Giclée - en uppföljning av min text för Grafiska sällskapets 100-års bok 2010

(uppdaterad 240626)

 I samband med Grafiska sällskapets 100 års jubileum blev jag ombedd att skriva en text om 

"Giclée - en ny teknik" till deras bok och även hålla en föreläsning på Konstakademin i Stockholm i ämnet.

När jag sökte på nätet nyligen i samband med min nya text såg jag en dåtida recension i Svd av en utställning med grafik i regi av Grafiska sällskapet. 

Där påtalade skribenten att man kunde se i 100 års-boken att konstnärerna var bättre på att teckna förr... 

Jag vill kanske tillägga att det fanns fler konstnärer som kunde teckna på den tiden eftersom den nu samtida högre konstutbildningen inte alltid begriper eller värderar "att kunna teckna". 

Nu är det ofta minutiösa broderier i blyerts och simpelt kalkerande som ofta får gälla främst som ett koncept för  "teckning".   

Kanske är det ett symptom för ny digital teknik att det kan medföra att det bildmässiga hantverket samt  konstnärliga omdömet och kunnandet inte alltid kommer fram. 

I fotografiets ungdom fick man fram en avbild av det sedda och numera omgående med digitala tekniker. 

De första fotograferna hade med sig "labbet" i fält och många hade en konstnärlig utbildning i botten och förstod den nya teknikens möjligheter att kanske främst dokumentera.

Många yrkesfotografer överlät till en betrodd  "kopist" att kopiera sina bilder i ett fotolabb men många föredrog ändå att göra labbjobbet själva. 

Med den digitala tekniken så har mycket förändras tekniskt och praktiskt.

Det konstnärliga omdömet, det konstnärliga kunnandet är kvar som det avgörande i all bildgestaltning. Arkitektur, design, bild etc. och oavsett teknik. 

De bästa konstnärerna ser och provar de bildmässiga möjligheterna i en teknik inte bara bekräfta sig själva.

Reklam från Adobe Photoshop...

Många icke kunniga i konstgrafik och bild har sett möjligheter att dra nytta av den nya tekniken "giclée".

Eftersom gamla grafiska metoder har ett rykte om hantverkskunskap så rider man bara snålskjuts på detta.

Att skriva ut en bildfil på en storformatsskrivare kan alla göra med ett bra resultat. 

Det kräver inte någon större kunskap om hantverket, bara läs i handboken och följ instruktionerna....

Men med mycket prat och ytligt smicker så kan vissa framstå som kunniga och seriösa när motsatsen oftast är ett faktum. 

Den brittiske konstnären W. Sickert (1860-1942) har ett bland flera goda citat något som är gångbart om digitala verktyg: 

100 år av Svensk grafik säljs numera på antikvariat...

På min föreläsning talade jag om hur namnet uppkom.
Inkjet med pigmenterat bläck och utskrivet på arkivbeständigt papper är att betrakta som giclée.
Även beteckningar som "archival pigmented inkjet" eller "pigmentprint" är beskrivande av trycktekniken.
Däremot är "datagrafik"och det helt misslyckade "digigraphie" inte användbart då digitalt framställda förlagor används i laser, screen, lito, på bildskärmar m.m. och i viss omfattning även inom andra traditionella grafiska tekniker. Papper för inkjet bör vara "coatat" för att färgdropparna inte skall tränga in i pappersbasen och ge ett sämre resultat.

Jag förevisade i ett bildspel hur man kan arbeta med digital teknik för att få fram konstgrafiska verk. 

Möjligheten att styra slutresultatet är mycket exakt och kan svara mot högt ställda konstnärliga intentioner.
Många använder inkjet och giclée för att göra tryck som främst är att betrakta som reproduktioner.
Alltså efterliknar ett redan befintligt konstverk.
Jag framställde de krav som jag tycker skall uppfyllas för att kunna betecknas som originalgrafik.
Bl.a. skall man känna till och fullt uttnyttja den grafiska teknikens möjligheter och fördelar. 

Konstnären bör också själv deltaga i tryckets framställning (i varje fall i provtryck).

