Klassisk bildkonst och positivt epigoneri

Vad är egentligen klassiskt inom bildkonst?

Hur skulle man kunna definiera vad som är ett "klassiskt" förhållningssätt i teckning, måleri och skulptur? Är det att göra som de gamla mästarna och t.ex, måla i samma stil och med samma motiv?

Nej, men att ta intryck och studera den klassiska konsten för att försöka förstå deras konstnärliga process som givetvis speglar en annan tid och värderingar men bygger på ett ingående studium av den sedda verkligheten. De bästa moderna "klassiska" mästarna inom måleri som just beskriver och tolkar den sedda verkligheten har förstått bildens förmåga att skildra sin egen tid. 

Ett sedan länge beprövat rättesnöre är "studera naturen och de gamla mästarna".

Att kopiera är ett bra sätt att lära sig eller att göra parafraser.  

Under tiden man studerar och i de perioder man söker behöver epigoneri inte vara negativt, tvärtom.

Om du har någon personlighet att tala om så lär du inte tappa den så lätt....

Om man bara försöker att efterlikna "konst" så blir det faktiskt bara ett slags citerande.

Alltför mycket samtidskonst är ett bildmässigt citerande med tillhörande texter och anspelningar.

Man måste leva i sin egen tid och med de förutsättningar som är. 

Men att förkasta det som gjorts och inbilla sig att det som gäller nu är det viktigaste och bästa är bara en form av bekvämlighet och undanflykter. Å andra sidan är ytliga gester i en slags klassiskt gammal stil också en anpassning till vad som ser ut som att man värderar och behärskar det klassiska måleriet och teckning.

Det handlar om så mycket annat i bildgestaltning än att härma en stil eller utseende.

Men det är klart att det fungerar på många s.k. konstkännare och curatorer det blir som kejsarens nya kläder det är bara de invigda som ser. 

Att modernistiskt abstrakt måleri kan vara lockande för oseriösa är känt men även att petiga teckningar och fotorealistiska bilder kan vara inbjudande för osjälvständiga konstnärer och det kan också göra intryck på konstetablissemanget.

Om man studerar de gamla mästarnas teckningar är det ofta mycket snabba skisser och inget petande. Det finns även i de mer detaljerade studierna rytm, rum, volym och formsäkerhet.

Med rumslighet menas att det finns en baksida på det avbildade och inte bara en tunn relief av skuggningar.

Man kan säga att själva essensen med bildkonst är att sammanfatta och abstrahera och då kan egentligen sällan en minutiös avbildning av ett foto vara bra och intressant bildkonst.

Precis som en ytlig kopia i en stil som någon mästare har utfört och gärna hänvisa till denne för att 

Att härma t.ex. Giacomettis teckningstil där han söker formen eftersom han främst var skulptör eller Bonnards små schematiska studier inför sitt måleri är ytligt och osjälvständigt. 

Man söker validitet för sin begränsning i en känd konstnärs verk som bara är en liten del av en hel konstnärlig process.

Men om man studerar hela deras konstnärliga process och tar intryck av den så kommer den verklige konstnären ändå att göra självständiga och intressanta verk. 

Jag framförde för många år sedan till mina elever på målarskolan att det finns dåliga läroböcker som vänder sig till nybörjare. Och då menade jag att för en okunnig om vad och hur man lär sig så ser det jättebra ut men för den som vet hur man lär sig var litteraturen en bluff.

Och detta är givetvis på samma sätt att viss konst och konstnärer försöker ge sken av djup kunskap eller klassisk konstnärlig skicklighet.

Om man ser på vad som är klassiskt är det bildens underliggande struktur och form.

De gamla mästarna behärskade perspektivet och bildens anatomi till fullo.

Man utförde mängder av skisser och förstudier inför verket. Och man var medveten om hur viktigt träning i gestaltning är.

Men i ett materialistiskt tankesätt ser man just det förberedande som något onödigt och det syns ju inte ytligt att man kanske utfört en mängd skisser för att åstadkomma konstverket med sin kvalitet.

Att en musiker måste träna på sitt instrument och på ett musikstycke är givet men även en konstnär måste också träna och öva sin förmåga.

Därför ser man ofta i samtidskonsten konstverk där hela processen redovisas man kan tydligt se att det här tog tid att utföra med alla detaljer.

Någon underliggande komposition eller ordning finns inte utan det blir ett visuellt myller och buller där betraktaren skapar ordningen. Att tro att man genom att hänge sig åt detaljer och peta med små penslar och vassa pennor kan skapa något som inte bara är ett taffligt försök till att verka kunnig är faktiskt det som nybörjare i alla tider trott. Man kan avbilda vad som helst bara man får tid på sig.

Tid, ja, att träna och åter träna för att uppöva sin gestaltningsförmåga och bildseende.

Det är faktiskt bland det första man har lär elever på konstutbildningar att utgå från helheten och inte ägna sig åt amatörmässigt detaljåtergivande.

Ett exempel är en elev till mig som protesterade när jag sa att han skulle börja med konstruktionen av en pall innan han gick vidare.

"Jag är noga med detaljerna förstår du"

Resultatet blev en målning av en pall med en massa ådringar i träet men omöjlig som pall med ben som satt på fel ställen etc.

En målning av en pall behöver inte var korrekt men om man inte vet hur den ser ut är det lätt att det blir en slentrianmässig  och stilistisk återgivning i konstens

När jag började på min utbildning på 80-talet hade ett sådant bildskapande ansetts som synnerligen fel. Man framhöll istället ett minimalistisk och långt abstraherat bildspråk som det rätta. 

Ofta blev det också en slags gest i att få det att se ut som konst.

Men det är självklart att tiden förändras och bildspråket också men att alla gör på samma sätt och förkasta det som inte följer strömmen är givetvis av ondo.

Samtidigt kan det också vara ett ytterst simpelt konstgrepp att göra "fel",  att vara apart.

Därför kan man ändå se att om man utgår från det "klassiska" och lär sig bildgestaltning och perception genom att studera de "gamla" mästarna och naturen så har man förutsättningar att göra något bestående som framtida generationer ser som sina mästare.

Gouache och akvarell torkning

De flesta konstnärsfärger förändras när de torkar och blir ömsom mörkare eller ljusare.

Oljefärg kan bli matt under oljans oxidering och då får man ofta fernissa så återfår färgen den klang som man avsett under arbetet. 

Har man målat med akrylat och väggfärg så har man upplevt hur den ljusgrå färgen mörknar efter tork.

Och att när man man efter pausen kommer tillbaka och fortsätter undrar om man tagit fel burk eftersom den nya våta färgen är betydligt ljusare än den som är torr.

Pastellkritor som inte fixeras ändrar sig minimalt eftersom de inte behöver torka precis som blyerts.

Fet oljepastell kan bli lite matt och då kan man fixera försiktigt.

Självklart är det så att vattentekniker som akvarell och gouache förändras vid torkning.

Mörka färgtoner ljusnar och framförallt gouache med tillsats av vit färg vill gärna mörkna mycket i valören.  Det här gäller även tempera där man har blandat in vit färg.

Eftersom jag är förtjust i gouachens utseende och hanterbarhet där man kan åstadkomma helt släta ytor eller med schumring få ett vibrato så har jag upplevt ett problem med just att ljusa färger mörknar.

Att mörka färger blir ljusare när de blir matta är inte så frustrerande.

För en tid sedan läste jag om den amerikanske konstnären Sargent som inte tvekade att använda vitt i sina akvareller (eller watercolours som det heter på engelska).

I artikeln nämndes att han använde den vita färgen och färger med vitt pastost för att undvika just att tappa i ljushet.

Och det fungerar väl som de tester jag utförde för någon dag sedan visar.

Jag har också märkt att oljefärg i utspädda lager med vitt också mörknar när de torkat, man tänker kanske inte alltid på det eftersom det tar en tid för oljan att torka.

