Regelverk och konstnärsmyter II - Om foto och det sedda

 Om foto och andra verktyg

Bruket av fotografiska hjälpmedel har ibland kritiserats och kallats för ”fusk”.

Om man använder det som verktyg och som den brittiske konstnären Walter Sickert uttryckte det:

”Kan man klara sig utan alkohol och fotografi kan man också bruka det”.

Monet: ”Jag har sett fantastiska bilder gjorda efter fotografi och förfärliga gjorda inför motivet.”

Många konstnärer har under flera hundra år tagit bruk av optiska hjälpmedel som Camera Obscura och olika konstruktioner för att överföra verkligheten till en plan yta. 

Fördelen med Camera Obscura är ändå att man har verkligheten i blickfånget och kan jämföra med den projicerade bilden på bildytan.

Man kan använda sig av projektorer som projicerar fotografier men då har man inte alls samma referenser.

Som förlaga till ett verk är ett fotografi ett utmärkt material som utgångspunkt men det måste tolkas och bearbetas i olika grader för att korrespondera med konstnärens vision.

Många skickliga fotorealister tillför avgörande uttryck som skiljer deras måleri från att bara se ut som ett fotografi.

Jag är mycket tveksam till att ta bort direktobserverande och studier av den sedda verkligheten i den konstnärliga utbildningen.

Att bara kalkera av ett foto är som att man skulle kalkera en text - man begriper inte vad det står. Men läser man är det också mycket effektivare att förstå.

Sak samma med att beskriva det sedda på ett övertygande sätt man kan inte ”kalkera”.

Och här ligger själva fundamentet med bildkonst - att sammanfatta, beskriva och förklara - inte härma och excellera i överdriven detaljrikedom och stilgrepp.

Det lär man sig genom att iaktta och anteckna, att undersöka och begripa.

Att kunna abstrahera tar tid och kräver koncentration inte bara mätbar synlig noggrannhet.

Men i samtidskonstens sökande efter uppbrott från det ”rätta” så blir det som egentligen är klantigheter ”rätt”.

Det är inget nytt att tillkortakommanden blir till spännande nya grepp i kritikernas ögon.

Matisse påpekade för 100 år sedan att - "det som faktiskt är mina tillkortakommanden uppfattar kritikerna och publiken som djärva grepp"

Om man som bildkonstnär har gått igenom olika processer och kommit fram till ett bildspråk som inte stagnerar eftersom man hela tiden höjer ribban och med nyfikenhet söker sig mot visuella lösningar.

Man staplar inte upp en mur av ord, citat, förklaringar och perifera referenser utan ställer sina framsteg och motgångar i relation till vad det egentligen handlar om - bildskapande.

Man lär sig av sina misstag...