Från min föreläsning på konstakademin (foto Ann Makander)

Nedan program för jubileet.

En kopparplåt från en etsning av t.ex. Rembrandt kan åter tryckas men självklart inte signeras. 

Litostenar, screenramar, tryckstockar, plåtar etc. finns ofta inte kvar. 

En sparad digital fil däremot kan skrivas ut och ge ett resultat som kanske är korrekt en lång tid senare.

Det betyder också att man inte behöver göra hela upplagan på en gång som ofta är fallet med serigrafi och litografi där varje färg vanligen trycks separat.

Jag har en del serigrafier och linoleumsnitt av konstnärer från 70-talet där papperet har gulnat kraftigt så visst är det viktigt med korrekt inramning och åldersbeständiga material.

Tillverkare av skrivare och coatat papper för inkjet uppger flera hundra års färgbeständighet men då måste nog trycken ligga i förslutna lådor. 

Jag har funderat på hur man förhåller sig till att "uppdatera" ett grafisk konstverk det är vanskligt eftersom konstnären har godkänt ett tryck med sin signatur men med åren kan mycket gulnat och bleknat.

Om konstnären lever och godkänner kan man givetvis göra ett nytryck.

Med digitala hjälpmedel kan man retuschera och ge en uppfattning hur det såg ut som nytryckt för flera 100 år sedan. För trots allt finns de konstnärliga kvaliteterna kvar ...

Jag har ett par linoleumsnitt av den danske konstnären Palle Nielsen som är kraftigt gulnade och visst hade de varit starkare rent visuellt om man kanske gjort nya retuscherade kopior. 

Ett etiskt och praktiskt spörsmål.

Man renoverar ju gamla väggmålningar och antik konst etc.

Och är vi säkra på att retusch av renässansens och barockens måleri egentligen är korrekt?

Därför är det viktigt att de som gör uppdraget har känsla och kunskap.

Det saknas oftast som det verkar hos aktörer inom den digitala bildproduktionen och giclée. 

Giclée/pigmentprint har ofta blivit ifrågasatt av konstgrafiker för att främst vara en reproduktionsmetod och inte för originalgrafiska verk. (Men detta gäller även en hel del litografi.)

Och att den är för simpel och inte kräver konstgrafisk utbildning, bara en kopiator.

Kritiken är ofta korrekt men det beror inte på de konstnärliga möjligheterna i tekniken utan att man inte tillvaratar dem fullt ut.

Ofta fotograferas eller scannas ett konstverk och skrivs ut på konstpapper för att sedan signeras av konstnären och numreras vilket är en reproduktion av ett existerande konstverk utförd i en annan teknik som t.ex. olja eller akvarell.

https://grafiknytt.se/om-giclee-och-andra-teknikbenamningar/ (länk till Grafiska sällskapets utmärkta text)

Det är inget egentligt fel att göra reproduktioner men bör tydligt anges och kanske synas i prisbilden. 

Konstgrafik har bl.a. som ett syfte att sprida bildkonst så att fler kan få tillgång till den. 

Och där tycker jag att affischkonst och posters har en bra funktion. 

Då kan man utnyttja inkjet och inte behöva trycka flera hundra posters på en gång. Det finns på marknaden mycket bra papper som är lämpade för posters och affischer och då inte alls lika kostsamma som coatat kraftigare bomullspapper. Om man vill signera och limitera så är det upp till bildskaparen.

Om man utgår från att den enda metoden som är originalgrafisk är när man med handen bearbetar en yta för att sedan trycka i en press som högtryck, djuptryck, genomtryck eller plantryck så faller bl.a. fotopolymer, offsetlito och mycket serigrafi där man har hjälp av fotografiska metoder för att överföra en förlaga. Ända sedan litografin blev i bruk har man ifrågasatt äkthet och hantverk inom originalgrafik.

Det här kommer alltid att vara ett dilemma, varför betingar en signerad poster av Andy Warhol mer än ett signerat träsnitt av Palle Nielsen? 

Nielsen ansåg att grafik i folkbildningens uppdrag skulle vara överkomlig ekonomiskt och han limiterade inte sina grafiska blad. 

Och jag samtycker och ser god konst, god design, god arkitektur som något i humanismens kärna. Och bedömningen kan givetvis bero på vem som ser och vilka preferenser som man har. 

På 80-talet var trenden "bad painting"...

Många företag som står till tjänst med "gicleetryck" vill ofta ta till exklusivitet i materialet och hur många fina papper de kan erbjuda. 

Man försöker kompensera den egentligen "simpla" tekniken med fina namn och stort utbud, och erbjuder en mängd olika sorters papper och verkar tro att just det skall se "proffsigt" ut. 

En seriös tryckare inom traditionell konstgrafik är inkörd på ett par papper som man kan och litar på.

Värst är väl kanske att erbjuda papper med riven kant "deckle edges" som man får direkt från tillverkare när det för en konstgrafisk kunnig är simpelt att ordna efteråt...en stållinjal och ett bord. 

Men även etablerade inramare känner inte till hur man gör...

Många traditionella grafiska tekniker har en speciell särart och uttryck.

Ett linoleumsnitt har ett helt annat uttryck än en torrnålsgravyr och det är då nästan alltid konstnären själv som tagit fram och tryckt.

Litografi, screentryck och även etsning kan göras av tryckare som i samarbete med en konstnär tar fram det grafiska verket.  

Många grafiker har också under årens lopp arbetat med monotypier och då bara gjort ett exemplar av ett tryck. Man kan på t.ex. en plåt teckna eller måla med tryckfärg för att sedan trycka på papper i en press. 

Monotypi av Edgar Degas (1834-1917) Han har färgat in en tryckplåt med svart tryckfärg och 

därefter "torkat" eller "tecknat" bort det som skall vara ljust. https://www.moma.org/calendar/exhibitions/1613

Palle Nielsen, träsnitt alt. linoleum. En av mina absoluta favoriter som verkligen tog tillvara det grafiska.

(Äger själv en stengravyr och två linoleum/träsnitt - de två högtrycken köpte jag på Myrorna för 30:- 1995...

Nedan: E.Munch träsnitt 

En komplikation  med tekniker som t.ex. etsning, linoleumsnitt och litografi är att trycket blir spegelvänt.

Man kan använda sig av speglar och andra hjälpmedel för att få en uppfattning om kompositionen.

Eller också följer man efter en förlaga som spegelvänts.

Jag upplevde under min utbildning i grafik detta som en komplikation när bilden blev spegelvänd och kompositionen ändrades. 

I screentryck/serigrafi undgår man detta då det som trycks från screenramen är rättvänd.

Genomskinlig plexi eller s.k torrnålsplast istället för kopparplåt innebär att man kan vända för att se bilden som den blir vänd i tryck. Dessutom kan man lägga "plåten" ovanför en tecknad förlaga(som spegelvänts) och ha som stöd. 

Med ett slippapper kan man göra ytan matt och måla med tryckfärg eller t.ex. vattenlösliga kritor för monotypitryck. Man trycker på genomfuktat grafikpapper som läggs ovanför den preparerade "plåten" och dras igenom tryckpressens valsar.

Självklart ligger det en betydlig större känsla för själva hantverket än i gicléetryck i att torka av en plåt innan tryckning och placera ett fuktat papper i tryckpressen men det kräver också att man har ett konstnärligt seende och omdöme och inte bara gömmer sig bakom en erkänd klassisk teknik.

Som exempel kan jag tycka att det är tveksamt om det egentligen har med bildkonst att göra när man använder gamla analoga kameror och framkallar film och sedan kopierar på gammalt sätt.

Om man som några elever jag hade på Konsthögskolan i Malmö från en analog kamera scannar filmen för att sedan skriva ut på en skrivare kan man fråga sig om slutresultatet blev bättre än om man varit digital i hela processen. Det är givetvis annorlunda om man har från tidigare år analoga negativ och positiv som scannas och skrivs ut med en skrivare istället för en förstoringsapparat etc.

Musik gjord med en synthesizer eller på en flygel, det handlar inte om tekniken utan om musikaliskt omdöme, kunskap  och känsla. 

När man tar den digitala tekniken som en appropriation för hantverkskunskap så är det främst för att dölja sina brister om bild. Det är inte själva tekniken som är avgörande för det konstnärliga värdet utan resultatet. Om det är olja eller akryl som konstnären arbetat med är egentligen ointressant för den bildmässiga bedömningen. Visst får man ett annat uttryck i en akvarell än i en pastell men det är trots allt upplevelsen av ett konstverk som är det primära. Och alla tekniker har sina begränsningar och fördelar .

Ett fotografi är vad kameran registrerat med val från en fotograf och en teckning av ett motiv är vad konstnären registrerat.

För ca tio år sedan fick jag en fin 24" Domeij 

koppartryckspress som jag framförallt gjort 

monotypier med men även en del torrnål.

Jag har under tid förutom mina egna bilder hjälpt etablerade konstnärer med att ta fram digitalt producerad grafik.  Ett långt samarbete med konstprofessorn i grafik KG Nilsson som skrivit flera böcker om färglära men även digitala filer och arbete inför flera offentliga utsmyckningar av konstnärer som Anders Kappel, Ann Makander och även ett eget verk. 

Ett nyligen framtaget grafiskt verk av KG Nilson. 

Bilden till vänster är det första provtrycket och till höger

hur det blev till slut. Färgen har ändrats men även formen.

Tyvärr är det en baksida med digital teknik att den ofta lockar personer som tar till den nya tekniken och utan grafisk och konstnärlig utbildning låtsas vara "kunniga". 

Ofta kommer man från branscher som inramning, gallerier, foto- och konstnärsmaterial. 

Där man främst vill tjäna pengar på konstnärers arbete och utnyttja att kriterier saknas.

Någon vilja att stå för djupare etisk och konstnärlig kvalitet finns inte, det handlar om att tjäna pengar eller göda sitt ego. Gärna med en överdriven positivism och smicker för att kompensera brister i kunskap och konstnärlig insikt. 

Att skriva ut en bildfil på en skrivare med ett utmärkt resultat kan de flesta numera klara av men givetvis kostar en storformatskrivare en del men det gör även en kopparttryckspress eller utrustning för screentryck som dock kräver kunskap och utbildning.

I detta vakuum mellan konstnärligt hantverk och vad som nya tekniker kan bidra med kan givetvis rena lycksökare och bluffmakare finna sin position och utnyttja okunskap.

För en tid sedan gjorde jag ett reportage för Svt kulturnytt där jag påtalade att utskrifter kallades för serigrafier och litografier på bl.a Bukowskis och Stockholms auktionsverk. 

Dessutom av flera påhittade konstnärer vilket är graverande för så kända auktionsverk vars "experter" borde veta bättre.

Med hjälp av bildbehandlingsprogram och appar kan man lägga till olika effektfilter.

Det kanske imponerar på okunniga men är fake och fusk.

Man kan imitera det handgjorda och lägga till t.ex ojämna ytterkanter, repor och slitage.

Med AI kommer det givetvis att uppkomma massor av verk och aktörer som ligger på den gränsen.

För en tid sedan såg jag på FB hur man kunde få en teckning gjord från att fotografi, det såg förfärligt ut men det blev liknande en "teckning".

Med AI kan mycket enkelt göras som främst imponerar på okunniga.

De exempel på konst gjord med AI som jag sett är som att man härmar något utan att begripa vilket är som att "måla som Monet"...

Jag ser den största vinsten med giclée/pigmentprint att man får fram ett provtryck för bedömning och eventuellt vidare arbete omgående. 

Och detta gäller även ordbehandling, musik, foto, video etc. med digitala verktyg.

Därför är det att inte utnyttja tekniken fullt ut när vissa aktörer fungerar som de gamla fotolabben där man skickade in sin film för kopiering men nu skickar man istället en bildfil.

De konstnärer jag arbetat med har insett fördelen med att sitta med när vi tar fram ett provtryck.

Vi utgår ofta från en skiss som sedan ofta byggs upp digitalt i Photoshop.

Tekniken liknar då arbetsgången i silkscreen med olika lager. 

Ibland är det bara små justeringar som behövs men ofta en hel del arbete innan provtryck.

Att arbeta med andra professionella konstnärer där vi kan diskutera bilduttryck och förändringar är det som gör att digital teknik för mig får ett konstnärligt värde.

Givetvis kan man skicka en fil och få tillbaka ett provtryck för utvärdering innan produktion beroende på konstnärens eller fotografens intentioner och uttryck. 

Framförallt inför större upplagor är det alltid så att man gjort ett eller flera prov innan tryckning.

Sedan är en skrivare för mindre format som A2 inte alls oöverkomlig i pris för den som vill arbeta själv med digital bildproduktion, foto och grafik.

Digitalt arbete med en förlaga till ett större offentligt verk av konstnär Ann Makander. 

Filerna skickades för utskrift på glas till ett specialtryckeri. 

Det krävdes kunskap i att kunna avläsa byggnadsritningar för att passa in.

Jag har själv gjort ett offentligt verk med samma teknik till Örebro sjukhus men då på laminat.

Nedan en del av Anders Kappels stora utsmyckning i Sthlms tunnelbana.

(Fotografiskt förarbete av Camilla Gewing-Stålhane och digitalt arbete av Ulf Stålhane.)

Skulle verket bli vandaliserat eller skadat kan man från de digitala filerna göra en "reparation"

 i efterhand. Mitt verk i Örebro fick göras om efter att en transportvagn kört in...

Slutligen återkommer jag till inledningen där en kritiker just påtalade om att konstnärerna förr var bättre på att teckna. Jag vill även säga att de också ofta var bättre på färg och form.

Det går inte att ersätta känsla för måleri och teckning med digitala verktyg oavsett hur bra dessa är.

Att träna upp sin gestaltningsförmåga gör man genom att lära sig se.

Och det gör man bäst genom att teckna och måla direkt inför motivet som de gamla mästarna gjorde...

Men givetvis krävs det också talang och vilja.

Jag har lång erfarenhet av undervisning i bildkonst både från högskolenivå till förberedande 

konstutbildningar och kurser. Dessutom som bildlärare på högstadiet.

Man har då märkt att vissa elever främst ville ha bekräftelse. (sällan i grundskolan dock)

Visst vill man veta om man har begåvning för att känna motivation men det betyder ändå att man måste inse att det är mycket att lära sig. 

Som lärare är det enkelt att bara ge beröm men inte tala om vad som är bra och kunna delge vad som kan bli bättre och hur.

Jag upprepar gärna devisen att nyfikenhet är en förutsättning för lärande.

Det är faktiskt så att i läroplanen för grundskolan och bildämnet står det att elevernas skall få undervisning i grafiska tekniker. Vilket icke utföres eftersom bl.a. lärarna saknar kunskap och utrustning.

Konstbranschen lockar tyvärr många oseriösa skojare som utnyttjar konstnärer och saknar djupare kunskap om bildgestaltning och respekt för konstnärligt hantverk samt etik.

Det kan vara gallerister, säljare av konstnärsmaterial och inramare m.fl.. 

Men även aktörer som ser sin chans att utan adekvat utbildning och insikt utnyttjar en bransch där det saknas egentliga kriterier. 

Man tror sig vara "kreativ" och vill då dela sitt ego med andra.

Alla kan kalla sig konstnär, fotograf eller masterprinter.

I "gicléebranschen" kan man från tillverkare av inkjetpapper bli "certifierad".

Men använder i stort sett bara tillverkarens papper...

Om man upprepar påståendet "en fantastisk konstnär" tillräckligt många gånger så frågar man sig till slut:

 "på vilket sätt?" 

Att stå för analys och insikt är inte alltid givet när djupare kunskaper och erfarenhet saknas.

Som konstnär ställa det allra bästa i jämförelse  mot sina egna verk är en referens som borde vara ett mål.

Men kanske svårt att uppnå....