Så även här är det lämpligt att arbeta med pastos oljefärg när man har vitt i färgen.

Torkad gouache

Till höger har återfuktat färgen - en mycket stor valörskillnad

Till vänster torkad färg och till höger pastos färg mycket mindre skillnad

Akvarell- torr till vänster våt till höger

Mörkare färg där blir skillnaden stor

Tankar om design

Design och konsthantverk

utkast till en kommande bok "Bildkompetens" av Ulf Stålhane©

En designer förhåller sig till ett uppdrag det kan vara samarbete med konstruktörer och ingenjörer för en produkt men även affischer och layout där en uppdragsgivare vill ha en fungerande visuell formgivning för att föra fram information.
Design kan tangera ett konstverk men den har alltid en funktion.
Donald Judd:”Design has to work, art does not”
Kläder, keramik, glas, möbler, bilar, elektronik allt har en design.
En dekor eller mönster på en keramikvas kan ha ett visst djup men den 
får förhålla sig till formen. 
Ett annat namn för designer är formgivare.
En bra designer måste i likhet med en bildkonstnär ha färg och formkänsla. 
Vare sig man arbetar med möbeldesign, smycken eller glas.
Precis som inom bildkonst så kan man inte bara sätta igång utan man gör en skiss eller ritning inför produktion. Annars blir det pyssel eller i bästa fall konsthantverk.
Givetvis måste en designer känna till materialet som man tänkt använda. 
Det blir svårt för en möbeldesigner om man inte vet hur och vad som är möjligt att tillverka. Man behöver absolut inte vara skicklig möbelsnickare men ha kunskaper och känsla för material och funktioner.
Vi omges av design från laptopen till saxen och glasögonen.
Det kan ses som paradoxalt att ett ord vars innebörd exemplifieras överallt kan bli så missbrukat av många som ser ordet som ett attribut mera än en process. 
Att ta till ordet ”design” för att det låter fint när det egentligen närmast är fråga om hemslöjd. Inget fel i hemslöjd men att kalla sig för "designer" är inte ärligt.
Inom glas, keramik, mode och smycken etc fungerar ibland design som ett slags dekoration eller estetisk manifestation - formgivningen är så artistisk att man kan se objektet som ett konstverk. 
Det medför andra bedömningar än föremålets funktion.
En funktion i grunden men syftet är främst visuellt.
Där kan man kanske inte alltid beteckna det som design utan som konsthantverkeller konst.
Om man tar en målning eller bild och överför den rakt av till ett glas eller keramikskål så är det för det mesta varken att betrakta som design eller konsthantverk. 
Inom informationsdesign kan man kombinera text och bild till ett budskap.
En livsmedelsförpackning har ofta en illustrerande bild på utsidan för att beskriva vad som är innehållet eller dra till sig uppmärksamhet.
Den som går på en designutbildning får lära sig om material och tekniker. 
Och som en viktig del att presentera och illustrera sina idéer. 

Dekorskiss av CH Stålhane (1920-1990)
      designer på bl.a. Rörstrands porslinsfabriker
                    samt huvudlärare vid Konstindustriskolan i Göteborg.

Bauhaus var en skola för konsthantverk, formgivning och arkitektur i Tyskland 1919–1933. 

Bauhaus har haft stort inflytande på modern konst och arkitektur samt kan ses som en föregångare till funktionalismen. Skolans huvudsakliga inriktning var arkitekturutbildning, men den hade även avdelningar för utbildning inom konst.

Bauhaus grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design samt att därmed också minska klyftorna mellan finkultur och de lägre ansedda konsthantverkskunskaperna.

Memories of Swedish summer

Blev i dagarna klar med min hittills största målning med den romantiska titeln:

"Memories of Swedish summer" 135x200cm olja på duk.

Den dittills största gjorde jag 1996 "Ubåtsvarvet" 185x125cm som såldes till Statens konstråd och hänger i foajén till ekonomiroteln Malmöpolisen.

Har också gjort en stor digital bild tryckt på laminat "Landing pad" till Örebro sjukhus 2017 

ca 125x150cm. 

"Memories of Swedish summer" på det motoriserade staffliet i ateljén.

Jag har gjort ett flertal versioner av motivet men nu har jag kombinerat det med ett sjölandskap från min barndoms Kållandsö i Vänern. Man kan se min Neptunkryssare vid bryggan som i den transparenta tältduken skymtas. Till höger ser man skärgården från min barndoms somrar.

Bordet och tältpaviljongen kommer från torpet utanför Svedala där bara åkrar omger trädgården.

På datorskärmen syns en fotbollsmatch och en tekopp med en tepåse står på bordet.

Det var en mäktig och spännande utmaning att kombinera med de olika ljuskällorna dess effekter till en helhet och göra bilden begriplig.

En av flera förstudier i gouache.

Regelverk och konstnärsmyter II - Om foto och det sedda

 Om foto och andra verktyg

Bruket av fotografiska hjälpmedel har ibland kritiserats och kallats för ”fusk”.

Om man använder det som verktyg och som den brittiske konstnären Walter Sickert uttryckte det:

”Kan man klara sig utan alkohol och fotografi kan man också bruka det”.

Monet: ”Jag har sett fantastiska bilder gjorda efter fotografi och förfärliga gjorda inför motivet.”

Många konstnärer har under flera hundra år tagit bruk av optiska hjälpmedel som Camera Obscura och olika konstruktioner för att överföra verkligheten till en plan yta. 

Fördelen med Camera Obscura är ändå att man har verkligheten i blickfånget och kan jämföra med den projicerade bilden på bildytan.

Man kan använda sig av projektorer som projicerar fotografier men då har man inte alls samma referenser.

Som förlaga till ett verk är ett fotografi ett utmärkt material som utgångspunkt men det måste tolkas och bearbetas i olika grader för att korrespondera med konstnärens vision.

Många skickliga fotorealister tillför avgörande uttryck som skiljer deras måleri från att bara se ut som ett fotografi.

Jag är mycket tveksam till att ta bort direktobserverande och studier av den sedda verkligheten i den konstnärliga utbildningen.

Att bara kalkera av ett foto är som att man skulle kalkera en text - man begriper inte vad det står. Men läser man är det också mycket effektivare att förstå.

Sak samma med att beskriva det sedda på ett övertygande sätt man kan inte ”kalkera”.

Och här ligger själva fundamentet med bildkonst - att sammanfatta, beskriva och förklara - inte härma och excellera i överdriven detaljrikedom och stilgrepp.

Det lär man sig genom att iaktta och anteckna, att undersöka och begripa.

Att kunna abstrahera tar tid och kräver koncentration inte bara mätbar synlig noggrannhet.

Men i samtidskonstens sökande efter uppbrott från det ”rätta” så blir det som egentligen är klantigheter ”rätt”.

Det är inget nytt att tillkortakommanden blir till spännande nya grepp i kritikernas ögon.

Matisse påpekade för 100 år sedan att - "det som faktiskt är mina tillkortakommanden uppfattar kritikerna och publiken som djärva grepp"

Om man som bildkonstnär har gått igenom olika processer och kommit fram till ett bildspråk som inte stagnerar eftersom man hela tiden höjer ribban och med nyfikenhet söker sig mot visuella lösningar.

Man staplar inte upp en mur av ord, citat, förklaringar och perifera referenser utan ställer sina framsteg och motgångar i relation till vad det egentligen handlar om - bildskapande.

Man lär sig av sina misstag...

Regelverk och konstnärsmyter I

Inom bildkonst existerar det slentrianmässiga omdömen och regler. Det finns också en tendens till att attribut och uttryck som hamnar inom ramen för vad som anses vara den aktuella samtidskonstens får utrymme utan kritisk granskning. Det blir bara en "stil" mera än en kombination av personligt sökande. nyfikenhet, kunskap och talang som all bra bildkonst bygger på.

Vare sig den är "traditionell" eller bygger på samtidskonstens olika uttryck.

Det kan liknas med en slags analog algoritm som har sin motsvarighet i den s.k. AI konsten där konst skapas helt efter hur man programmerat.

Jag delar upp temat i minst 3 separata blogginlägg.

 "Det finns väl ingen konstriktning som så mycket predikat att det inte finns några regler och ändå satt upp så många regler hur konst skall se ut som modernismen" 

En av mina lärare på konstskolan Forum, Staffan Nihlén, uttryckte detta på en föreläsning för länge sedan. En annan märklig företeelse är reglerna som finns inom just akvarellmåleri som jag återkommer till senare.

Bildskapande är ingen idrottsgren där man har skrivna regler som man måste följa.

Men eftersom konst handlar om gestaltning och kunnighet som inte alla enkelt kan uppfatta så är det enklare att bedöma utifrån en slags regelbok.

"XX kommer att bli en stor konstnär - han är fullständigt galen"

yttrat av en konstkritiker på slutet av 80-talet.

Myter, fördomar och regler om bildkonst och konstnärer.

Finns det fusk i konst?

Ja - om man i begreppet lägger in försök till mer eller mindre bedrägeri.

Att ge sken av något annat än vad det är - omedvetet eller medvetet.

Helt enkelt att luras och det är givetvis enklare att lura okunniga.

Ett flagrant exempel är att man försöker ge sken av skickligt fotorealistisk måleri genom att skriva ut fotografier på duk och sedan kolorera efteråt med t.ex. oljefärg.

Eftersom många uppfattar det detaljrika utförandet som noggrant blir man övertygad om konstverkets värde. Den digitala tekniken erbjuder tyvärr mycket fake och än så länge är många inte medvetna om vad som är äkta och det som är simpla trick för att efterlikna det som är gjort för hand. 

Det finns filter som ger akvarelleffekt på ett fotografi eller trasiga kanter runt bilden.

Och hur ska AI-konst bedömas när konst skapas digitalt efter en algoritm?

Men som jag återkommer längre fram i bloggen skapas en del konst som en slags analog algoritm för hur det skall se ut för att passa in i en mall. Det kan vara hur man visar sig intressant för antagning till utbildningar eller för att passa in hos konsthallschefer, konstkritiker och curatorer.

Att det görs mycket konst som ytligt efterliknar bra konst är egentligen inte bedrägeri utan bara okunnighet. 

"Det måste finnas dålig konst för att det bra ska komma fram."

Problemet ligger snarare i att skräpkonsten får ett alltför stort utrymme i media och att skolan inte förmedlar tillräcklig kunskap och bildning. 

I demokratisk anda ska alla givetvis kunna ägna sig åt skapande och få tillgång till kultur.

Precis som att alla kan spela golf och tennis utan att vara professionella.

De blir inspirerade av de kunniga och skickliga.

Samtidskonsten

Vad vet vi om den konst som görs idag hur den kommer att uppfattas och värderas för kommande generationer? 

Det är faktiskt vanligt att tidigare konstnärer och deras verk är mer uppskattade i  nutiden än under den tid som de levde och verkade i.  

Det är ett problem för många att deras verk uppfattas som  aparta eller ointressanta för konstskribenter och annat konstfolk och därför inte får det erkännande som kommer i en framtid. Motsatsen finns också att konstnären som betecknas som en av de viktigaste i samtiden kommer att glömmas bort eller omvärderas. 

Under 80-talet t.ex. när jag gick på konstskolor lyftes många konstnärer fram både internationellt och nationellt som nu är helt borta från rampljuset. 

Att vara konstnär i samtiden kan inbjuda till att man anpassar sig efter konstpubliken och de trender och uttryck som anses relevanta.

En del legitimerar gärna med citat från litteratur och filosofi. 

Vilket inte är något nytt man har ofta sett i samband med konstnärers utställningar under lång tid att man gärna lutar sig mot en auktoritet inom ett annat ämne. 

Självklart är man starkt påverkad av andras verk, tankar och upptäckter men att lägga till det som en slags kamouflage och gömma sig bakom är egentligen fegt men gångbart och utstuderat. 

Man sätter sig på samma nivå som den berömda filosofen och undviker därigenom att ifrågasättas för kritiken skulle kunna tolkas som angrepp mot filosofen eller poeten.  

Men givetvis kommer det alltid att finnas många konstnärer som försöker gömma sig bakom skynken av förklaringar och referenser. 

Det är elitistisk version av kändiskonst - att göra porträtt av kändisar eller som själva  målar - men istället lägger man till t.ex. Goethe, Freud eller Sartre som referens.

Det finns en tendens hos den aktuella samtidskonsten att den gynnar en synlig exakthet och noggrannhet.

Man redovisar tydligt tiden och arbetet det tagit att skapa verket.

Det blir faktiskt ofta simpel prydlig illustration som kunde vara omslag till ett ritblock.

En beprövad och effektiv metod för bildskapande är att gå från helheten till detaljer men i en del samtidskonstnärers metoder verkar det vara tvärtom. 

Börja med detaljerna direkt utan att skapa en komposition med allt vad det innebär i rytm, rörelse, kontraster etc. 

Visst kan det bli en bra komposition även om man börjat med en bestämd form och lagt till bakgrund och annat efteråt. 

För att kunna få bilden att hålla ihop måste man ha uppövat sin känsla för komposition och det gör man genom att gå från de stora formerna till detaljer.

Men i det samtida sökandet efter aparta simpla uttryck och teoretiska konstruktioner att bryta mot det som uppfattas som konventioner så bli man själv ett offer, man hamnar alltid i något som är en genväg och inte ett reellt undersökande. 

Det är inte för inte att de "gamla mästarna" arbetade snabbt och effektivt, 

man var inte bara skickliga och enormt begåvade konstnärer utan även duktiga hantverkare som inte la ner onödig tid på petighet.

Som en normal yrkesman är tiden viktig och att kunna sitt hantverk för att åstadkomma något verkligt bra utan att lägga ner tid på tidsödande krafs för att behaga sin publik.

Man bör tänka på att på renässansen t.ex. fanns det inte konstmuseer eller konsthallar med konstvetare och curatorer som styrde och ställde.

Man satt faktiskt i knät på mecenater och beställare men som ofta hade ett "aristokratiskt" synsätt och då inte önskade det simpla på gott och ont. 

Men de klassiska idealen med all konst, litteratur, vetenskap och filosofi gynnades. 

Folkbildningen med studieförbund ABF, Medborgarskolan m.fl. som uppstod för snart nästan hundra år sedan försökte råda bot på detta. Man ville att till samhällets nytta lyfta fram även författare, konstnärer och kompositörer som kom från olika samhällsklasser. Men det byggde inte på att man skulle anpassa sig efter dålig smak och simpla uttryck utan man skulle bilda sig för att hämta in försprånget som de bildade hade.

Som mycket annat som kom med 70-talets "alla kan allt" så förfäktades simpla uttryck som  hamnade i det politiskt korrekta för stunden.  Inte för svårt och ett språk som var enkelt att begripa för även "vanligt" folk.

Man ska inte anstränga sig i onödan och sätta sig in i tankesätt, eftersom konstnären nämner sin referens och inspiration från "Goethe" uppmanas betraktaren inte tänka själv och namnet har man nog hört.

N.Poussin 1594-1665 fransk konstnär
nedan: Rembrandt - flamländsk samtida konstnär

Likadant med installationer och insamlade objekt som arrangerats till ett slags scenografi som liknar stormarknadernas skyltning.

Publiken kan på plats se hur mycket tid och arbete det tagit att åstadkomma verket. 

Ett slags broderi där man imponeras av hur lång tid det tagit, inget slarv här inte.

Det är en materialistisk inställning som står i motsats till de kvaliteter och värden som inte är mätbara och som all bra konst bygger på. 

Om man skulle bedöma ett litterärt verk i hur lång tid det tagit att skriva varje ord så blir det absurt.

