Andlighet m.m.

Finns det konst som främst är att betrakta som andlig?
Blir det inte patetiskt och pekoral när man bygger sitt konstnärskap på gudomlighet eller personlig inåtvänd betraktelse?
Jag upplever inför mycket konst hänförelse precis som när jag lyssnar på viss musik, i naturen etc.
När andligheten blir en regel och konvention då tappar konstverket giltighet och blir lätt parodi.
Precis som sinnliga poetiska konstverk måste vara obestämda och suddiga.
Ex. "den poetiska dimman".

Jag funderar på detta med anledning av en utställning med Hilma af Klint.
Inget ont om betydande konstnärer som Kandinsky som t.o.m. skrev om "det andliga i konsten".

Hoppas bara att utställningen inte enbart blir en hyllning till den okränkbara personliga känslan.
Det finns en tendens att andlighet och sinnlighet i ett konstnärskap kan bli en försvarsmur.

Ett ifrågasättande av det vedertagna är intressant, det har gått hundra år nu...

Ovan
Kandinsky
nedan
Hilma af Klint