tisdag 2 augusti 2022

Kalkering...

Jag fortsätter här resonera om en bilds formella kvaliteter och som till stor del handlar om komposition (sammanställning) och inte att kanske främst efterlikna och härma en fotografisk verklighet.
Och jag är också tveksam till att använda sig av "kalkering". Vilket ofta är ett bedrägligt verktyg där man endast mekaniskt följer förlagan utan att ge ytor och former volym och värde. Men som i all bra bildkonst är det egentligen inte metoden som avgör.

Den klassiska konsten som t.ex. N. Poussin (1594-1665 Frankrike) har ett innehåll som man i vår tid har svårt att ta till sig med bibliska eller antika motiv och i ett teatralisk bildspråk -  kompositionen och den säkra behandlingen av valör och ljus är det som man imponeras av. 
En konstnär som Vermeer(1632-1675 Holland) är mer "vardaglig" i sitt bildmässiga innehåll och skildrar det han haft framför sig med samma känsla för komposition, ljus och valör som de andra mästarna. 
Bildkonsten från renässansen t.ex. Piero dela Francesca (1415-1492 Italien) kan man se som rent abstrakta verk med en logisk bildkomposition som ligger nära modernare mästare inom konstruktivism och realism.

Vermeer

Piero de la Francesca

N.Poussin



Den antika konsten och jag tänker bland annat på vasmåleriet från Grekland hur oerhört formsäkert man kunde komponera. Vi har i nutiden helt andra tekniker och verktyg men det mänskliga seendet och perceptionen har troligen inte förändrats. Man utgick från en tredimensionell form, en vas, som fick vara begränsningen.























Man har ifrågasatt det omständiga måleriet men mänsklig varseblivning är ändå närmare detta än allt annat som den digitala tekniken eller fotografi kan åstadkomma. 
Jag förnekar inte att fotografi kan nå upp till det bästa som måleriet kan åstadkomma men styrkan i fotografiet ligger kanske främst i det dokumentära. 
Att använda fotografiska tekniker för att skapa rent måleriska verk som t.ex Man Ray (1890-1976 -amerikan) är bara ett val av teknik. 


Man Ray


Fotografi som skissmaterial och utgångspunkt för måleri är ett bra verktyg. Men det skall alltid kombineras med direkta studier av verkligheten för att det inte ska bara bli kopior av fotografi. 
Att tro att fotografi kan ersätta den direktheten och upplevelsen som man har med motivet framför sig är att falla för bekvämlighet. Det finns inga genvägar till ett konstverk av betydelse men verktygen kan hjälpa till på vägen. Att skapa eller ge en bild av något kräver något annat än att kopiera.

Det vanligaste formatet för ett fotografi liksom en målning är fyrkantigt, det kan vara kvadratisk, stående eller liggande.
Ellipser och cirkelformer finns också framförallt i den äldre bildkonstens måleri.
Helt oregelbundna bildbegränsningar är ovanligt men i utsmyckningar och dekorationer är det förekommande. Scenografiska verk och installationer är mer arrangerade sammanställningar och kan innehålla både två och tredimensionella föremål. 

De flesta betraktare reagerar om t.ex. en målning är skevt monterad på spännramen.
Däremot tänker inte alla på om horisonten i ett fotografi är snett.
Om jag lutar huvudet på sidan så upplever jag inte alls att omgivningen är sned.
Men lutar jag kameran så kommer horisonten att vara sned i förhållande till bildkanterna.
Jag upplever det jobbigt om bilder på väggen hänger snett och jag måste luta på huvudet åt sidan.
Däremot är det inte på samma sätt med en bild som står lutad mot väggen.
Så att vrida bildplanet och betraktningsvinkel vertikalt kompenseras med att sänka blicken.
Det är ganska vanligt att måleri som hänger på väggar lutar med överkanten längre ut bl.a. för att undvika reflexer. 
Man tänker kanske inte så mycket på det men eftersom överkanten kommer närmare
så upplevs målningen bredare upptill. Detta kompenserar man med perception och erfarenhet.
Tar jag däremot ett foto rakt framifrån så är det bara min erfarenhet som säger att målningen inte är bredare upptill än nertill. 
Om jag betraktar t.ex. bordsben snett i vinkel nedåt så upplever jag inte att de inte är annat än lodräta.
Tar jag ett fotografi snett nedåt så följer inte bordsbenen bildens kanter.
Står jag högt upp i ett höghus och tittar nedåt upplever man däremot att huset blir smalare längre ner.
Och tvärtom står jag på gatan och tittar uppåt så smalnar huset av.

Förr fanns det speciella objektiv där bildplanet kunde förskjutas för att kompensera för lutande lodlinjer. Något som man framförallt använde vid fotografering av arkitektur.
Med digitala verktyg är det enkelt.

Bildens funktion
En bild har som främsta syfte att återge något för en betraktare att ge en "bild".
Jag tycker man kan se att det finns två olika mer eller mindre tydliga funktioner.
Ett verk kan vara av objektkaraktär där allt befinner sig på samma plan. Eller så kan man läsa av verket som en beskrivning av ett bildrum där föremål eller former befinner sig på olika avstånd i bilddjupet. Givetvis kan ett verk innehålla båda. 
Men gemensamt är att bildytan främst avläses rakt framifrån.
Även om det finns bildkonst som medvetet bygger på att iakttas från sidan som det finns exempel på.
Det har alltid diskuteras huruvida ett fotografi är en "bild" eller bara något som kameran har återgett. En reflektion i en spegel blir kanske en bild först när man arrangerat den efter sitt syfte. 
Och det gäller ju givetvis foto att man komponerar sin bild och gör ett urval. 
Fotografiets styrka ligger i hög grad i det dokumenterande. Och det kan vara dokumentation av en bild.
Att använda fotografiska metoder för att skapa bildkonst som exempelvis Man Ray eller Dawid är närmast konstgrafik och inte ett dokumenterande.
Med digitala verktyg kan man manipulera ett fotografi så det ytligt liknar målerikonst. 
Man kan enkelt ge det tveksamma effekter av "vintage". 



Bilden
Om man resonerar omkring den fysiska bildytan på ett bildrum så kanske man först tänker att den skall vara så slät som möjligt för att just rumsligheter skall upplevas så bra som möjlig.
Men ofta har pastost och måleri med kraftiga strukturer i ytan ett mycket stort djup in i bildplanet.
Ett väldigt slätt måleri kan ofta upplevas platt och det beror nog på att man mer lagt energi på en perfekt yta än just att beskriva djupet.
De med digitala utskriftstekniker utförda fotoutskrifter på duk som sedan lackats eller bemålats blir mer objekt än bild. Sällan blir det egentligen en "bild" utan mest en kopia av ett fotografi även om man gått vidare med olja eller akryl. Det som är arbetsbesparing blir ett reducerande av det essentiella i bildskapande. Sammanfattning och sammanställning.
Tekniken kan imponera men egentligen är det bara tekniska verktyg.
Man kan tänka sig hur de första fotografierna måste gjort intryck men det var ett resultat av en uppfinning. Precis som digitala tekniker, ett verktyg och givetvis i händer på den som inser fördelar och begränsningar kan åstadkomma något bestående och bra. Och inte bara luta sig mot tekniken.
Det finns bra och dåliga fotografer men vem som helst kan ta ett fotografi....

Kalkering och komposition
Det är vanligt att när man utgår från ett fotografi som förlaga till en målning så kalkerar man 
genom projicera foto på den yta som man sedan bemålar eller använder sig av.
Här ligger en fallgrop att man initialt förenklar själva underarbetet och förberedelserna.
Och kalkerar man så följer man bara efter fotot utan att egentligen göra den översättning som krävs för att det skall bli en komposition. 
Och komposition kräver koncentration och inlevelse i bildens delar som skall koordinera.

En metod som har används under 100-tals år för att överföra förlagor till den yta som skall bli konstverket är rutsystem. Man delar in förlagan i rutor och på gör samma indelning i önskad skala på duken, pannån etc.




Foto från filmen Artemisia, en fransk-tysk-italiensk biografisk film från 1997 om Artemisia Gentileschi, den kvinnliga italienska barockmålaren. Filmen regisserades av Agnès Merlet och med stjärnorna Valentina Cervi och Michel Serrault. 



















Det finns fördelar med rutsystemet mot att projicera med t.ex. en projektor.
Som jag inledningsvis resonerade runt bildformatet så är ett geometriskt system stimulerande för perceptionen och ger ett tvådimensionellt verk stadga och läsbarhet.
(Jmf. med musikens system med toner, tonarter och takter. )
Och eftersom det finns ett moment av koncentration i att iaktta hur motivets delar förhåller sig till rutsystemet så blir det inte ett mekaniskt kalkerande.
När man kalkerar följer man bara efter och alltför mycket samtida konst med realistiska attribut är synligt kalkerad.
Det kan vara blyertsteckningar som är "noggrant" utförda efter en projicerad förlaga. 
Jag sätter noggrant inom citationstecken eftersom det är en bedräglig petighet som visserligen tagit lång tid att utföra men egentligen bara är ett slags mekaniskt broderi. 
Det är en märklig materialistisk inställning att ett verks värde kan mätas efter hur lång tid det tagit att utföra det som syns. Om man tar paralleller från musiken så är det först när stycket "sitter" som det når upp till sin potential. Och teater och litteratur...
Även verk av mycket etablerade konstnärer som de målningar som jag för en tid sedan såg på Louisiana i Danmark känns kalkerade och "slappa" i form och uttryck.
Men tyvärr kan brister bli till norm.