All faktainsamling, utkast m.m. har kanske tagit åratal av arbete och sammanställts till en bok på ett begränsat antal sidor. 

Är de "gamla klassiska konstnärerna" bättre?

Nej inte alls,

Vår tid ger på möjligheter för fler begåvningar att utveckla sig inte bara inom idrott utan även inom konst. Fast i idrott är det den som springer snabbast som vinner men inom bildkonst den som passar in i måttstocken som ställs av konstens bedömare.

Det finns en historia om Anders Zorn när han fick frågan om hur han kunde ta så hutlöst betalt för ett porträtt som gick så fort att åstadkomma. Han svarade: "porträttet bjuder jag på det är all tiden att lära mig som jag vill ha ersättning för". 

Zorn var en mycket driven begåvad målare som ofta får - ibland med rätta - kritik för att vara maniererad och ytlig.

En musiker tränar sitt eller sina instrument för att både bli bättre och kunna utföra musiken tekniskt och rytmiskt. Och inte minst fungera i en ensemble eller orkester.

Kompositören måste kunna förmedla sina intentioner till orkestern.

Ett slags utförliga skisser och förlagor. 

Den improviserade musiken bygger mycket på att man behärskar sitt instrument till fullo.

Alla som håller på med musik vet att man när man kan stycket utantill då kan man lyfta det till en högre nivå. Men när har övat sitt musiköra och förmåga så är det inte säkert att alla uppfattar det om man inte är van att lyssna på seriös musik.

Om man skulle skapa musik likt en minutiöst petig blyertsteckning skulle det ta olidligt lång tid att behöva lyssna...

Den s.k. hötorgskonsten vänder sig till en bred massa precis som populärmusik men har en lite mer sofistikerad beräknande "Kejsarens nya kläder" filosofi. Man anpassar sig till målgruppen på ett sätt där mottagaren skall känna sig "utvald" och det finns både "folklig" och akademisk hötorg.

För ett antal år sedan var det informell abstrakt 50-tals konst men nu ser man att popkonsten från 60-talet är vanlig men också ett slags fotorealism. En annan är vurmandet för ett slag nyklassicism både i motiv och teknik.

Gemensamt är att man hoppar över den grundläggande strukturen och går direkt på utseendet.

Den kan se gammalmästerligt ut på ytan men några större kunskaper om anatomi och bildkomposition finns inte.

Alla som sett den äldre konstens alla skisser och studier till mästerverken fascineras av hur spontant och snabbt man arbetade. Man utförde direktstudier men även förlagor och kompositionsutkast.

Konstnärer som inte är alltför avlägsna i tiden som Edvard Hopper och Giacometti har ett stort skissmaterial i anteckningsböcker och teckningar som är kanske enligt min uppfattning ibland mer intressanta och spännande än deras slutliga konstverk. De berättar mer om konstnärens möda än de färdiga verken som givetvis också är en viktig del av konstnärskapets storhet.

överst Edvard Hopper- ur en skissbok
nedan Alberto Giacometti - studier efter foto

Även nu levande konstnärer som t.ex. Ed Ruscha och Donald Judd har visat sina utkast och skisser.

Donald Judd - Skisser och färganvisningar 

nedan: designmöbler

Min teori om att det saknas mycket i samtidskonsten av studerande är att många uttryck inte handlar om att lösa bildproblem och därför blir ett slags gynnande av säkra kort man vet vad som blir effektfullt.

Och man saknar nog också förmågan och därför förkastas just dessa moment.

Det tar som Zorn påpekade tid att lära sig och den tiden vill man inte lägga ner.

Istället lägger man den synliga tiden på en ytlig noggrannhet och petighet.

Visst kan man låta reaktionär och konservativ när man ändå uppskattar all tid man ägnade åt "avbildandet" i modellsalen under 5 år varje dag mellan 9-12...

Modellstudiet togs bort från högskoleutbildningar och ersattes av teoretiska eller praktiska  studier i att bli samtidskonstnär och anpassa sig efter gällande regler inom samtidskonsten. 

