Läste igår i Aftonbladet en rescension om utställningen " Figurationer"
på Edsviks konsthall.
Spontant tycker jag det är intressant med debatt och mångfald på konstscenen.
Och att kvalitet och hantverkskunnande blir i fokus.
Men har aldrig riktigt kunnat ta till mig Odd Nerdrums måleri och den skola som han står för.
Jag är oerhört intresserad av det äldre måleriet och dess processer och önskar att jag visste mer om teknikerna för att kunna ta tillvara det bästa i det gamla samt tillföra kunskaper från nutiden. Någon romantisk nostalgisk lust att måla i gammal stil finner jag ointressant.
I modernismen och även inom konceptuell samtidskonst finns en besvärande fundamentalism där ett system av regler och koder hindrar en mångfald och kreativitet i bildgestaltning.
Det här finns också i "retro klassiskt måleri" som Odd Nerdrums skola,
- så här ska det se ut för att vara "klassiskt".
Jag har läst en del rescensioner av utställningen och delar vissa åsikter men samtidigt gör de det väldigt lätt för sig, man ska kritisera Odd Nerdrum och säga att det här kan lika gärna sägas i t.ex. foto eller video och därmed försvara konceptkonst och ifrågasätta hantverkskicklighet.
Fråga istället varför vissa konstnärer envisas med att måla och vilja upprepa det redan gjorda?
Kan det vara så att den konstnär som känner sig mäktig att framställa storverk inom måleri inte nöjer sig med att vara kritiker och curatorer tillags utan vill spänna bågen och mäta sig med de allra största i vår historia?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar