tisdag 6 februari 2024

Den poetiska dimman

 














Första året på Malmö konstskola Forum uttryckte Gerhard Nordström som var en av mina lärare att 
"den poetiska dimman" var ett stilgrepp som ofta användes utan insikt. 
Vad han troligen menade var att man gjorde måleri och teckning "oskarpt" för att skapa en mystik. 
 "Sfumato" är något som bl.a. de oerhört skickliga renässansmålarna t.ex da Vinci använde sig av. 
Men de använde sig av effekten med känsla och kunskap så det inte bara blev ett effektsökeri. 
(och att komma undan grundläggande kunskaper om komposition).



















Jag har sett en del "oskarpa" abstrakta målningar där man manieristisk använder sig av effekter och det blir "effektfullt" med en oskärpa men om jag t.ex. sluddrar och famlar i mitt språk så döljer jag innehållet och vad jag vill säja. Att vara otydlig blir då ett verktyg för att just vara obestämd och obegriplig.
Jag tror det var det som Gerhard Nordström avsåg när han ironiskt yppade begreppet "den poetiska dimman". Sedan kan det också bli bra bildkonst att vara "oskarp" som Gerhard Richter och Rothko m.fl.
T.o.m. är det ibland bra för en målning eller teckning med en viss oskärpa. Tittar man nära på en etsning eller torrnål så finns det en viss luddighet. 
Därför kan jag vara skeptisk till akvarell där man eftersträvar att färgpigmentet skall "bita" och efterlämna tydliga konturer.. Det blir en förstärkt ljuseffekt som känns billig. Att lägga konturer runt en form kan i vissa fall vara effektfull för att förstärka en form eller frilägga. 
Men man hindrar ofta färger från att korrespondera. 
Just akvarell kan inbjuda till ett oskarpt uttryck med hjälp av färgen som flyter men som inom all bildkonst - det är slutresultatet som räknas, inte tekniken. 






Tänker man på hur man upplever den sedda verkligheten så är allt inte i full skärpa.
När man står inför ett "motiv" så flyttar man blicken från olika punkter i djupet och det är olika avstånd mellan dem. 
Om man då t.ex. målar av det som är närmast och sedan flyttar blicken till bakgrunden  och målar av det man ser så blir ofta målningen svår att läsa, det uppfattas som många påståenden i samma bild. Som att i samma mening använda olika språk utan att ta hänsyn till hur mottagaren kommer att begripa.
Som norskans "rolig" som då menar "lugn" och på svenska "skojig".

I en iakttagen "målning" är det samma avstånd från t.ex. det närmaste till det som befinner sig långt bort. Därför kan man i t.ex. i en porträttmålning låta öronen var lite oskarpa etc.
Det begrep daVinci...
Och porträttfotografer använder sig av ett kort skärpedjup och en stor bländaröppning för att skapa djup.
Motsatsen är att man med hjälp av bländaren åstadkomma ett skärpedjup som inte överensstämmer med perceptionen och det gör att det väldigt nära kan få samma skärpa som det betydlig längre bort.

En grundläggande devis för bra bildkomposition är att blicken inte skall börja med att direkt "hoppa" från olika delar av bilden utan ledas in av en genomförd bildbyggnad. 
Detta påtalade renässanskonstnären och arkitekten Alberti i sin bok "om målarkonsten" .
Det måste finnas en underliggande sammanhållande konstruktion i en bra komposition. 
Men i samtidskonstens opportunism och sökande efter motsatser så blir komposition och kunskaper om perception något förlegat. Bilden underställs en förklaring som att "jag vill att min konst skall vara obegriplig".
Bra konst har en magi som är svår att beskriva i ord men ett bra utgångsläge är att ställa det mindre bra mot det bästa m.a.o. visa en Picasso mot en Carolina Gynning för att vara brutalt tydlig.
Det handlar inte om att ringakta amatörer och andra konstnärer, bara att följa devisen om att vara ambitiös, ärlig och nyfiken.
Visst, alla mina skolade kollegor är överens om att Gynning är usel som konstnär men hon har genom TV och media fått en orättfärdig uppmärksamhet  som inte tillför konsten något positivt.


Att fotografi är ett bedrägligt medium för att beskriva upplevelsen av den sedda verkligheten kan man se i en trend som var vanlig för några år sedan. Man la kameran snett...
Om jag håller mitt huvud snett så upplever jag ändå vertikaler och horisontaler rätt...jag kan ligga i sängen och ha huvudet i samma vinkel som sängen men ändå upplever jag vertikalt och horisontalt.
Jag är kanske av födseln känslig inför sneda horisonter men om man inte sitter i ett flygplan eller rymdraket så är horisonten faktiskt vågrät. 
I foto taget med ett vidvinkelobjektiv kan vertikaler luta men eftersom det avläses som fotografi så korrigeras det ofta instinktivt när man ser bilden. Man är van vid att väggar i utkanten av fotot är sneda.
Men i en målning eller teckning så läses icke vertikala linjer som de gestaltas. Det ser "snett" ut.
Och har man utgått från ett foto och inte korrigerar fotografiets avläsning och då ser väggarna ut att luta.
Fotografi är ett utmärkt skissmaterial men måste transponeras till måleri och då gäller det att ha kunskaper om hur man gestaltar. 

Att bara exakt kopiera eller kalkera ett foto blir ingen bra "bild" - bara ofta en dålig kopia.  Men i materialistiska värden så premieras gärna det som ser ut att vara noggrant och tagit lång tid.


För ett par dagar sedan körde jag på Ringleden i Malmö och hade med mig min lilla Canon kamera och tog ett antal bilder i den speciellt dimmiga morgonen. 
Jag kunde inte direkt komponera och jag bara tryckte av. 
När jag kom till studion kunde jag beskära och komponera fotografierna. 

Här nedan är det 9st fotografier som jag presenterar och som finns som pigmentprint 
på Edition Etching 310g papper.
Storlekar från 30x30cm till 35x23cm