Plagiatörer och appropiatörer

I konstvärlden är det vanligt att man skall vara "personlig" och då gärna med något som gör att man känner igen ett verk av en viss konstnär. Om man anstränger sig för att vara "personlig" eller ha en egen "stil" så upprepar man sig bara och det finns alltid någon som liknar. Att göra "fel" blir också slentrian och ytlig stil. Egentligen är motsatsen att härma eller plagiera samma sak man gör det som förväntas. Allt detta handlar om att göra det enkelt för sig och att slippa utmaningen i att lära sig och testa sin förmåga. Det är omöjligt att vara unik men har man någon personlighet så syns den utan att man måste ta till knep och ytterligheter.

Skillnaden mellan att vara epigon eller plagiatör kan vara ganska stor.

Om man i begreppet epigon syftar på en efterföljare eller lärjunge och att studera en annan konstnärs verk och tar lärdom från det så är det att likställas med forskning och upptäckter.

Centralperspektivet är ett exempel som uppfanns under renässansen.

Man tar det av resultatet och behöver inte alltid göra om försöken själv.

Att förstå och inse kräver kunskaper om medicin och kemi när det handlar om läkemedel för att ta ett exempel. 

I bildkonst har det ofta anförts teorier om att vissa moment redan är gjorda av andra konstnärer så därför kan man lika gärna gå vidare från de färdiga verken.

Man hoppar över "studerandet" som hos en del samtidskonstnärer anförs som onödigt reaktionärt trams - vi lever i den bästa av tider och det man åstadkommer är viktigt.

Det är egentligen en följd av att många av konstens "tjänstemän" är utbildade på att känna igen och klassificera konst. Inte skapa något konstnärligt bestående.

Det senare kräver många års arbete med att träna sitt seende, tålamod, ärlighet och dessutom talang.

Konstbegreppet- vad är konst - har utmanats ända sedan Duchamp ställde ut en pissoar och Clas Oldenburg har utfört jättelika versioner av murslevar m.m. 

Att titta i en bok som "Konsten idag" skriven av E.Lucie-Smith 1977 är som att se den nu aktuella samtidskonsten fast 50 år senare.

Kanske beror det på att man på gott och ont lånar eller plagierar.

Att allt för mycket bygga sitt uttryck på en idé kan när någon annan var först bli verkets ifrågasättande när plagiatet upptäcks. 

Att t.ex. göra ett litet föremål jättestort och kalla det för konst är riskabelt med tanke på Oldenburgs skulpturer. Och med hjälp av 3d-skrivare kan man åstadkomma det enkelt.

 

Marcel Duchamp

Clas Oldenburg

Man kan se en reaktion mot konceptuell samtidskonst i de s.k. akademier som ytligt plagierar den klassiska konsten och förvisso är tekniskt skickliga med oljefärg men dåliga på bildbyggnad och teckning. Och de klassiska konstnärerna som Rembrandt och Rubens var oerhört skickliga på just teckning och komposition.

En målning av Richard Pettibone som är en direkt kopia av Warhol om än i betydligt mindre format betingar ett ansenligt värde.  Han var en av pionjärerna inom "Appropriation Art" där han gjorde kopior eller nästintill av bl.a. Lichtenstein och Warhol.

Det som är utmärkande är faktiskt att man anspelar och gör ingen hemlighet av att det är gjort efter originalkonstnärerna. Som ett slags "tribute to" eller "hommage".

Man utnyttjar andras rykte och verk för att själv få del.

Det är både epigoneri och plagiat som borde egentligen sakna konstnärligt värde.

Men i samtidskonstens sökande efter kontext bidrar det till att gynna det konceptuella.

Att vara osjälvständig blir en konstnärlig kvalitet i sig.

2st "Elvis" till vänster av Richard Pettibone, till höger av Andy Warhol

Inom musiken är det framförallt i den klassiska musiken att verk av kompositörer framförs av en symfoniorkester och leds av en dirigent. Dirigenten har följt partituret men också tolkat nyanser.

