Jag har tidigare gjort ett inlägg - med titeln "pastell - att ta på färgen".
Där jag fick "input" från en utställning på National Gallery of art
Att arbeta med kolbitar eller torkad lera på en grottvägg måste kanske vara det mest ursprungliga av mänskligt bildskapande.
Att doppa en fin pensel i svart tusch eller sepia och låta handens rörelse skapa volymer och ljus förutsätter ändå ett underlag som absorberar färgen och som sagt en bra pensel. Med torkningen infinner sig ganska stora förändringar i valör och ton. Pastell ändrar sig minimalt om man inte fixerar för mycket.
Handen är alltid närvarande i arbete med kritor, i akvarell är det ibland simpla tillfälliga effekter av färg på vått papper som kanske imponerar men egentligen är det tillfälligheter eller manér och inte uttryck för konstnärlig gestaltning.
Minns när jag var barn och besökte Liseberg i Göteborg att det fanns en bod" som kallades "Picasso" där man kunde slänga färg på en snurrande yta och det blev ett "konstverk".
Pappa var ytterst kritisk så det fick vara.
Och det accentuerar det simpelt populiska mot det humanistiskt bildande. Visst kan alla och bör alla kunna skapa bilder, utöva musik och även skriva texter för att uttrycka sina tankar.
Jag har undervisat på förberedande konstnärliga utbildningar men även på högskolenivå samt på högstadiet.
Som i idrott måste man acceptera att några gör det bättre men i "konst" är det inte den som springer fortast som vinner och därför blir det en "bedömning" utifrån ett koncept.
Jag tycker det är tydligt vad som är bra konst från konsthistorien men i samtiden kan avvikande uttryck bli accepterat som något nytt och intressant.
Det avvikande är egentligen inte nytt utan att taffligheter och petighet ses som nyskapande.
Bildkonst är sammanfattning och abstraktion och det kräver förmåga och insikt.
 |
| "White chimneys" pastell på varmgrått papper. Ulf Stålhane 2023 |
Da Vinci och Rubens har gjort suveräna teckningar med kritor.
Chardin, Mary Cassat och Degas arbetade ofta med pastell.
Picasso lät tillverkaren Sennelier tillverka oljepastell för bl.a. eget bruk.
Den amerikanske konstnären Wayne Thiebaud (1920-2021) och den portugisisk/brittiska konstnärinnan Paula Rego (1935-2022) har utfört många fina verk i pastellkrita.
Det handlar givetvis inte om att en utvald teknik skulle vara bättre att förmedla konstnärlig gestaltning.
En spelfilm gjord med analoga tekniker är inte alltid bättre än en film inspelad digitalt och vice versa.
Jag började själv arbeta med framförallt oljepastell de två sista åren på min 5-åriga konstutbildning.
Vi fick lära oss att tillverka egna kritor med bivax, solrosolja och paraffin.
Gipsformar gjorde man i skulpturverkstaden. Jag hade dessutom lärt mig att tillverka gipsformar från min tid på keramikverkstad i slutet på 70-talet.
Kritorna var ganska stora och gynnade ett snabbt, direkt iakttaget och rytmiskt måleri.
Jag gjorde många studier inför motivet och då kom verkligen tekniken till sin rätt.
Man kan lägga en grundkompostion med några färgtoner och med fingrar, papper eller terpentin erhålla ett underlag som man sedan arbetar vidare på.
Och man kan även på en oljepastell måla med oljefärg.
Jag fixerade med "retouching varnish" innan.
Torrpastellkritor är känsligare eftersom de knappast har något bindemedel och därför måste hanteras med varsamhet.
Men båda teknikerna gynnar ett koloristisk spontant arbete samt formspråk.
När jag gjorde mina oljepasteller så tillverkade jag ett stort antal olika färgtoner och eftersom kritorna var ganska stora och inget omslagspapper som dolde färgtonen så var det som att ha 60 olika penslar med sin egen kulör.
Om jag började med en medelgrå ton kunde jag t.ex. lägga på en ljusgrön ton för att få ett närmast impressionistiskt vibrato.
 |
| Carl-Axel pastell på grått papper Ulf Stålhane 2022 |
Och jag ser kanske den stora koloristiska fördelen med kritor att man ser direkt färgtonen på kritan och kan arbeta utifrån sin paletts färger.
På en palett med oljefärg blandar man till olika färgtoner och man kan även begränsa sig till
några få. Monet hade t.ex. en enorm palett men andra samtida en liten.
Jag gjorde själv en kopia på Monets palett...
Kanske finns det en motvilja och okunskap bland många samtida konstnärer mot paletter som ibland främst får stå som en symbol för "här finns det konst". Ungefär som baskern...
Men då kan vi skrota penseln också och bara skapa konst med ihopsamlade föremål, appropiationer eller göra maniska blyertsteckningar med alla barr på granen eller alla hår på hunden.
 |
| Claude Monet |
Att begränsa sig är givetvis bra men ingen regel som måste följas.
När jag själv arbetar i akvarell så har jag ofta ett begränsat färgspektrum i varma och kalla gråtoner.
Akvarell är ett fantastiskt medium men eftersom den är transparent så kommer ofta ljuset från underlaget och inte främst från färgers förhållanden. Gouache som är främst täckande är ofta att föredra inför färgsättning och design.
Gouache har en nackdel att ljusa blandningar alltid mörknar i valör.
Men det går givetvis att korrigera efteråt och akvarell vill gärna bli ljusare när den torkar upp.
Torrpastell ändra sig inte alls eftersom den inte "torkar". Om man använder fixativ så kan den med billigare sorter ändra sig något. Jag undviker att fixera torrpastell och brukar rama in med bilden friliggande i en ram utan passepartout.
Oljepastell som innehåller olja oxiderar under torkningen men med en vaxfernissa eller "retouching varnish" så återfår den sin lyster.
I pastell vill jag ha ofta begränsa mig till 50-tal olika färgtoner men kan även arbeta med ett fåtal framförallt i ett måleri och teckning som bygger på valör och inte kolorit.
Och i olja hela spektrat från färgcirkeln men inget utesluter det andra.
I begränsningen följer en känsla för uttryck och resultat.
Jag kan välja om jag vill ha en del kritor som täckande och mättade eller andra mer laserande.
Som man gör när man arbetar i olja - färgen direkt ur tuben eller utspädd med medium.
Degas och Monet gjorde oljefärgen mer "torr" genom att lägga den på läskpapper.
 |
| Sennelier oljepastell |
