Det här är en del av innehållet i en längre text ev. bok som jag arbetar med:
Att vara bildkonstnär
- från min synvinkel och bakgrund
Det blir en tillbakablick på hur jag kommit fram till de insikter och erfarenheter som jag upplevt och analyserat. Många misstag gjorda men även inhämtad kunskap och respekt för yrket och för de stora bildkonstnärer som format bildkonst, arkitektur och formgivning. Jag räknar givetvis in skulptur i bildkonst eftersom många bildkonstnärer var duktiga skulptörer och även arkitekter och designers. Fortsätter man resonemanget så är mycket fotografi givetvis bildkonst och även film och grafisk formgivning.
Att bara ta en bild med kameran och sedan t.ex lägga till med hjälp av ett dataprogram som nedan en ytterkant och känsla som skall efterlikna ett handgjort arbete och därigenom bildkonst, det är ytterst banalt och egentligen ett försök att luras. Men försöker imitera gamla foton med digitala effekter
Ungefär som att digitalt göra krackeleringar i en målning för att det skall se gammalt och värdefullt ut.
På gott och ont har den digitala teknikens enkelhet försökt att ersätta talang och kunskap.
Man minns från skämtteckningar och Kalle Anka hur man sköt med hagelbössa på möbler för att de skulle se maskätna och därigenom gamla ut.
För en tid sedan gjorde jag ett reportage för SVT kulturnytt om hur oseriösa personer hittar på fiktiva konstnärer som bl.a. har gjort och marknadsfört konstgrafik. Det värsta var egentligen att bluffkonsten låg på de stora auktionsverken - bl.a. Bukowskis och Stockholms auktionsverk. Men deras s.k. experter ser inte skillnad på bra konst eller bluff precis som konstvetare och konstkritiker. Det ser ut som konst och låter bra.
Att ta andras fotografier gärna på erkända rockikoner som Beatles, Rolling Stones etc. och bearbeta digitalt i en slags metod som skall påminna om popkonstens serigrafier är också ett försök att lura en oskolad publik. Det ser ut som konst... men pinsamt dåligt.
Alla konstnärer har lånat från konsthistorien och andra konstnärer för att utvecklas som främsta syfte, inte att luras. Här handlar det inte om "fake until you make it" utan bara "just fake it".
Just popkonsten som är enkel att imitera med digitala verktyg verkar vara bedragarnas favorit genre just nu men även flera andra bilduttryck är representerade. Jag tror inte att alla som gör "fake" är medvetna om det för de är inte tillräckligt kunniga i botten.
 | |
Det är något som alla klarar av med en dator. |
Visst kan man i scenografi självklart ta hjälp av vissa metoder och stilgrepp för att återskapa en äldre epok och uttryck. Om man vill göra en spelfilm som handlar om medeltiden återkallar man klädsel och annat som minner om vad vi vet om tiden. Skall man renovera delar av t.ex. ett gammalt slott så kan man givetvis inte bryta mot det gamla och åldrade utan får med känslighet göra renoveringen.
Jag fick för en tid sedan ett uppdrag att från en ritning från 1600-talet göra en upplaga med digital teknik.
Det var en hel del retusch av med tiden uppkomna skador men jag gjorde trycket som jag antog det sett ut en gång, man hade då inte högvita papper etc.
För konservatorer och de som renoverar gamla målningar kräver det känsla för att återge det som en av tiden förändrad målning skall bli korrekt.
Det har nyligen kommit fram helt sanslösa okunniga ingrepp och försök till renovering av gamla konstverk. Men i samtidens "alla kan allt" så får man utan "talang" uppdrag som borde kräva adekvat kunskap och omdöme.
(jag kommer snart med en uppföljande text som utgår från den jag skrev för Grafiska sällskapets 100års bok "Giclée en ny teknik")
Här kommer det en aspekt in i det konstnärliga som jag tycker hamnar utanför bildgestaltning att det är det konceptuella och innehållet i t.ex. en affisch är det primära. Självklart är det viktigt att man får associationer och reminiscenser när man tolkar och upplever en bild men det betyder också att man som bildkonstnär för att inte bara bli en banal illustratör av en intellektuell idé har kunskap om perception och ett tränat bildseende.
En nutida konstnär som Ed Ruscha är ett bra exempel på att litterära språkliga associationer och ett ytterst bra konstnärligt bildspråk kan bli stor konst. Man behöver egentligen inte kunna läsa för att uppleva men givetvis lägger det till en dimension.
 |
| Ed Ruscha (1937-) |
Jag har svårt att känna insikt från en personlig erfarenhet inför en målning av Poussin från 1600-talet som skildrar en bacchanal eller alla skildringar av Kristus på korset. Men det är ändå mästerverk.
Goyas bilder på 1700-talet som behandlar det hemska våldet i krig är kanske mer tidlöst aktuellt.
Under min utbildning så uttryckte alltid de bästa lärarna vikten av att lära sig att "se".
Många samtidskonstnärer lägger mer vikt vid en kontext och appropiationer.
Eller att det här har tagit väldigt lång tid att teckna med blyerts och kalkerpapper.
 |
| Goya (1746-1828) från grafiksviten - "Krigets hemskheter " (the disasters of war) 82 olika etsningar som skildrade krigets fasor - alltid aktuellt |
En dansk konstnär fotograferade av andras fotografier och eftersom man kunde se händerna som höll det avfotograferade fotot så var det uppenbart att detta var en appropiation och inte ett plagiat.
Tyvärr så tog ramverkstaden bort händerna och då föll det...
Grunden i misstroendet mot det konstnärliga ligger i att det ofta kräver kunskap att inse bildmässig konstnärlig kvalitet och därför ifrågasätts det som något ”flummigt’ och eller något som bygger på elitism.
Det är lättare att se symboler och attribut på en konstnärs sätt att "vara".
En kollega uttryckte under min utbildningstid: ”att vara konstnär är ett sätt att leva”
Jag svarade att det är ett yrke som att vara musiker eller författare.
En annan icke konstnär skrev t.ex. att ”konstnärer kan agera märkligt” i samband med en mailkonversation.
En kritiker sa i ett möte med mig och några kollegor om en annan icke närvarande konstnär:
”Han kommer att bli stor - han är fullständigt galen”
Jag invände och svarade att då får man väl ha som intagningskrav på konstutbildningar verifierad psykisk sjukdom eller allmänt udda socialt och intellektuellt beteende.
Men just detta att konstnären ofta ses som en udda person som gör konstiga saker.
Och det finns konstnärer som utnyttjar detta epitet och skapar ett slags mystik runt sin person.
Hela den här problematiken uppkom nog i början på 1900-talet när konstnären blev en bohem och man dessutom befattade sig med psykotiska tillstånd i Freuds anda.
Jag ser de bästa och mest betydande konstnärerna i de som har en dynamik i sitt konstnärskap och som inte fastnat i sig själva och sitt ego.
De som kan både vara bildkonstnär, designer, lärare, författare, arkitekt, filosof, arbeta med offentlig konstgestaltning och innovatör. Ett bra typexempel är Leonardo DaVinci och de flesta renässanskonstnärerna. Och givetvis är denna inställning präglad av min bakgrund men också av att bildkonst handlar om förmåga till att gestalta och ha känsla för färg och form. Alla kan ha idéer som man kan presentera men det är inte bildkonst, kanske ska man definiera bildgestaltning närmast med att presentera en ”lösning” ungefär som en arkitekt gör en ritning på ett byggnadsverk och sedan får det förverkligat.
Den som kan kommunicera med andra och t.ex. ha en vilja till att även andra konstnärer skall bidra till att höja yrkets status, det kan man se i att många av de bästa konstnärerna har varit lärare och haft elever, lärljungar och praktikanter. Som lärare tvingas du att lämna dit ego och måste sätta dig in elevens position och möjligheter. Det är alltid en tillgång att kunna vara lärare som konstnär men alla har inte förmågan.
Jag har svårt att tänka mig att en konstnär som bygger sitt konstnärskap helt på ett ytterst petigt maniskt blyertstecknande och appropiationer till kända filosofer kan fungera som lärare förutom att framhäva sitt ego och betydelse.
 |
| N.Poussin (1594-1665) En lavering där han bygger sin kompositionskiss på ljus och skugga. En mästare på assimilation. |
Givetvis är det det slutliga verket som skall upplevas även om det är en minst lika stor upplevelse att se konstnärens alla skisser och förlagor.
Och i det eftersatta ämnet Bild i grundskolan så borde man visa skisser, förlagor och hur en arkitekt, formgivare, konstnär etc. arbetar metodiskt. Att man oftast gör en ritning eller skiss.
Bildämnet borde vara ett sätt att förklara vitsen i att gestalta en idé och tänka abstrakt.
Nu är det tyvärr ofta mest klipp och klistra och att måla som ”Monet”.
Men det beror nog på den bristfälliga utbildningen av lärare i bild. Det borde läggas tyngd på idégestaltning och kunskaper om konsthistoria. Något som eleverna har stor nytta av, för få kanske blir konstnärer.
Att t.ex. överföra en konstnärs måleri till en tekopp är inte design…
Trycka en konstnärs enskilda konstverk på en plåt och se det som en offentlig utsmyckning är inte ett konstnärligt verk anpassat till miljön.
Det jag avser är att med den digitala tekniken är det simpelt att överföra ett måleri till att trycka på ett annat material. Det är givetvis en fantastisk teknik när den blir använd med insikt och kunskap.
Jag tror att många konstvetare och kritiker vill göra konst av konsten och det kan de inte.
Men få konstnärer vågar kritisera dem för då hamnar man på fel sida om myntet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar