Bonnard vs Hopper

Två målare som jag har ett lite tveksamt förhållande till men ändå känner mig lite besläktad med är Pierre Bonnard(1867-1947) och Edvard Hopper(1882-1967).
Hopper är väl vida mer känd numera bland allmänheten med tanke på bl.a. den kända målningen "Nighthawks" som många parafraserat t.ex.
Postimpressionisten Bonnard har haft ett stort inflytande på 1900-talsmåleriet framför allt kanske 30-50 talet. Hans sinnliga färger och sökande formspråk blev mallen för hur poetiskt måleri skulle gestaltas.
Hopper har ett annat uttryck med tydligare form och mindre artikulerat färgspråk. Han har blivit skildraren av det amerikanska, landsbygd och stad.

Det som jag personligen har svårt med Bonnard är det otydliga och sökande i hans bildspråk.
Hans motivval är för det mesta från hans liv och det som han sett och det tilltalar mig. Han vågar sig på ovanliga kompositioner men lyckas få ihop det för det mesta. Dessutom är han i sina bästa stunder en fantastisk kolorist som får färgen att vibrera och harmoniera.

Hopper arbetar också med bilder från sin sedda och upplevda tillvaro men gör det med en arkitektonisk perfektion i uttrycket. Här finns inte det poetiska sökandet i färgen och formen utan uttrycket skapas av hans kompositioner med ofta starka skuggor som ger dramatiska effekter och människorna finns med som statyer och statister.
Hans måleri kan i sämsta fall bli ganska förfärliga med för mycket "paint by number" men i de bästa verken målningar med en enastående genomslagskraft och betydelse. Koloriten kan ibland vara väldigt oartikulerad och formen stel.
I likhet med Bonnard söker hans sig gärna till rumsligt komplicerade uppbyggda bilder.

Båda konstnärerna känns för mig att det är tur att dom funnits men det borde gå att göra bättre... a.u.

Andlighet m.m.

Finns det konst som främst är att betrakta som andlig?
Blir det inte patetiskt och pekoral när man bygger sitt konstnärskap på gudomlighet eller personlig inåtvänd betraktelse?
Jag upplever inför mycket konst hänförelse precis som när jag lyssnar på viss musik, i naturen etc.
När andligheten blir en regel och konvention då tappar konstverket giltighet och blir lätt parodi.
Precis som sinnliga poetiska konstverk måste vara obestämda och suddiga.
Ex. "den poetiska dimman".

Jag funderar på detta med anledning av en utställning med Hilma af Klint.
Inget ont om betydande konstnärer som Kandinsky som t.o.m. skrev om "det andliga i konsten".

Hoppas bara att utställningen inte enbart blir en hyllning till den okränkbara personliga känslan.
Det finns en tendens att andlighet och sinnlighet i ett konstnärskap kan bli en försvarsmur.

Ett ifrågasättande av det vedertagna är intressant, det har gått hundra år nu...

Ovan
Kandinsky
nedan
Hilma af Klint

Vernissager

Thomas Holm vernissage hos galleri Rönnqvist i Malmö

Konstnären med gipsad fot

Sedan till Lund och KG Nilson på galleri Jäger/Jansson

Bedrägeri och okunnighet

Hästkött i lasagne från Findus, falskt oxkött etc.
För de som äter kött är det är det egentligen inte sämre "kött" men det rör sig om falsk varubeteckning och som utgår från girighet att tjäna så mycket som möjligt på konsumenternas godtrogenhet.
Oxkött låter finare än fläskkött.

I konstvärlden finns samma försök att med hjälp av en falsk varubeteckning höja värdet på ett objekt genom att förse det med en invand varudeklaration.

När det gäller den lukrativa konstgrafiken har det under många år förekommit massor av mer eller mindre omfattande bedrägerier, både synnerligen medvetna och även ren okunnighet.

Främst har litografi fått en oförtjänt hög status och vad som borde betraktas som rena affischer producerade på tryckerier i stora upplagor säljs som limiterade upplagor.
Men litografi känner man till och det är fint.
Sedan att konstnären ofta inte ens kan påverka resultatet är ointressant.
Bara signaturen finns.

Etsning och koppargrafik har också en högstatus oavsett om den rent konstnärliga kvaliten ofta är usel.
Det finns givetvis fantastisk koppargrafik och sällan är upplagorna speciellt stora men många gömmer sig bakom teknikens rykte och charm.

Träsnitt och linoleumsnitt är underskattat som tekniker och min åsikt är att dessa "simpla" tekniker verkligen kan locka fram konstnärlig kreativitet med sitt motstånd och enkelhet.

Som en modern parallell har jag sett konstnärliga framsteg när digital teknik har använts.
Det "ickeromantiska" i att arbeta med ritplattor, ipads och inkjet har vitaliserat mångas konstnärskap.
Det finns ett "motstånd" och möjligheter som kunniga och begåvade konstnärer inser och förstår fördelarna med.

Tyvärr har okunnighet och girighet gjort att alltför mycket "grafik" som är avfotograferade original och reproduktioner fått representera den digitala tekniken.
Det förekommer även att man kallar det litografi och det är falskt och korkat eftersom det sänker värdet på en mycket bra modern teknik.
Egentligen är "giclée" en mycket bättre konstgrafisk teknik än litografi, oavsett om det är stenlito eller offset.
Litografi är väldigt omständlig om konstnären vill ha full kontroll över slutresultatet.
Det är nästan omöjligt och man får acceptera något som ofta inte är helt tillfredställande.

Jag tror att tiden talar både för digitalt teknik liksom för de mer fysiska teknikerna som träsnitt etc.
Precis som oljemåleriet... i original.

Yrkesheder

Igår var jag på styrelsemöte med mina kollegor i ateljéföreningen Addo.
Vi är ca 50 konstnärer som hyr ateljéer i den gamla fabriksbyggnaden som en gång i tiden innehöll räknemaskinstillverkaren Addo.
I början på 90-talet byggdes den om till ateljéhus av kommunen.
Det finns ateljéer från 25m2 till 60m2 storlek + gemensamt projektrum på 200m2.
Till för ett par år sedan erhöll vi subventioner av kommunen men som har tagits bort så nu betalas marknadsmässig hyra.
Kravet för att bli medlem är att vara yrkesverksam konstnär etc.

Under vårt möte kom medlemskriterierna upp till diskussion.
Vi följer sedan subventionstiden KRO:s rekommendationer att man i princip ska ha en dokumenterad verksamhet som yrkeskonstnär.
En styrelsemedlem gjorde ett inlägg om att konstnär är mer ett kall än ett yrke.
Jag har under tidigare diskussioner om detta varit skeptisk till definitionen "kall" och menat att det är viktigt att ta yrket på allvar och att det finns många andra yrken som också är ett liknande "kall".
Där inte främst den ekonomiska vinningen och försörjningen är det primära utan andra aspekter.

Men jag anser att definitivt att man måste kunna försörja sig på sitt yrke och att man för det mesta får för dåligt betalt med tanke på hur mycket tid man lägger ner.
Det händer att man förväntas ställa upp utan ekonomisk ersättning och det är säkert en följd av "kallet".

Jag valde inte konstnärskapet främst för att vara den bästa försörjningen.
Eftersom min far var framgångsrik keramiker, konstnär och designer så var steget ganska naturligt för mig att satsa på ett kreativt yrke. Pappa satte ofta konstnärlig kvalitet och yrkeskunnande i fokus.
Det medförde att jag fick en grundläggande etik om hur viktig yrkesheder är.

Man kan tyckas som en "ickesmart" när man inte vill göra avkall på sin yrkesheder.
Och inte istället satsa på att tjäna så mycket pengar som möjligt på de möjligheter som uppkommer oavsett kvalitet och etik.

Det är egentligen ingen motsättning med att leva ekonomiskt gott  och samtidigt göra en konstnärlig karriär som bygger på hög konstnärlig kvalitet och moral.
Det gäller att hitta rätt kanaler så man inte hamnar på fel ställe.

Forts följer....

Ung och odödlig

Den aktuella debatten om centerns idéprogram är intressant.
När jag fick höra bl.a. förslaget om fri invandring reagerade jag och undrade hur har dom tänkt sig att hantera detta. Skall vi slåss om tillgångarna och den starke överlever? Likt vilda västern?
Svenskarna vill inte ha vissa jobb och därför måste vi ta in arbetskraft för detta nämndes också.
Jag fick en aning av gammalt sydstatstänkande - slavarbete.
När man sedan också pratar om att minska statens inflytande och öka regionernas självbestämmande börjar det osa bränt...
Den här soppan kan jag misstänka har att göra med ungdomens tro på sin egen odödlighet och övertro på sin egna slutsatser.
Det är naturligt att man som ung har drömmar och visioner som man senare i livet måste revidera.
Jag har själv upplevt det och funderat på hur jag egentligen tänkte.

Här är en konflikt i ett önskat progressivt samhälle att äldre uppfattas som bakåtsträvare och konservativa samtidigt som unga kan komma med orealistiska tankar och idéer.
Det är givetvis viktigt att  åsikter och erfarenheter respekteras och debatteras.
En bra idé existerar inte utan en vision, alltså hur kommer detta att fungera?
Att bara konstruera idéer utan att analysera och sätta in dem i sitt sammanhang är kvasi.

En del av centerns "nya" idéer om frihet känner man igen från hippiekulturen bara att nu är det en tuffare marknadsekonomi man låter gälla.

Vad jag förstår kommer centerledaren från en politikerfamilj, hade höga betyg i skolan, och har gjort en raketkarriär. Hon uppfattar nog sig själv som odödlig och med sin relativa ungdom inser hon kanske inte motsatsen. Men det är inte hennes fel att hon blev partiledare.

Men vilka mediaclowner hon har runt omkring sig...

Printer

Idag fick jag igång min nya skrivare med hjälp av kollegan Anders Jönsson.
En likadan som jag är van vid.
Skriver ut från min Mac och det är lite annorlunda än från PC (som jag gjort hittills)
Kanske lite bättre faktiskt.

Intressant med möjligheterna som finns att arbeta med bilder på Ipad och Iphone.
De senaste apparna t.ex Artstudio har betydligt högre upplösning än tidigare och medger utskrifter i A2 format.
Utvecklingen går framåt och min Iphone5 är riktigt snabb när man jobbar med den.
En funktion som är spännande är också panoramafuktionen.
Allt kan bli bra i händerna på någon som ser möjligheterna och inte bara nyheten...