Det går inte att bara skriva av noterna man måste kunna läsa och förstå.

Och givetvis kan man göra egna versioner av kända klassiker inom rockmusik och jazz.

Att klä ut sig till Beatles eller Elvis och härma deras ljudbild och poser blir mer teater eller show.

Om man skulle kopiera ett litterärt verk så är det inte tillåtet enligt upphovsrätten. Man har möjlighet att "citera" och göra uttdrag men att ta stora delar av texten är inte lagligt utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Upphovsrätten gäller 70 år efter upphovsmannens död.

Att man lärt sig av att kopiera andras verk men det finns en avgörande skillnad mellan att kopiera från en platt yta som en målning eller från den tredimensionella verkligheten.

De som satt på museerna och kopierade förr i tiden hade trots allt verket framför sig.

Nu är det fotografier av målningar som främst kopieras.

Jag har sett att en konstnär tar fotografier av andras foton och använder dessa till en utställning, 

i en annan kontext men det är etiskt diskutabelt som självständiga verk.

En "konstnär" utgår från fotografier på främst rockstjärnor som andra tagit och behandlar dessa digitalt med simpla koloreringar och inklippta collage. 

Var går gränsen för att det ska vara upphovsrättsligt fel?

Etiskt ser jag det i alla fall förkastligt. 

I upphovsrättslagen anges att verket skall ha en originalitet vilket kan medföra att s.k. modifieringar kan vara gränsfall. 

Med den digitala tekniken och med hjälp av fotografiska metoder skulle någon kunna ta  t.ex. ett grafiskt blad av mig och ha som grund för vidare bearbetning. 

Här blir gränserna luddiga för vad som är stöld och kommentar till ett koncept.

Hergé som är skaparen av seriefiguren Tintin dog 1983 så det blir först 2053 som upphovsrätten inte gäller. 

Själva idén och konceptet kan man låna fritt,  t.ex. från konstnären Baselitz som vände vissa av sina målningar upp och ner kan man göra likadant.

Så ett plagiat behöver inte vara upphovsrättslig stöld.

G.Baselitz - porträtt

Andy Warhol borde vara relativt enkel att kopiera, bilderna är inte särskild teknisk komplicerade och har ingen direkt handstil gjord med pensel och penna. 

Det är ofta fotografiska förlagor.

Bildkonst behöver inte vara tekniskt briljant eller virtuost utfört.

Ferdinand Legér t.ex. gjorde sina förlagor till offentliga verk så att yrkesmålare skulle kunna utföra dem efter hans ritningar. Närmast som design eller arkitektur. 

Mycket abstrakt konkret konst kan främst ses som ett objekt och inte som en bild som beskriver ett tredimensionellt rum på en plan yta. 

Att plagiera en Mondrian är ganska enkelt men att utföra originalet kräver känsla för form och färg som skall fungera.

Ferdinand Legér

Piet Mondrian

Konstnärer som har arbetat inför motivet vare sig det är landskap, porträtt, interiörer, stilleben m.m.

har stått inför en verklighet där objekten hamnar på olika avstånd från ögat. Man kan tydligt uppleva vad som är närmast och längre bort. Genom att flytta blicken lite i sidled, fokusera på olika punkter och även  utan att fokusera analyserar man motivet för att översätta det till en plan yta.

Konstnärer har både skapat sina bilder direkt inför motivet men också använt sina studier till konstverk som helt gjorts i ateljén efter skisser och förlagor.

Det finns av mästare som Rembrandt, Tintoretto, Rubens, Claude Lorrain m.fl. stora mängder av studier inför motivet även om deras stora målningar är gjorda efter skisser i ateljén.

Det säger sig självt att komplicerade verk med korsfästelser och flygande änglar är omöjliga att bygga upp i realitet. Men det finns uppgifter om att en konstnär som Poussin gjorde  miniatyrscener med lerfigurer inför vissa av sina verk.

Det var också vanligt att man studerade gipser och statyer på museer och akademier.

Alberti (se föregående blogginlägg) förordar att man helst tecknar och målar efter just skulptur.

Att kopiera måleri är bra men blir gärna att man imiterar istället för att lära sig gestalta.

Rembrandt - lavering

Tintoretto

Rent logiskt kan man med ovanstående i åtanke ifrågasätta varför man kopierar andras skisser och studier som uppenbarligen är gjorda inför motivet?

Syftet med teckningarna var att kunna direkt iaktta ett motiv tredimensionellt.

Visst kan man försvara kopiering med att man också studerar tekniken och kompositionen.

Men självständig konst är det knappast att plagiera skisser.

Och man skäms inte heller att ibland nämna det som en slags "hommage".

Jag anser att man kan "låna" och utgå från andras verk men precis som inom musiken så måste det göras med konstnärlig känsla och respekt. Att göra parafraser eller självständiga tolkningar av ett verk är en utmaning i sig och inte att man gömmer sig bakom en annan konstnärs rykte.

Giacometti

Den tyske konstnären Caspar David Friedrich (1774-1840) är känd för sina dramatiska landskap, gärna i skymning. 

Att utföra dessa målningar inför motivet hade krävt en omöjlig snabb teknik. 

Därför gjorde han bl.a. många studier av träd som uppenbarligen är gjorda inför motivet.

I hans trädstudier känner man tydligt trädets tredimensionella form där grenar riktar sig mot och från betraktaren inte endast åt sidorna. Om man skulle teckna eller imitera en av Friedrichs trädstudier riskerar det att bli platt och mer som en tunn relief eller som djurpäls över en massiv form.

 Man utgår ju oftast då från en tvådimensionell reproduktion.

Träd är inga massiva former utan består av grenar, barr eller blad.

Någon genväg finns inte - man måste se det i verkligheten.

 Målning av Caspar David Friedrich nedan trädstudie

Avslutningsvis kan man fundera på varför det görs mycket konst som "liknar" konst.

Det kan vara inom ren hötorgskonst men också konst som visas på etablerade konsthallar och museer.

Det är naturligtvis omöjligt att inte vara påverkad av all konst som har gjorts. 

Att vara helt originell är omöjligt och inte önskvärt.

Bild är ett språk och konst är kommunikation.

Ibland kan udda och aparta konstnärer få uppmärksamhet för att det bryter mot hur man tror att det "rätta" ser ut. Men den som arbetar enbart efter sitt inre hamnar snart i att tillkortakommanden blir vanor. Originaliteten upprepas till leda och blir en stil.

Om man tittar tillbaka på bildkonsten så har opponenter alltid stått för den konstnärliga vitaliteten.

Monet och impressionisterna gav sig ut från ateljén och studerade bl.a. landskapet.

Matisse arbetade ofta inför verkligheten.

Hopper, Giacometti, Morandi, Diebenkorn, Thiebaud, Hockney  m.fl.

Abstrakta målare som Mondrian, deKooning och S Delaney har utgått från det sedda och konkreta.

En konstnär som Donald Judd hittar sitt uttryck i verkliga former.

Att utgå från fotografier är ett för det mesta mindre bra sätt att studera men att ta hjälp och stöd av ett fotografi kan vara nödvändigt och ett bra verktyg.

Om man bara kopierar foto utan att översätta till måleri eller teckning blir det gärna imitationer av fotografiet och det fotografiska språket.

Arbetar man med fotografier som förlagor så är det viktigt att inte tappa direktheten med verkligheten som referens.

Genom att åter studera naturen och den fysiska verkligheten så blir man inte en plagiatör.

Det kan likna andra konstnärer och verk mer eller mindre och det går inte att undvika. 

Den egna iakttagelsen och hur man översätter den till bild blir det personliga uttrycket.

Detta gäller allt från helt konkret måleri till realistiskt om man inte tränar sin förmåga att se blir det bara kopior av tidigare verk.