Om jag inte minns fel så yttrade Matisse en gång något om sina målningar:
"det som många uppfattar som djärva konstgrepp egentligen är klantigheter"
Ett slags yttre naivt bildspråk verkar tilltala många och tyda på en "äkta" känsla.
Det här är inget nytt fenomen men det är trist när metoden blir ett säkert kort.
Att våga visa sina brister är nödvändigt för den konstnärliga processen men vad som är progressivt eller stagnation är ju det väsentliga.
Ytlig skicklighet eller ytlig naiv "klantighet" är båda lika ointressanta för konstverkets kvalitet.
En konstnär som arbetat under många år kommer att uppnå ett skickligare hantverk på alla plan. Risken finns alltid att slentrian uppkommer med åren.
Men om slentrian redan finns med i början av en konstnärs karriär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar