Inom bildkonst existerar det slentrianmässiga omdömen och regler. Det finns också en tendens till att attribut och uttryck som hamnar inom ramen för vad som anses vara den aktuella samtidskonstens får utrymme utan kritisk granskning. Det blir bara en "stil" mera än en kombination av personligt sökande. nyfikenhet, kunskap och talang som all bra bildkonst bygger på.
Vare sig den är "traditionell" eller bygger på samtidskonstens olika uttryck.
Det kan liknas med en slags analog algoritm som har sin motsvarighet i den s.k. AI konsten där konst skapas helt efter hur man programmerat.
Jag delar upp temat i minst 3 separata blogginlägg.
"Det finns väl ingen konstriktning som så mycket predikat att det inte finns några regler och ändå satt upp så många regler hur konst skall se ut som modernismen"
En av mina lärare på konstskolan Forum, Staffan Nihlén, uttryckte detta på en föreläsning för länge sedan. En annan märklig företeelse är reglerna som finns inom just akvarellmåleri som jag återkommer till senare.
Bildskapande är ingen idrottsgren där man har skrivna regler som man måste följa.
Men eftersom konst handlar om gestaltning och kunnighet som inte alla enkelt kan uppfatta så är det enklare att bedöma utifrån en slags regelbok.
"XX kommer att bli en stor konstnär - han är fullständigt galen"
yttrat av en konstkritiker på slutet av 80-talet.
Myter, fördomar och regler om bildkonst och konstnärer.
Finns det fusk i konst?
Ja - om man i begreppet lägger in försök till mer eller mindre bedrägeri.
Att ge sken av något annat än vad det är - omedvetet eller medvetet.
Helt enkelt att luras och det är givetvis enklare att lura okunniga.
Ett flagrant exempel är att man försöker ge sken av skickligt fotorealistisk måleri genom att skriva ut fotografier på duk och sedan kolorera efteråt med t.ex. oljefärg.
Eftersom många uppfattar det detaljrika utförandet som noggrant blir man övertygad om konstverkets värde. Den digitala tekniken erbjuder tyvärr mycket fake och än så länge är många inte medvetna om vad som är äkta och det som är simpla trick för att efterlikna det som är gjort för hand.
Det finns filter som ger akvarelleffekt på ett fotografi eller trasiga kanter runt bilden.
Och hur ska AI-konst bedömas när konst skapas digitalt efter en algoritm?
Men som jag återkommer längre fram i bloggen skapas en del konst som en slags analog algoritm för hur det skall se ut för att passa in i en mall. Det kan vara hur man visar sig intressant för antagning till utbildningar eller för att passa in hos konsthallschefer, konstkritiker och curatorer.
Att det görs mycket konst som ytligt efterliknar bra konst är egentligen inte bedrägeri utan bara okunnighet.
"Det måste finnas dålig konst för att det bra ska komma fram."
Problemet ligger snarare i att skräpkonsten får ett alltför stort utrymme i media och att skolan inte förmedlar tillräcklig kunskap och bildning.
I demokratisk anda ska alla givetvis kunna ägna sig åt skapande och få tillgång till kultur.
Precis som att alla kan spela golf och tennis utan att vara professionella.
De blir inspirerade av de kunniga och skickliga.
Samtidskonsten
Vad vet vi om den konst som görs idag hur den kommer att uppfattas och värderas för kommande generationer?
Det är faktiskt vanligt att tidigare konstnärer och deras verk är mer uppskattade i nutiden än under den tid som de levde och verkade i.
Det är ett problem för många att deras verk uppfattas som aparta eller ointressanta för konstskribenter och annat konstfolk och därför inte får det erkännande som kommer i en framtid. Motsatsen finns också att konstnären som betecknas som en av de viktigaste i samtiden kommer att glömmas bort eller omvärderas.
Under 80-talet t.ex. när jag gick på konstskolor lyftes många konstnärer fram både internationellt och nationellt som nu är helt borta från rampljuset.
Att vara konstnär i samtiden kan inbjuda till att man anpassar sig efter konstpubliken och de trender och uttryck som anses relevanta.
En del legitimerar gärna med citat från litteratur och filosofi.
Vilket inte är något nytt man har ofta sett i samband med konstnärers utställningar under lång tid att man gärna lutar sig mot en auktoritet inom ett annat ämne.
Självklart är man starkt påverkad av andras verk, tankar och upptäckter men att lägga till det som en slags kamouflage och gömma sig bakom är egentligen fegt men gångbart och utstuderat.
Man sätter sig på samma nivå som den berömda filosofen och undviker därigenom att ifrågasättas för kritiken skulle kunna tolkas som angrepp mot filosofen eller poeten.
Men givetvis kommer det alltid att finnas många konstnärer som försöker gömma sig bakom skynken av förklaringar och referenser.
Det är elitistisk version av kändiskonst - att göra porträtt av kändisar eller som själva målar - men istället lägger man till t.ex. Goethe, Freud eller Sartre som referens.
Det finns en tendens hos den aktuella samtidskonsten att den gynnar en synlig exakthet och noggrannhet.
Man redovisar tydligt tiden och arbetet det tagit att skapa verket.