Henri Matisse (1869-1954 Frankrike) började ofta om igen på sina dukar och raderade det tidigare allt för att verket skulle uttrycka en direkthet och säkerhet. Och Edvard Hopper gjorde ett stort antal förstudier innan han utförde själva målningen som troligen gick snabbt att utföra.

Ett känt exempel från 1800-talet är när J.Whistler(1834-1903 U.S.A) stämde konstkritikern J.Ruskin. 
Ruskin som var en anhängare av "prerafaeliterna" uttryckte att Whistlers impressionism var närmast en förolämpning mot publiken. Prerafaeliterna var en grupp konstnärer som i stort kännetecknas av ett mycket detaljerat måleri.

JA.Whistler "Nocturne"



Henri Matisse



Alla som arbetar medvetet med komposition vet att man iakttar tydliga mellanrumsformer, alltså inte bara "objektet" utan även de former som bildas mellan former och även bildkanten.
Med hjälp av rutsystemet läser man in de synliga former som bildas och det blir inte bara stadga i kompositionen man tränar också sin gestaltningsförmåga. 
Man tvingas till att anstränga sig och då uppnår man något.
Att kalkera är bekvämt och resultatet blir därefter.
Men om betraktare av konst vänjer sig vid bilder som är kalkerade så blir det måttstocken, det blir en "stil" att så här ska samtidskonst se ut.

Det finns en paradox i bruket av kalkerande - man är egentligen bekväm initialt men sedan är man omständlig och lägger ner massor av tid på att färdigställa ett verk. Det borde vara tvärtom att man förbereder sig under hög koncentration och sedan arbetar snabbt.
Det går inte att vara högpresterande under en längre tid så om man lagt ner möda i skissarbetet så går det snabbt och säkert att utföra det slutliga verket.

Metoder
När jag studerade modell under min konstutbildning så sökte jag ofta något att referera visuellt som fanns i rummet runt modellen. Det kunde vara ett fönster, en stol, podiet etc.
Det gjorde att jag kunde relatera modellens organiska former till något mer bestämt geometriskt.
Rummet var lika viktigt som modellen men även bildytans begränsning.
Allt händer på en scen. Scenen är bildytan och på den agerar former och färger.
Man tecknade med mycket stödlinjer och korrigeringar när man sökte sig fram på papperet.
För det mesta lämnades även dessa kvar.
Tecknade man med kol så var det relativt enkelt att korrigera.
Ibland kanske man gjorde delstudier t.ex. av en hand eller fot utan att tänka på att det skulle bli en bildkomposition. Det var mer anteckningar och undersökningar.
Det kan givetvis vara viktigt att man även visar processen bakom en bild men när man utan bildbyggnad bara placerar ut avbildade ting på en bildyta så är det inte bildkonst utan illustration eller dekoration. Mycket bildkonst som görs är mer collage av avbildade ting än komposition.

Skillnaden mellan att ha ett fotografi som förlaga mot att sitta framför sitt motiv är stor men hur man än resonerar så är fotografi ett utmärkt verktyg. Det som är viktigt är som jag ser det att kombinera direkta iakttagelser och arbeta inför motivet med att utgå från fotografi.
Risken är annars att man kopierar fotografiet utan att transponera det till en komponerad målad bild.
Robert Bechtle arbetade med utgångspunkt ofta från fotografi men hans måleri är transformerat och inte bara en kopia av ett foto.

Robert Bechtle



Camera Obscura skapar en projektion av verkligheten på en yta där man kan följa konturerna med en penna och sedan ha som förlaga till vidare arbete. Det går inte att måla eller göra valöranalys på den projicerade ytan. Men man kan ruta in den projicerade ytan och överföra parallellt till en bildyta.
Det blir som att på en bildskärm ruta in ett fotografi eller annan bild för att ha som förlaga.
Fördelen med Camera Obscura är då att man har motivet framför sig men på dataskärmen är det vanligt att man inte har. Man skulle givetvis kunna ta hjälp av modern teknik och en kamera och få en bild på en skärm av motivet direkt.  Ruta in och överföra till papperet, duken etc.
För att rutsystemet skall synas får man hålla projektionen ljusare än verkligheten.
Sedan kan man gå vidare med valörer och färger i rätt balans.

I boken "Om målarkonsten" av 1400-tals konstnären Alberti(1404-1472) beskriver han och förordar användning av "slöjan" en slags siktruta täckt av ett halvgenomskinlig tyg och svarta insydda linjer som bildar ett rutsystem. Tyget gör att motivet blir abstraherat och även att man ser linjerna tydligt.
När man använder denna "slöja" kommer man att märka att man måste fixera bildplanet alltså inte röra huvudet men man kan flytta blicken. Annars flyttas motivet i rutsystemet och hamnar på olika ställen. Efter att ha tecknat upp former och konturer så övergår man till motivet utan slöjan för att göra färg och valör korrekt.
Man kan förledas att tro att tekniken med rutor är enkelt och mekaniskt men det kräver synnerligen stor koncentration att läsa formerna korrekt. Parallellt med överföringen så tränar man bl.a. sin förmåga att se proportioner. 



En ram med tunnt tyg och spända trådar som bildar ett rutmönster


















Mycket kalkerad bildkonst är utan variation i valörer eftersom man bara följt formerna med få valörsteg. Det blir teckningar som är "prydliga" men saknar kontrast och volym.
Man följer bara förlagan utan att behöva varken stödlinjer eller känna sig fram.

Charles Scheeler (1883-1965)




För en tid sedan var jag på Louisiana konstmuseum i Danmark och besåg bl.a.
Sonia Delauney(1885-1979) och hennes abstrakta geometriska kompositioner. 
En spännande utställning med en intressant konstnär, kunde bli en starkare upplevelse om inte verken hängt i en dunkel miljö.
Utställningsrummen saknar dagsljus och det blir som att gå ned i en tunnel.
Man kunde kanske kompenserat detta med en artificiell belysning som gjort rummen jämnt upplyst.
Men man anför ofta att verken inte tål för mycket ljus då färger riskerar att förändras.
Verken är belysta av starka spotlights och om man istället jämnade ut belysningen i lokalen så inte väggarna var mörklagda så hade inte ögat behövt ställa om så mycket inför mörker och starkt ljus.
Debatten huruvida upplevelsen av konstverks egen lyskraft förhindras av illa hanterad presentation är tyvärr insomnad i samtiden. 
Man fortsätter att presentera konst i ett slags effektsökande. 
Som om inte konstverket är kapabla att förmedla sitt uttryck själva.
Curatorer vill lägga sitt ego till konstnärens verk utan att egentligen ha någon kompetens. Man inbillar sig att vara ett slags "regissör" som skall hjälpa en artist att få fram sin potential. 
De bästa curatorerna är ändå konstnärerna själva. 

Mina tankar efter Louisianautställningen blev bl.a att varför inte låta delar av en utställning presenteras utomhus i det fantastiska ljuset som finns på plats?
Man visar skulpturer som förvisso tål regn och rusk men med tak och vindskydd borde det inte vara omöjligt att även visa måleri utomhus.
Och de kan tas in på kvällen och kanske bara visas kortare tid.


Sonia Delauney




Det är en fara i att inte se konstens "regler" för vad de är - de passar in i en viss process och för vissa konstnärer medan andra inte alls och kan bara vara till hinder.
Man har under årens lopp mött många åsikter om att vissa metoder är "fel" 
Det kräver erfarenhet och insikt men framförallt nyfikenhet om man skall åstadkomma något konstnärligt bestående och inte bara "gester".

Det finns fundamentala sanningar som handlar om perception och vetenskap och som gör att man kan se skillnad på dålig konst och bra konst.
Ett tränat öga - och det är det som man tränar genom att studera verkligheten och skärpa sin gestaltningsförmåga och gör att man ser vad som är taffligt eller bra. 
Men hur förklarar man detta för den som inte har ett tränat öga? 

En konstteoretiker eller konstvetare har fått lära sig hur konst ser ut och hur den ska tolkas men ser sällan skillnad på vad som är spekulation eller kvalitet.
Jag kan se storheten i att placera den svarta cirkeln på rätt ställe i den vita kvadraten men även att kompositionen i en närmast fotografisk målning har samma vilja att komponera och inte bara efterlikna det fotografiska.

Nackdelen med att vara "perceptiv" kan vara att man lyssnar för mycket på de som har en bestämd uppfattning och som oftast själva söker efter regler eller bekräftelse.







Inga kommentarer: