måndag 2 september 2024

Text från 2011

Hittade detta från min dåvarande websida. 
Foto från min då fina stora ateljé på gamla Addo samt en presentation av mitt konstnärskap.
Snart ska en ateljé byggas på mitt arrende utanför Svedala.
Det tar bara 15 min in till Malmö via motorvägen och det går tåg var 15:e minut från Svedala som ligger 4km bort. 
Här finns ändå närheten till naturen och en underbar trädgård med allt vad det tillför och kräver. 
Visst saknar men en brygga med öppet vatten och Sege å (som löper utmed tomten) är ett dike på sommaren även om vattenytan på våren kan ge en mindre älv när den svämmar över. 
Huset ligger på en kulle så hittills har inte vattnet nått tomten under de 25 år som jag arrenderat.
Det kan även hända någon enstaka gång att vägen fram till gården blir översvämmad och då blir det som att bo på en ö. Det är två boningshus på gården som heter "Lillebahl" vilket står för "litet bål". Vad det kommer från vet jag inte men det är inte långt till befästningen Lindholmens borgruin från medeltiden.
Lustigt sammanträffande att på vägen till mitt barndoms torp utanför Lidköping i Västergötland så ligger det en slottsruin från 1600-talet som heter Lindholmen. 
För inte länge sedan gjorde jag ett reproduktionsarbete för innehavarna till slottsruinen och retuscherande en gammal ritning till slottet efter att Camilla Gewing-Stålhane tagit foto och därefter gjorde jag en mindre grafisk upplaga. 
I våras kom ett liknande jobb men då från Börringekloster som äger marken där Lindholmens borgruin finns och då gällde det en gammal panel med autografer som skulle retuscheras och tryckas. 

Visst var det ännu mera nära naturen på Spårön där mina föräldrars arrende Klastorp låg. Det fanns inte elektricitet även om det bara var knappt 2 mil in till Lidköping. Jag minns det inte men fram till ca 1959 hade granngården Månstorp (som senare tog över av min mormor och morfar) arrendatorer som var lantbrukare. 
Och det finns filmer som pappa har tagit där bonden plöjer åkern med häst.
Fascinerande att i mitten av 1900-talet lantbrukare i Sverige inte hade el och tillgång till traktorer.
På berget ovanför Klastorp fanns rester av ett vindkraftverk som uppenbarligen gett ström till fastigheten.


 Aktuellt:

Skurups Bibliotek: Thomas Holm & Ulf Stålhane Måleri & grafik med mat som tema 
vernissage 14 mars 17.00-19.00

Föreläsning på konstakademien i Stockholm 28 nov 2010 
Medförfattare till boken "100 år av Svensk grafik"



  

Det figurativa i mer eller mindre realistisk gestaltning har ända sedan studietiden varit dominerande. Viktigt har varit stämningen, ljuset, kompositionen, färgen samt inte minst bilddjupet och volymens gestaltning.
De tidiga verken från 1986-93 är ofta interiörer uppbyggda som ett ute-inne förhållande med personer i förgrunden och en utsikt i bakgrunden. Målningarna är utförda inför motivet och därmed ganska små, titlarna är beskrivande som "Utsikt från ett badrum".
Gjorde i mitten av 90-talet en serie stadslandskap och en del stora målningar bl.a "Ubåtsvarvet" från Malmö hamn.
Intresset för människan som motiv medförde senare ett antal målningar på temat "bad" 
med motiv från badstränder och badrum. Målningar från ett gym och skildringar av vindkraftverk i solnedgång visar på lusten att använda ovanliga motiv.
Sökandet efter motiv har också gjort att utgångsmaterialet ibland hämtats från filmer och fotografier. Målandet direkt inför naturen har medfört ett antal landskapsmålningar.
En svit stora målningar i en nyklassicistisk stil där egna figurkompositioner kombinerades med miljöer från renässansmålningar gjordes under 2006 och 2007 som en följd av intresset för den klassiska konsten och dess förhållande mellan motivet och bakgrunden som ofta är teatraliskt. 
En återgång till det tidigare måleriets mer upplevda måleriska språk följde efter att ha slutat som lärare på Skånska Målarskolan i februari 2007.
Det aktuella måleriet är främst interiörer och miljöer samt upplevda situationer.

På min blogg finns mer inlägg om konst m.m.


Förebilder och inspiration
Vermeer, Velasquez, 
Corot, Degas, Bonnard, Seurat, Balthus, Vallotton, "nordiskt ljus"
Rego, Freud, Fischl, Currin 

Vad vill jag med mina bilder?
Det jag inte vill är att de främst ska vara dekoration och vackra.
Konst är kommunikation och jag vill visa på det jag sett och kommit fram till.
Varje bild ska ha en identitet.
 Väcka känslor, ej likgiltighet.
Jag vill utveckla seendet och verklighetsuppfattningen - undvika slentrian, motverka inskränkthet och okunnnighet. 

Om personlighet
Unik är att vara sann och ärlig mot sig själv och inte upprepa någon slags stil och anstränga sig 
för att vara personlig. Personligheten syns ändå om man har någon.
Viktigt är att känna tillfredställelse och glädje.

Varför måleri?
Måleriet har en unik magi, det är ett eget språk.
Man kan se och känna materialet som också har sina begränsningar och motsträvighet.
Det tar lång tid att lära sig hantverket och man kan aldrig bli fullärd.

Motivval 
Det som berör mig och det som är omkring mig. Det jag sett eller vill undersöka.
Det vanliga eller det ovanliga. Hur det kan översättas till bildspråk. 
Hur fungerar bildens element tillsammans på plan bildyta?
Vad blir resultatet?

Min konstnärliga process
Det oväntade uppkommer även om jag gjort skisser och förstudier. Under arbetets gång krävs korrigeringar. Jag vill ofta se ett snabbt resultat och kan då vara otålig.
Bildproblem innebär att beskriva, anpassa tekniken efter arbetsmetoden och på ett koncentrerat sätt lösa dessa.
Varför? Jag försöker förstå verkligheten inte kalkera och härma.
Erfarenhet ger trovärdighet och det är slutresultatet som räknas.

Vad är viktigt formellt?
Bildrum - att beskriva bildjupet. Bildens uppbyggnad, rörelse och ordning - komposition.
Ljuset skapar lyrisk stämning men det är effekten av ljus jag söker.
Färgen är kryddan ger smak och ton.



onsdag 17 juli 2024

Kritor - en koloristisk teknik

Jag har tidigare gjort ett inlägg - med titeln "pastell - att ta på färgen".  
Där jag fick "input" från en utställning på National Gallery of art 

Att arbeta med kolbitar eller torkad lera på en grottvägg måste kanske vara det mest ursprungliga av mänskligt bildskapande. 
Att doppa en fin pensel i svart tusch eller sepia och låta handens rörelse skapa volymer och ljus förutsätter ändå ett underlag som absorberar färgen och som sagt en bra pensel. Med torkningen infinner sig ganska stora förändringar i valör och ton. Pastell ändrar sig minimalt om man inte fixerar för mycket.
Handen är alltid närvarande i arbete med kritor, i akvarell är det ibland simpla tillfälliga effekter av färg på vått papper som kanske imponerar men egentligen är det tillfälligheter eller manér och inte uttryck för konstnärlig gestaltning.
Minns när jag var barn och besökte Liseberg i Göteborg att det fanns en bod" som kallades "Picasso" där man kunde slänga färg på en snurrande yta och det blev ett "konstverk".
Pappa var ytterst kritisk så det fick vara. 
Och det accentuerar det simpelt populiska mot det humanistiskt bildande. Visst kan alla och bör alla kunna skapa bilder, utöva musik och även skriva texter för att uttrycka sina tankar. 
Jag har undervisat på förberedande konstnärliga utbildningar men även på högskolenivå samt på högstadiet.

Som i idrott måste man acceptera att några gör det bättre men i "konst" är det inte den som springer fortast som vinner och därför blir det en "bedömning" utifrån ett koncept.
Jag tycker det är tydligt vad som är bra konst från konsthistorien men i samtiden kan avvikande uttryck  bli accepterat  som något nytt och intressant. 
Det avvikande är egentligen inte nytt utan att taffligheter och petighet ses som nyskapande. 
Bildkonst är sammanfattning och abstraktion och det kräver förmåga och insikt.

"White chimneys" 
pastell på varmgrått papper. 
Ulf Stålhane 2023





Da Vinci och Rubens har gjort suveräna teckningar med kritor.
Chardin, Mary Cassat och Degas arbetade ofta med pastell. 
Picasso lät tillverkaren Sennelier tillverka oljepastell för bl.a. eget bruk.
Den amerikanske konstnären Wayne Thiebaud (1920-2021) och den portugisisk/brittiska konstnärinnan Paula Rego (1935-2022) har utfört många fina verk i pastellkrita.

Det handlar givetvis inte om att en utvald teknik skulle vara bättre att förmedla konstnärlig gestaltning.
En spelfilm gjord med analoga tekniker är inte alltid bättre än en film inspelad digitalt och vice versa.

Jag började själv arbeta med framförallt oljepastell de två sista åren på min 5-åriga konstutbildning. 
Vi fick lära oss att tillverka egna kritor med bivax, solrosolja och paraffin. 
Gipsformar gjorde man i skulpturverkstaden. Jag hade dessutom lärt mig att tillverka gipsformar från min tid på keramikverkstad i slutet på 70-talet.

Kritorna var ganska stora och gynnade ett snabbt, direkt iakttaget och rytmiskt måleri. 
Jag gjorde många studier inför motivet och då kom verkligen tekniken till sin rätt.
Man kan lägga en grundkompostion med några färgtoner och med fingrar, papper eller terpentin erhålla ett underlag som man sedan arbetar vidare på.
Och man kan även på en oljepastell måla med oljefärg.
Jag fixerade med "retouching varnish" innan.

Torrpastellkritor är känsligare eftersom de knappast har något bindemedel och därför måste hanteras med varsamhet. 

Men båda teknikerna gynnar ett koloristisk spontant arbete samt formspråk.

När jag gjorde mina oljepasteller så tillverkade jag ett stort antal olika färgtoner och eftersom kritorna var ganska stora och inget omslagspapper som dolde färgtonen så var det som att ha 60 olika penslar med sin egen kulör. 
Om jag började med en medelgrå ton kunde jag t.ex. lägga på en ljusgrön ton för att få ett närmast impressionistiskt vibrato.

Carl-Axel
pastell på grått papper
Ulf Stålhane 2022






























Och jag ser kanske den stora koloristiska fördelen med kritor att man ser direkt färgtonen på kritan och kan arbeta utifrån sin paletts färger. 
På en palett med oljefärg blandar man till olika färgtoner och man kan även begränsa sig till 
några få.  Monet hade t.ex. en enorm palett men andra samtida en liten. 
Jag gjorde själv en kopia på Monets palett...

Kanske finns det en motvilja och okunskap bland många samtida konstnärer mot paletter som ibland främst får stå som en symbol för "här finns det konst". Ungefär som baskern... 
Men då kan vi skrota penseln också och bara skapa konst med ihopsamlade föremål, appropiationer eller göra maniska blyertsteckningar med alla barr på granen eller alla hår på hunden.
 

Claude Monet

























Att begränsa sig är givetvis bra men ingen regel som måste följas. 
När jag själv arbetar i akvarell så har jag ofta ett begränsat färgspektrum i varma och kalla gråtoner.
Akvarell är ett fantastiskt medium men eftersom den är transparent så kommer ofta ljuset från underlaget och inte främst från färgers förhållanden. Gouache som är främst täckande är ofta att föredra inför färgsättning och design. 
Gouache har en nackdel att ljusa blandningar alltid mörknar i valör.
Men det går givetvis att korrigera efteråt och akvarell vill gärna bli ljusare när den torkar upp.
Torrpastell ändra sig inte alls eftersom den inte "torkar". Om man använder fixativ så kan den med billigare sorter ändra sig något. Jag undviker att fixera torrpastell och brukar rama in med bilden friliggande i en ram utan passepartout. 
Oljepastell som innehåller olja oxiderar under torkningen men med en vaxfernissa eller "retouching varnish" så återfår den sin lyster.

I pastell vill jag ha ofta begränsa mig till 50-tal olika färgtoner men kan även arbeta med ett fåtal framförallt i ett måleri och teckning som bygger på valör och inte kolorit.
Och i olja hela spektrat från färgcirkeln men inget utesluter det andra.
I begränsningen följer en känsla för uttryck och resultat.


Ovan egentillverkade kritor - bivax, paraffin, färgpigment och solrosolja gjutna i gipsform, 
Jag kan välja om jag vill ha en del kritor som täckande och mättade eller andra mer laserande.
Som man gör när man arbetar i olja - färgen direkt ur tuben eller utspädd med medium.
Degas och Monet gjorde oljefärgen mer "torr" genom att lägga den på läskpapper.

Sennelier oljepastell 




torsdag 6 juni 2024

Giclée - en uppföljning av min text för Grafiska sällskapets 100-års bok 2010

(uppdaterad 240626)


 I
samband med Grafiska sällskapets 100 års jubileum blev jag ombedd att skriva en text om 
"Giclée - en ny teknik" till deras bok och även hålla en föreläsning på Konstakademin i Stockholm i ämnet.
När jag sökte på nätet nyligen i samband med min nya text såg jag en dåtida recension i Svd av en utställning med grafik i regi av Grafiska sällskapet. 
Där påtalade skribenten att man kunde se i 100 års-boken att konstnärerna var bättre på att teckna förr... 
Jag vill kanske tillägga att det fanns fler konstnärer som kunde teckna på den tiden eftersom den nu samtida högre konstutbildningen inte alltid begriper eller värderar "att kunna teckna". 
Nu är det ofta minutiösa broderier i blyerts och simpelt kalkerande som ofta får gälla främst som ett koncept för  "teckning".   

Kanske är det ett symptom för ny digital teknik att det kan medföra att det bildmässiga hantverket samt  konstnärliga omdömet och kunnandet inte alltid kommer fram. 
I fotografiets ungdom fick man fram en avbild av det sedda och numera omgående med digitala tekniker. 
De första fotograferna hade med sig "labbet" i fält och många hade en konstnärlig utbildning i botten och förstod den nya teknikens möjligheter att kanske främst dokumentera.
Många yrkesfotografer överlät till en betrodd  "kopist" att kopiera sina bilder i ett fotolabb men många föredrog ändå att göra labbjobbet själva. 
Med den digitala tekniken så har mycket förändras tekniskt och praktiskt.
Det konstnärliga omdömet, det konstnärliga kunnandet är kvar som det avgörande i all bildgestaltning. Arkitektur, design, bild etc. och oavsett teknik. 

De bästa konstnärerna ser och provar de bildmässiga möjligheterna i en teknik inte bara bekräfta sig själva.


Reklam från Adobe Photoshop...














Många icke kunniga i konstgrafik och bild har sett möjligheter att dra nytta av den nya tekniken "giclée".
Eftersom gamla grafiska metoder har ett rykte om hantverkskunskap så rider man bara snålskjuts på detta.
Att skriva ut en bildfil på en storformatsskrivare kan alla göra med ett bra resultat. 
Det kräver inte någon större kunskap om hantverket, bara läs i handboken och följ instruktionerna....
Men med mycket prat och ytligt smicker så kan många i den initialt simpla "gicléebranschen"  framstå som kunniga och seriösa när motsatsen oftast är ett faktum. 
De anför vad de tror sig kunna istället för att visa vad de kan. 

Den brittiske konstnären W. Sickert (1860-1942) har ett bland flera goda citat något som är gångbart om digitala verktyg: 






100 år av Svensk grafik säljs numera på antikvariat...



På min föreläsning talade jag om hur namnet uppkom.
Inkjet med pigmenterat bläck och utskrivet på arkivbeständigt papper är att betrakta som giclée.
Även beteckningar som "archival pigmented inkjet" eller "pigmentprint" är beskrivande av trycktekniken.
Däremot är "datagrafik"och det helt misslyckade "digigraphie" inte användbart då digitalt framställda förlagor används i laser, screen, lito, på bildskärmar m.m. och i viss omfattning även inom andra traditionella grafiska tekniker. Papper för inkjet bör vara "coatat" för att färgdropparna inte skall tränga in i pappersbasen och ge ett sämre resultat.

Jag förevisade i ett bildspel hur man kan arbeta med digital teknik för att få fram konstgrafiska verk. 
Möjligheten att styra slutresultatet är mycket exakt och kan svara mot högt ställda konstnärliga intentioner.
Många använder inkjet och giclée för att göra tryck som främst är att betrakta som reproduktioner.
Alltså efterliknar ett redan befintligt konstverk.
Jag framställde de krav som jag tycker skall uppfyllas för att kunna betecknas som originalgrafik.
Bl.a. skall man känna till och fullt uttnyttja den grafiska teknikens möjligheter och fördelar. 
Konstnären bör också själv deltaga i tryckets framställning (i varje fall i provtryck).


Från min föreläsning på konstakademin (foto Ann Makander)
Nedan program för jubileet.







































En kopparplåt från en etsning av t.ex. Rembrandt kan åter tryckas men självklart inte signeras. 
Litostenar, screenramar, tryckstockar, plåtar etc. finns ofta inte kvar. 
En sparad digital fil däremot kan skrivas ut och ge ett resultat som kanske är korrekt en lång tid senare.
Det betyder också att man inte behöver göra hela upplagan på en gång som ofta är fallet med serigrafi och litografi där varje färg vanligen trycks separat.
Jag har en del serigrafier och linoleumsnitt av konstnärer från 70-talet där papperet har gulnat kraftigt så visst är det viktigt med korrekt inramning och åldersbeständiga material.
Tillverkare av skrivare och coatat papper för inkjet uppger flera hundra års färgbeständighet men då måste nog trycken ligga i förslutna lådor. 
Jag har funderat på hur man förhåller sig till att "uppdatera" ett grafisk konstverk det är vanskligt eftersom konstnären har godkänt ett tryck med sin signatur men med åren kan mycket gulnat och bleknat.
Om konstnären lever och godkänner kan man givetvis göra ett nytryck.

Med digitala hjälpmedel kan man retuschera och ge en uppfattning hur det såg ut som nytryckt för flera 100 år sedan. För trots allt finns de konstnärliga kvaliteterna kvar ...
Jag har ett par linoleumsnitt av den danske konstnären Palle Nielsen som är kraftigt gulnade och visst hade de varit starkare rent visuellt om man kanske gjort nya retuscherade kopior. 
Ett etiskt och praktiskt spörsmål.
Man renoverar ju gamla väggmålningar och antik konst etc.
Och är vi säkra på att retusch av renässansens och barockens måleri egentligen är korrekt?
Därför är det viktigt att de som gör uppdraget har känsla och kunskap.
Det saknas oftast som det verkar hos aktörer inom den digitala bildproduktionen och giclée. 






Giclée/pigmentprint har ofta blivit ifrågasatt av konstgrafiker för att främst vara en reproduktionsmetod och inte för originalgrafiska verk. (Men detta gäller även en hel del litografi.)
Och att den är för simpel och inte kräver konstgrafisk utbildning, bara en kopiator.
Kritiken är ofta korrekt men det beror inte på de konstnärliga möjligheterna i tekniken utan att man inte tillvaratar dem fullt ut.

Ofta fotograferas eller scannas ett konstverk och skrivs ut på konstpapper för att sedan signeras av konstnären och numreras vilket är en reproduktion av ett existerande konstverk utförd i en annan teknik som t.ex. olja eller akvarell.

https://grafiknytt.se/om-giclee-och-andra-teknikbenamningar/ (länk till Grafiska sällskapets utmärkta text)

Det är inget egentligt fel att göra reproduktioner men bör tydligt anges och kanske synas i prisbilden. 
Konstgrafik har bl.a. som ett syfte att sprida bildkonst så att fler kan få tillgång till den. 
Och där tycker jag att affischkonst och posters har en bra funktion. 
Då kan man utnyttja inkjet och inte behöva trycka flera hundra posters på en gång. Det finns på marknaden mycket bra papper som är lämpade för posters och affischer och då inte alls lika kostsamma som coatat kraftigare bomullspapper. Om man vill signera och limitera så är det upp till bildskaparen.

Om man utgår från att den enda metoden som är originalgrafisk är när man med handen bearbetar en yta för att sedan trycka i en press som högtryck, djuptryck, genomtryck eller plantryck så faller bl.a. fotopolymer, offsetlito och mycket serigrafi där man har hjälp av fotografiska metoder för att överföra en förlaga. Ända sedan litografin blev i bruk har man ifrågasatt äkthet och hantverk inom originalgrafik.
Det här kommer alltid att vara ett dilemma, varför betingar en signerad poster av Andy Warhol mer än ett signerat träsnitt av Palle Nielsen? 
Nielsen ansåg att grafik i folkbildningens uppdrag skulle vara överkomlig ekonomiskt och han limiterade inte sina grafiska blad. 
Och jag samtycker och ser god konst, god design, god arkitektur som något i humanismens kärna. Och bedömningen kan givetvis bero på vem som ser och vilka preferenser som man har. 
På 80-talet var trenden "bad painting"...


Många företag som står till tjänst med "gicleetryck" vill ofta ta till exklusivitet i materialet och hur många fina papper de kan erbjuda. 
Man försöker kompensera den egentligen "simpla" tekniken med fina namn och stort utbud, och erbjuder en mängd olika sorters papper och verkar tro att just det skall se "proffsigt" ut. 
En seriös tryckare inom traditionell konstgrafik är inkörd på ett par papper som man kan och litar på.
Värst är väl kanske att erbjuda papper med riven kant "deckle edges" som man får direkt från tillverkare när det för en konstgrafisk kunnig är simpelt att ordna efteråt...en stållinjal och ett bord. 
Men även etablerade inramare känner inte till hur man gör...


De traditionella grafiska tekniker har en speciell särart och uttryck.
Ett linoleumsnitt har ett helt annat uttryck än en torrnålsgravyr och det är då nästan alltid konstnären själv som tagit fram och tryckt.
Litografi, screentryck och även etsning kan göras av tryckare som i samarbete med en konstnär tar fram det grafiska verket.  
Många grafiker har också under årens lopp arbetat med monotypier och då bara gjort ett exemplar av ett tryck. Man kan på t.ex. en plåt teckna eller måla med tryckfärg för att sedan trycka på papper i en press. 


Monotypi av Edgar Degas (1834-1917) Han har färgat in en tryckplåt med svart tryckfärg och 
därefter "torkat" eller "tecknat" bort det som skall vara ljust. https://www.moma.org/calendar/exhibitions/1613



Palle Nielsen, träsnitt alt. linoleum. En av mina absoluta favoriter som verkligen tog tillvara det grafiska.
(Äger själv en stengravyr och två linoleum/träsnitt - de två högtrycken köpte jag på Myrorna för 30:- 1995...

Nedan: E.Munch träsnitt 





















En komplikation med tekniker som t.ex. etsning, linoleumsnitt och litografi är att trycket blir spegelvänt.
Man kan använda sig av speglar och andra hjälpmedel för att få en uppfattning om kompositionen.
Eller också följer man efter en förlaga som spegelvänts.
Jag upplevde under min utbildning i grafik detta som besvärande när bilden blev spegelvänd och kompositionen ändrades. 
I screentryck/serigrafi undgår man detta då det som trycks från screenramen är rättvänd.

Genomskinlig plexi eller s.k torrnålsplast istället för kopparplåt innebär att man kan vända för att se bilden som den blir vänd i tryck. Dessutom kan man lägga "plåten" ovanför en tecknad förlaga (som spegelvänts) och ha som stöd. 
Med ett slippapper kan man göra ytan matt och måla med tryckfärg eller t.ex. vattenlösliga kritor för monotypitryck. Man trycker på genomfuktat grafikpapper som läggs ovanför den preparerade "plåten" och dras igenom tryckpressens valsar.

Självklart ligger det en betydlig större känsla för själva hantverket än i gicléetryck i att torka av en plåt innan tryckning och placera ett fuktat papper i tryckpressen men det kräver också att man har ett konstnärligt seende och omdöme och inte bara gömmer sig bakom en erkänd klassisk teknik.
Som exempel kan jag tycka att det är tveksamt om det egentligen har med bildkonst att göra när man använder gamla analoga kameror och framkallar film och sedan kopierar på gammalt sätt.
Om man som några elever jag hade på Konsthögskolan i Malmö från en analog kamera scannar filmen för att sedan skriva ut på en skrivare kan man fråga sig om slutresultatet blev bättre än om man varit digital i hela processen. Det är givetvis annorlunda om man har från tidigare år analoga negativ och positiv som scannas och skrivs ut med en skrivare istället för en förstoringsapparat etc.
Musik gjord med en synthesizer eller på en flygel, det handlar inte om tekniken utan om musikaliskt omdöme, kunskap  och känsla. 
När man tar den digitala tekniken som en appropriation för hantverkskunskap så är det främst för att dölja sina brister om bild. Det är inte själva tekniken som är avgörande för det konstnärliga värdet utan resultatet. Om det är olja eller akryl som konstnären arbetat med är egentligen ointressant för den bildmässiga bedömningen. Visst får man ett annat uttryck i en akvarell än i en pastell men det är trots allt upplevelsen av ett konstverk som är det primära. Och alla tekniker har sina begränsningar och fördelar .
Ett fotografi är vad kameran registrerat med val från en fotograf och en teckning av ett motiv är vad konstnären registrerat.


För ca tio år sedan fick jag en fin 24" Domeij 
koppartryckspress som jag framförallt gjort 
monotypier med men även en del torrnål.





J
ag har under tid förutom mina egna bilder hjälpt etablerade konstnärer med att ta fram digitalt producerad grafik.  Ett långt samarbete med konstprofessorn i grafik KG Nilsson som skrivit flera böcker om färglära men även digitala filer och arbete inför flera offentliga utsmyckningar av konstnärer som Anders Kappel, Ann Makander och även ett eget verk. 



Ett nyligen framtaget grafiskt verk av KG Nilson. 
Bilden till vänster är det första provtrycket och till höger
hur det blev till slut. Färgen har ändrats men även formen.




Tyvärr är det en baksida med digital teknik att den ofta lockar personer som tar till den nya tekniken och utan grafisk och konstnärlig utbildning låtsas vara "kunniga". 
Ofta kommer man från branscher som inramning, gallerier, foto- och konstnärsmaterial. 
Där man främst vill tjäna pengar på konstnärers arbete och utnyttja att kriterier saknas.

Någon vilja att stå för djupare etisk och konstnärlig kvalitet finns inte, det handlar om att tjäna pengar eller göda sitt ego. Gärna med en överdriven positivism och smicker för att kompensera brister i kunskap och konstnärlig insikt. 

Att skriva ut en bildfil på en skrivare med ett utmärkt resultat kan de flesta numera klara av men givetvis kostar en storformatskrivare en del men det gör även en kopparttryckspress eller utrustning för screentryck som dock kräver kunskap och utbildning.

I detta vakuum mellan konstnärligt hantverk och vad som nya tekniker kan bidra med kan givetvis rena lycksökare och bluffmakare finna sin position och utnyttja okunskap.
För en tid sedan gjorde jag ett reportage för Svt kulturnytt där jag påtalade att utskrifter kallades för serigrafier och litografier på bl.a Bukowskis och Stockholms auktionsverk. 
Dessutom av flera påhittade konstnärer vilket är graverande för så kända auktionsverk vars "experter" borde veta bättre.


Med hjälp av bildbehandlingsprogram och appar kan man lägga till olika effektfilter.
Det kanske imponerar på okunniga men är fake och fusk.
Man kan imitera det handgjorda och lägga till t.ex ojämna ytterkanter, repor och slitage.
Med AI kommer det givetvis att uppkomma massor av verk och aktörer som ligger på den gränsen.
För en tid sedan såg jag på FB hur man kunde få en teckning gjord från att fotografi, det såg förfärligt ut men det blev liknande en "teckning".
Med AI kan mycket enkelt göras som främst imponerar på okunniga.
De exempel på konst gjord med AI som jag sett är som att man härmar något utan att begripa vilket är som att "måla som Monet"...



Jag ser den största vinsten med giclée/pigmentprint att man får fram ett provtryck för bedömning och eventuellt vidare arbete omgående. 
Och detta gäller även ordbehandling, musik, foto, video etc. med digitala verktyg.
Därför är det att inte utnyttja tekniken fullt ut när vissa aktörer fungerar som de gamla fotolabben där man skickade in sin film för kopiering men nu skickar man istället en bildfil.

De konstnärer jag arbetat med har insett fördelen med att sitta med när vi tar fram ett provtryck.
Vi utgår ofta från en skiss som sedan ofta byggs upp digitalt i Photoshop.
Tekniken liknar då arbetsgången i silkscreen med olika lager. 
Ibland är det bara små justeringar som behövs men ofta en hel del arbete innan provtryck.
Att arbeta med andra professionella konstnärer där vi kan diskutera bilduttryck och förändringar är det som gör att digital teknik för mig får ett konstnärligt värde.

Givetvis kan man skicka en fil och få tillbaka ett provtryck för utvärdering innan produktion beroende på konstnärens eller fotografens intentioner och uttryck. 
Framförallt inför större upplagor är det alltid så att man gjort ett eller flera prov innan tryckning.

Sedan är en skrivare för mindre format som A2 inte alls oöverkomlig i pris för den som vill arbeta själv med digital bildproduktion, foto och grafik.



Digitalt arbete med en förlaga till ett större offentligt verk av konstnär Ann Makander. 
Filerna skickades för utskrift på glas till ett specialtryckeri. 
Det krävdes kunskap i att kunna avläsa byggnadsritningar för att passa in.
Jag har själv gjort ett offentligt verk med samma teknik till Örebro sjukhus men då på laminat.
Nedan en del av Anders Kappels stora utsmyckning i Sthlms tunnelbana.
(Fotografiskt förarbete av Camilla Gewing-Stålhane och digitalt arbete av Ulf Stålhane.)

Skulle verket bli vandaliserat eller skadat kan man från de digitala filerna göra en "reparation"
 i efterhand. Mitt verk i Örebro fick göras om efter att en transportvagn kört in...





































Slutligen återkommer jag till inledningen där en kritiker just påtalade om att konstnärerna förr var bättre på att teckna. Jag vill även säga att de också ofta var bättre på färg och form.
Det går inte att ersätta känsla för måleri och teckning med digitala verktyg oavsett hur bra dessa är.
Att träna upp sin gestaltningsförmåga gör man genom att lära sig se.
Och det gör man bäst genom att teckna och måla direkt inför motivet som de gamla mästarna gjorde...
Men givetvis krävs det också talang och vilja.
Jag har lång erfarenhet av undervisning i bildkonst både från högskolenivå till förberedande 
konstutbildningar och kurser. Dessutom som bildlärare på högstadiet.

Man har då märkt att vissa elever främst ville ha bekräftelse. (sällan i grundskolan dock)
Visst vill man veta om man har begåvning för att känna motivation men det betyder ändå att man måste inse att det är mycket att lära sig. 
Som lärare är det enkelt att bara ge beröm men inte tala om vad som är bra och kunna delge vad som kan bli bättre och hur.
Jag upprepar gärna devisen att nyfikenhet är en förutsättning för lärande.

Det är faktiskt så att i läroplanen för grundskolan och bildämnet står det att elevernas skall få undervisning i grafiska tekniker. Vilket icke utföres eftersom bl.a. lärarna saknar kunskap och utrustning.

Konstbranschen lockar tyvärr många oseriösa skojare som utnyttjar konstnärer och saknar djupare kunskap om bildgestaltning och respekt för konstnärligt hantverk samt etik.
Det kan vara gallerister, säljare av konstnärsmaterial och inramare m.fl.. 
Men även aktörer som ser sin chans att utan adekvat utbildning och insikt utnyttjar en bransch där det saknas egentliga kriterier. 
Man tror sig vara "kreativ" och vill då dela sitt ego med andra.
Alla kan kalla sig konstnär, fotograf eller masterprinter.

I "gicléebranschen" kan man från tillverkare av inkjetpapper bli "certifierad".
Men använder i stort sett bara tillverkarens papper...

Om man upprepar påståendet "en fantastisk konstnär" tillräckligt många gånger så frågar man sig till slut:
 "på vilket sätt?" 

Att stå för analys och insikt är inte alltid givet när djupare kunskaper och erfarenhet saknas.
Som konstnär ställa det allra bästa i jämförelse  mot sina egna verk är en referens som borde vara ett mål.
Men kanske svårt att uppnå....















fredag 3 maj 2024

Bildämnet i grundskolan - tankar och erfarenheter

Från bildsalen på Kroksbäckskolan



På min tid i grundskolan och på gymnasiet hade vi "teckning" men nu är det  "bild" som kanske ändå bättre beskriver vad ämnet skall innehålla. 
Det fanns teckningslärare och inte bildpedagoger och de utbildades bl.a på Konstfack eller på teckningslärarinstitutet i Umeå.  Man sökte med arbetsprover.

När jag gick på KV:s konstskola i Göteborg i början på 80-talet så var det en förberedande utbildning inför olika högre utbildningar i bild. Vi hade tydliga ämnen schemalagda - teckning, formlära, skulptur, kroki, måleri, konsthistoria, fotografi etc. och jag valde konstgrafik som tillval.  

Man kunde söka till t.ex. Konstindustriskolan i Gbg med informationsdesign, produktdesign etc, Konstfack i Sthlm, konsthögskolor och andra utbildningar med krav på kunskaper i bildgestaltning. 
Jag sökte till Malmö Konstskola Forum 5år i Malmö och blev antagen.
Om man ville bli designer, arkitekt, konstnär, fotograf etc. så utgår man ändå från samma grundkunskaper om BILD. Där ingår färg och form men även gestaltpsykologi. 
En god vän gick två år på Forum och avbröt för att sedan börja på Arkitekthögskolan i Lund istället.

Bildämnet har tyvärr blivit ett åsidosatt ämne med en hel del lärare som främst sätter "klipp och klistra" eller "nu målar vi som XX" och gör "konst". 
Det medför att ämnet anses oviktigt och blir nedvärderat. 
Bild är inte "pappslöjd"...
Det är ett ämne där du arbetar med perceptionen och kan gestalta dina idéer och förklara dem. En designer eller en arkitekt måste kunna göra ritningar och skisser som bygger på känsla och kunskap om bildspråk och hur den slutliga idén  och visionen skall utföras praktiskt.

Bild är främst ett språk för kommunikation och inte en timmas pyssel i veckan.

Och skolans främsta syfte är inte att yrkesutbilda utan att förmedla - bildning - att träna eleverna att inhämta och känna till kunskap, att förstå sammanhang och hur vi människor kommunicerar både med språket, attribut, bilder och symboler som kan stå för olika tolkningar i det sammanhang som avses. 
Därigenom kan man erhålla kunskap och vara mottaglig för att förstå men även dela med sig.

Efter att avslutat min konstutbildning fick jag erbjudande från AF om att komplettera min konstutbildning med pedagogik-delen (ett halvår) som hade gjort mig till en "teckningslärare" eller nu "bildlärare". 
Men vem vill bli teckningslärare? tänkte jag, yrket stod väl inte så högt i kurs - tyvärr.

Jag tror inte att nuvarande "samtidskonstnärer" alltid är lämpliga som lärare i bild med sin konceptuella och idébaserade differentierade konst. 
Mest lämpad är en konstnär med en dynamik i sitt bildskapande och relevanta kunskaper i bildgestaltning, design, arkitektur, konsthistoria, fotografi, grafik etc. och sist men inte minst ett intresse av att dela med sig av kunskaper och sätta eleven främst - inte sig själv som en del konstnärer gör.  
Men detta gäller givetvis all pedagogik.
De lärare som man hade en gång var givetvis påverkade av sitt eget konstnärskap och utgick från detta. 
Alla hade alla genomgått högre konstutbildning och därigenom haft lärare som var erkända och kunniga konstnärer. Men de satte ändå pedagogiken och eleven i centrum och förmedlade adekvata kunskaper inte bara bekräftelser men också relevant kritik.

Det finns ibland en lite obegriplig tendens hos många som påbörjar en konstutbildning eller går på t.ex. en kvällskurs att man bara vill få en bekräftelse. Men detta bygger nog på fördomen om "geniet" som inte behöver utbildning. Även om man är ytterst begåvad så krävs det kunskap och träning. Och det är givetvis så att alla inte kan se en "talang" och det är därför som det är viktigt med mångfald och att ge många chansen.

Att en äkta naivistisk konstnär inte skulle fungera som bildlärare är jag övertygad om eftersom denne är så speciell i sitt bildspråk och det hänger också ihop med personligheten som är udda och inte alltid receptiv.
Det betyder definitivt inte att den äkta naiva bildkonsten är dålig, tvärtom.
Tyvärr utnyttjas detta av spekulativa konstnärer som ger sken av naivistiska stilgrepp.
Jag är egentligen ytterst kritisk till konst gjord under psykoser och t.ex. CF Hills sjukdomsteckningar som ibland ses som stor konst, men i jämförelse med hans landskapsmåleri är det ett hån mot Hill.

Men i samtidskonsten så ses manier och udda beteende ofta som en kvalitet.
Att skapa en bild kräver ett intellektuellt och perceptivt arbete som bygger på en förmåga att abstrahera och sammanfatta med känsla för färg, form och komposition. 
Man tror att det ytligt noggranna och att man ser att det tagit lång tid är en kvalitet.

Min lärare konstnären Gerhard Nordström sa på en föreläsning :"det finns hötorg också för akademiker "

Eleverna på högstadiet klarar lätt av en hel del samtidskonst vilket jag såg när de fick i uppgift att teckna "träd". Det som är "apart" mot det som är vedertaget blir lätt accepterat som progressivt och spännande även om det bara är simpelt och klantigt.
Det kräver både tid, förmåga, logik och talang för att abstrahera till ett intressant och fungerande bildmässigt uttryck. Och många misslyckanden...

Från 1987-2007 var jag lärare sedan rektor och huvudlärare på Skånska Målarskolan i Malmö.
2016 undervisade jag på Malmö Konsthögskola. 
2018 så fick jag ett erbjudande från Malmö stad att arbeta som lärare på grundskolan.
Jag gick en grundkurs och eftersom jag har högskolepoäng och tidigare undervisat på högskolenivå godkändes jag som vikarie i alla ämnen.

Efter att ha vikarierat på Kroksbäckskolan i Malmö så fick jag ett förslag om att undervisa där ett läsår i bild och musik. 

Jag tackade ja och det var ett uppdrag som gav mig mycket ... funderingar kring "bild" och även kulturella eftersom de flesta eleverna var invandrare från Mellanöstern, Somalia, Kosovo eller födda i Sverige av icke nordiska föräldrar.
Ibland ville skolledningen att jag skulle hoppa in i syslöjd men då sa jag att om ni vill att symaskinerna skall överleva så ...och spanska kan jag inte. Tyska gick bra och engelska men givetvis var bild och musik där jag kände att jag kunde vara pedagog med adekvata kunskaper.

Jag upplevde inte alls några problem med bildförståelse och att uppfatta vissa bilder som kränkande.
Min uppgift var främst att ge eleverna kunskaper i bild som de har nytta av i framtiden oavsett yrkesval.
Några av eleverna var ändå extra begåvade i bild och kunde göra mycket bra ifrån sig.
Jag visade på det bästa ur konsthistorien. När jag såg en somalisk tjej rita av Botticellis "Venus" som är naken så insåg jag att bild är universellt och det naturliga inte utmanande och kränkande.


Från mitt kompendium: "Om färg"



Jag gick musiklinjen på gymnasiet och spelade klassisk gitarr men har ingen formell utbildning i musik.  Har alltid ägnat mig åt musik och varit med i olika musikgrupper och har ett stort intresse av musik på samma nivå som konsten, design, arkitektur etc. - det bästa är det man jämför sig med.
Jag började spela piano som sexåring men övergick till gitarr.



En liten tjej i sexan spelar på flygeln i musiksalen, hon fixade introt till "A whiter shade of pale"
Musikämnet är betydligt bättre hanterat än bildämnet med fina instrument och även halva klasser. De har tillgång till synthar, gitarrer, elbasar etc. När jag gick i skolan fanns det bara en enda tramporgel. 
Musik verkar kanske ligga högre upp än bild i rankning. 
Många gånger hänger det sedda ihop med det tonala men en döv kan läsa och en blind kan lyssna.
En begåvning i musik är ofta även bra på färg och form. Man har en medfödd känsla för komposition, takt, ton etc.

När jag undervisade i musik så var det en fantastiskt upplevelse att spela "Hey Jude" på flygeln och alla elever sjöng med, araber, somalier  etc. 
Vilket inte högerextremister och konspirationsfolket vill se. Visst finns det extremister och fanatiker på den andra sidan men jag upplevde inget sådant. Kroksbäckskolan ligger i ett segregerat område i Malmö där en del gängrelaterat våld finns. 
Kanske är bildämnet en väg till integration?

Nedan  en bild på Luciafirandet på Kroksbäckskolan - en Lucia med slöja, en färgad kille från Ghana som pepparkaksgubbe, en tomte från Palestina ...(allt var frivilligt)




Jag ringaktar  inte "amatörer" och "nybörjare" men man kan gå på fotbollsmatcher med proffs men gärna spelar fotboll med ungarna på landet så behövs "amatörer" .
Konstnären och arkitekten Alberti(1404-1472)  skrev i sin bok "Om målarkonsten" just om vikten av "hobbykonstnärer" även om han förfäktade en professionalism, kunskap och talang.

Jag kan som jag tidigare varit inne på uppleva att en del samtidskonst just påminner om "pyssel" eller "broderi" som har tagit lång tid att utföra men inte krävt någon gestaltningsförmåga och känsla för abstraktion det som är "bild". Även vad jag ser som "scenografi" visas på de stora konsthallarna i Sverige. Man släpar ihop en massa föremål och lägger till en text med en idé om tingen som visas.
Kanske är det ett resultat av som jag ser det en bristfällig undervisning i bild. 

Man mäter värdet i ett konstverk bl.a hur lång tid det tagit att framställa. Man ser inte alla förskisser, alla studier och all tid som bildkonstnärer lagt på att komma fram till en "sammanfattning". 
Dessutom förmåga och talang. 
Det här begriper och ser mycket sällan en konstvetare eller kritiker som enbart har läst sig till en utbildning.
Och här ligger ett problem som är problematiskt att när man som bildkonstnär blir bättre så är det seendet och som utvecklats och det blir en konflikt mellan de som inte ser detta och den som ser. 
En arkitektkollega påpekade detta som ett historiskt problem men kanske mer tydligt i vår tid med demokrati och medbestämmande. Men om man i skolan börjar med att visa det bästa och tidlösa som inte bara bygger på ett idébaserat  koncept och tillfälligt uppmärksammat av konstvärlden så skapar man ändå en förståelse och delaktighet i demokratins bästa.
Och det betyder definitivt inte att man enbart förfäktar elitism utan det kallas för "bildning" som jag tidigare nämnt. Och som nedan ses i högstadieelevernas fina arbeten så tangerar man det som anses vara konst. Men givetvis inte i jämförelse med en tränad och talangfull professionell bildkonstnär.
Jag slogs av förmågan hos många av eleverna som kom från flera olika länder att de kunde prestera så bra på den enda lektionstimma som man har i veckan.
Bild är kanske ett av de viktigaste ämnen som man har i grundskolan - språk, matematik (logik) är givetvis viktigt. Men att kommunicera och inhämta kunskap borde vara prejudikat i grundskolan och om man just ser bild som ett språk och inte en stunds terapi och pyssel så är skolan på rätt väg.


Anders Zorn, enligt ryktet, fick frågan om varför han begärde så mycket för ett porträtt som ändå bara tog en timma knappt. "Jag bjuder på porträttet men vill ha ersättning för all tid som jag lagt på att komma fram till kunskapen om att utföra det".
Det handlar om en process som inte kan ses i vad som man tror den tid det tagit att producera ett verk. Tänk om man inte lät arkitekter rita bostadsområden utan byggnadsarbetarna fick bygga efter deras "känsla". 
I ett materialistiskt tänkande och i 70-talets "alla kan allt" anda så uppkom en ringaktning för tiden som det tagit innan prestation och det ifrågasattes att några skulle vara mer "begåvade".
Men det handlar främst om bristande kunskaper om "bild"  och konstnärlig kvalitet.
Många faller för för usel kändiskonst och simpel "hötorg" bara för att man känner igen stilen.





 
Här följer  några exempel på vad  eleverna fick som uppgifter..


Färglära, perspektivteckning, symmetri, konsthistoria m.m.


"Mitt drömhus" rita exteriört och även en planering för interiören.
Bilderna ställdes sedan ut på skolans bibliotek.








"Ordspråk och talesätt" illustrationsövning









Kombinera bild och text med hjälp av dator





Designövning - klocka, mode, skor etc








Collage



Porträtt



Nedan ironiskt sin egen gravsten...