Det fanns en universiell nytta av att som min lärare Gerhard Nordström uttryckte "Se efter".

Bildkonst handlar främst om seendet.

Och även om man inte i sitt konstnärskap sysslar med "avbildande konst" så är kunskapen om det sedda en tillgång att förhålla sig till. Man tränar sin förmåga att beskriva balans, rytm, proportioner, rörelse, riktningar etc och kan avgöra vad som fungerar bildmässigt. 

Det handlar inte om att göra "rätt" men vara införstådd med hur verkligheten ser ut och kan därför sammanfatta och beskriva på ett unikt sätt.

Man får ett rikt språk till sitt förfogande och behöver inte upprepa sig efter regelboken.

Det handlar inte om ett slags "konstkatekesen" utan naturvetenskap om perception.

Sedan finns det en tidsaspekt att man tvingas att ta beslut eftersom tiden som "modellen" står är begränsad. Man har inte obegränsad med tid inför motivet motivet och lär sig att förenkla och abstrahera.

Det kan ses som motsatsen till de petiga bilder som en del samtidskonstnärer representerar.

Blyertspennans och den tunna linjens tvångströja....

En pensel är ofta frigörande...

Skicklighet

"Konstnären är bara skicklig" är en bedömning där "skicklig" fått en negativ betydelse.

Om motsatsen är "oskicklig" så blir det ologiskt.

Det man borde lägga i betydelsen är att om en konstnär upprepar sig och bara gör det som man kan då är det egentligen inte "konst" utan ett slags tavelproduktion.

En bra konstnär precis som en musiker måste ofta göra mindre bra verk och misstag för att utvecklas.

Vågar man inte göra fel så är man faktiskt ointressant som konstnär.

Men att alltid göra "oskickliga" verk är också ett slags upprepning av ett manér.

Man anammar ett tillvägagångssätt som skall se taffligt ut med syftet att det skall uppfattas som konstnärligt och äkta.

Att vara konstnär och alltid prestera är oerhört krävande, ibland måste man göra mindre bra och "skickliga" verk för att få lugn och ro i själen. Och inte minst ekonomiskt.

När jag påbörjade min konstbana så fick man höra om vissa framgångsrika konstnärer som upprepade sig att de var offer för sin egen framgång.

Skall man bedöma en konstnär efter det bästa som de gjort eller från en median?

Med facit i hand så anser jag att det är det bästa verken som sätter nivån.

De mindre bra måste till och är en viktig del av konstnärens förmåga och utveckling.

Sedan kanske man måste kassera en hel del...

John Singer Sargent,
1856 i Florens, Italien - 14 april 1925 i London, England,
amerikansk konstnär.

Andrew Newell Wyeth född 12 juli 1917 död 16 januari 2009 

En konstnär som är känd för sin väldigt suggestiva målning "Christina´s world" som beskriver den handikappade Christina som inte kunde gå och hur hon krypande tog sig till granngården. (f.ö. svenskättling)

En mycket "känd" målning som finns på Museum of Modern Art.

Andrew Wyeth gjorde teckningar och akvareller som också är stor konst utan att vara överdrivet "petiga".

Ventilators I&II

De här två grafiska bladen visade jag på Finspångs konstförening i september.

Jag har haft dem uppsatta i studion efteråt och nu när det gått en tid har jag gjort vissa färgjusteringar.

De har blivit mera dramatiska och ljuset mer spännande.

Men så är det ofta att vissa verk måste mogna över tid och ibland kanske man ska lägga undan dem ett par veckor, månader eller längre.

De flesta konstnärer har upptäckt saker i sina bilder som man önskar ändra i efterhand.

Den franska postimpressionisten Bonnard kunde justera sina målningar hemma hos de som köpt dem.

När jag målade i modellsalen under min konstutbildning hade jag nästan alltid igång 2st bilder samtidigt...

Ventilators I &II
pigmentprint 38x15cm
upplaga 20ex