, talang etc. och det är tyvärr något som samtidskonsten inte fokuserar på utan istället det "aparta" och det som ofta står i motsats till äldre klassisk konst.