Det blir faktiskt ofta simpel prydlig illustration som kunde vara omslag till ett ritblock.
En beprövad och effektiv metod för bildskapande är att gå från helheten till detaljer men i en del samtidskonstnärers metoder verkar det vara tvärtom.
Börja med detaljerna direkt utan att skapa en komposition med allt vad det innebär i rytm, rörelse, kontraster etc.
Visst kan det bli en bra komposition även om man börjat med en bestämd form och lagt till bakgrund och annat efteråt.
För att kunna få bilden att hålla ihop måste man ha uppövat sin känsla för komposition och det gör man genom att gå från de stora formerna till detaljer.
Men i det samtida sökandet efter aparta simpla uttryck och teoretiska konstruktioner att bryta mot det som uppfattas som konventioner så bli man själv ett offer, man hamnar alltid i något som är en genväg och inte ett reellt undersökande.
Det är inte för inte att de "gamla mästarna" arbetade snabbt och effektivt,
man var inte bara skickliga och enormt begåvade konstnärer utan även duktiga hantverkare som inte la ner onödig tid på petighet.
Som en normal yrkesman är tiden viktig och att kunna sitt hantverk för att åstadkomma något verkligt bra utan att lägga ner tid på tidsödande krafs för att behaga sin publik.
Man bör tänka på att på renässansen t.ex. fanns det inte konstmuseer eller konsthallar med konstvetare och curatorer som styrde och ställde.
Man satt faktiskt i knät på mecenater och beställare men som ofta hade ett "aristokratiskt" synsätt och då inte önskade det simpla på gott och ont.
Men de klassiska idealen med all konst, litteratur, vetenskap och filosofi gynnades.
Folkbildningen med studieförbund ABF, Medborgarskolan m.fl. som uppstod för snart nästan hundra år sedan försökte råda bot på detta. Man ville att till samhällets nytta lyfta fram även författare, konstnärer och kompositörer som kom från olika samhällsklasser. Men det byggde inte på att man skulle anpassa sig efter dålig smak och simpla uttryck utan man skulle bilda sig för att hämta in försprånget som de bildade hade.
Som mycket annat som kom med 70-talets "alla kan allt" så förfäktades simpla uttryck som hamnade i det politiskt korrekta för stunden. Inte för svårt och ett språk som var enkelt att begripa för även "vanligt" folk.
Man ska inte anstränga sig i onödan och sätta sig in i tankesätt, eftersom konstnären nämner sin referens och inspiration från "Goethe" uppmanas betraktaren inte tänka själv och namnet har man nog hört.
 |
| N.Poussin 1594-1665 fransk konstnär nedan: Rembrandt - flamländsk samtida konstnär  |
Likadant med installationer och insamlade objekt som arrangerats till ett slags scenografi som liknar stormarknadernas skyltning.
Publiken kan på plats se hur mycket tid och arbete det tagit att åstadkomma verket.
Ett slags broderi där man imponeras av hur lång tid det tagit, inget slarv här inte.
Det är en materialistisk inställning som står i motsats till de kvaliteter och värden som inte är mätbara och som all bra konst bygger på.
Om man skulle bedöma ett litterärt verk i hur lång tid det tagit att skriva varje ord så blir det absurt.
All faktainsamling, utkast m.m. har kanske tagit åratal av arbete och sammanställts till en bok på ett begränsat antal sidor.
Är de "gamla klassiska konstnärerna" bättre?
Nej inte alls,
Vår tid ger på möjligheter för fler begåvningar att utveckla sig inte bara inom idrott utan även inom konst. Fast i idrott är det den som springer snabbast som vinner men inom bildkonst den som passar in i måttstocken som ställs av konstens bedömare.
Det finns en historia om Anders Zorn när han fick frågan om hur han kunde ta så hutlöst betalt för ett porträtt som gick så fort att åstadkomma. Han svarade: "porträttet bjuder jag på det är all tiden att lära mig som jag vill ha ersättning för".
Zorn var en mycket driven begåvad målare som ofta får - ibland med rätta - kritik för att vara maniererad och ytlig.
En musiker tränar sitt eller sina instrument för att både bli bättre och kunna utföra musiken tekniskt och rytmiskt. Och inte minst fungera i en ensemble eller orkester.
Kompositören måste kunna förmedla sina intentioner till orkestern.
Ett slags utförliga skisser och förlagor.
Den improviserade musiken bygger mycket på att man behärskar sitt instrument till fullo.
Alla som håller på med musik vet att man när man kan stycket utantill då kan man lyfta det till en högre nivå. Men när har övat sitt musiköra och förmåga så är det inte säkert att alla uppfattar det om man inte är van att lyssna på seriös musik.
Om man skulle skapa musik likt en minutiöst petig blyertsteckning skulle det ta olidligt lång tid att behöva lyssna...
Den s.k. hötorgskonsten vänder sig till en bred massa precis som populärmusik men har en lite mer sofistikerad beräknande "Kejsarens nya kläder" filosofi. Man anpassar sig till målgruppen på ett sätt där mottagaren skall känna sig "utvald" och det finns både "folklig" och akademisk hötorg.
För ett antal år sedan var det informell abstrakt 50-tals konst men nu ser man att popkonsten från 60-talet är vanlig men också ett slags fotorealism. En annan är vurmandet för ett slag nyklassicism både i motiv och teknik.
Gemensamt är att man hoppar över den grundläggande strukturen och går direkt på utseendet.
Den kan se gammalmästerligt ut på ytan men några större kunskaper om anatomi och bildkomposition finns inte.
Alla som sett den äldre konstens alla skisser och studier till mästerverken fascineras av hur spontant och snabbt man arbetade. Man utförde direktstudier men även förlagor och kompositionsutkast.
Konstnärer som inte är alltför avlägsna i tiden som Edvard Hopper och Giacometti har ett stort skissmaterial i anteckningsböcker och teckningar som är kanske enligt min uppfattning ibland mer intressanta och spännande än deras slutliga konstverk. De berättar mer om konstnärens möda än de färdiga verken som givetvis också är en viktig del av konstnärskapets storhet.
 |
| överst Edvard Hopper- ur en skissbok nedan Alberto Giacometti - studier efter foto |
Även nu levande konstnärer som t.ex. Ed Ruscha och Donald Judd har visat sina utkast och skisser.
 |
Donald Judd - Skisser och färganvisningar nedan: designmöbler |
Min teori om att det saknas mycket i samtidskonsten av studerande är att många uttryck inte handlar om att lösa bildproblem och därför blir ett slags gynnande av säkra kort man vet vad som blir effektfullt.
Och man saknar nog också förmågan och därför förkastas just dessa moment.
Det tar som Zorn påpekade tid att lära sig och den tiden vill man inte lägga ner.
Istället lägger man den synliga tiden på en ytlig noggrannhet och petighet.
Visst kan man låta reaktionär och konservativ när man ändå uppskattar all tid man ägnade åt "avbildandet" i modellsalen under 5 år varje dag mellan 9-12...
Modellstudiet togs bort från högskoleutbildningar och ersattes av teoretiska eller praktiska studier i att bli samtidskonstnär och anpassa sig efter gällande regler inom samtidskonsten.
Det fanns en universiell nytta av att som min lärare Gerhard Nordström uttryckte "Se efter".
Bildkonst handlar främst om seendet.
Och även om man inte i sitt konstnärskap sysslar med "avbildande konst" så är kunskapen om det sedda en tillgång att förhålla sig till. Man tränar sin förmåga att beskriva balans, rytm, proportioner, rörelse, riktningar etc och kan avgöra vad som fungerar bildmässigt.
Det handlar inte om att göra "rätt" men vara införstådd med hur verkligheten ser ut och kan därför sammanfatta och beskriva på ett unikt sätt.
Man får ett rikt språk till sitt förfogande och behöver inte upprepa sig efter regelboken.
Det handlar inte om ett slags "konstkatekesen" utan naturvetenskap om perception.
Sedan finns det en tidsaspekt att man tvingas att ta beslut eftersom tiden som "modellen" står är begränsad. Man har inte obegränsad med tid inför motivet motivet och lär sig att förenkla och abstrahera.
Det kan ses som motsatsen till de petiga bilder som en del samtidskonstnärer representerar.
Blyertspennans och den tunna linjens tvångströja....
En pensel är ofta frigörande...
Skicklighet
"Konstnären är bara skicklig" är en bedömning där "skicklig" fått en negativ betydelse.
Om motsatsen är "oskicklig" så blir det ologiskt.
Det man borde lägga i betydelsen är att om en konstnär upprepar sig och bara gör det som man kan då är det egentligen inte "konst" utan ett slags tavelproduktion.
En bra konstnär precis som en musiker måste ofta göra mindre bra verk och misstag för att utvecklas.
Vågar man inte göra fel så är man faktiskt ointressant som konstnär.
Men att alltid göra "oskickliga" verk är också ett slags upprepning av ett manér.
Man anammar ett tillvägagångssätt som skall se taffligt ut med syftet att det skall uppfattas som konstnärligt och äkta.
Att vara konstnär och alltid prestera är oerhört krävande, ibland måste man göra mindre bra och "skickliga" verk för att få lugn och ro i själen. Och inte minst ekonomiskt.
När jag påbörjade min konstbana så fick man höra om vissa framgångsrika konstnärer som upprepade sig att de var offer för sin egen framgång.
Skall man bedöma en konstnär efter det bästa som de gjort eller från en median?
Med facit i hand så anser jag att det är det bästa verken som sätter nivån.
De mindre bra måste till och är en viktig del av konstnärens förmåga och utveckling.
Sedan kanske man måste kassera en hel del...
 |
| John Singer Sargent, 1856 i Florens, Italien - 14 april 1925 i London, England, amerikansk konstnär. |
En konstnär som är känd för sin väldigt suggestiva målning "Christina´s world" som beskriver den handikappade Christina som inte kunde gå och hur hon krypande tog sig till granngården. (f.ö. svenskättling)
En mycket "känd" målning som finns på Museum of Modern Art.
Andrew Wyeth gjorde teckningar och akvareller som också är stor konst utan att vara överdrivet "petiga".
