onsdag 30 september 2015

Etik och stupiditet...

För en liten tid sedan skrev jag ett inlägg om pigmentutskrifter och redogjorde bl.a. för mina åsikter utifrån hantverksmässiga erfarenheter och kvalitet och berörde etiska frågor.
Med tanke på de skandaler inom ett multinationellt stort företag VW, där fusk och etiskt bedrägeri varit en nyckel till kortsiktig framgång finns det faktiskt paralleller i den förhållandevis ekonomiskt lilla värld som jag har erfarenhet av.
En kommentator på CNN som skrev om VW skandalen nämnde hur ett galet och korkat beteende kan klara sig en bra tid men till slut spricker bubblan.
Här handlar det om att lura miljömedvetna människor som tror att de köper något som är bra för miljön men egentligen är bluff.
I konst finns det känslor och värden som är omätbara och därför är det lätt att luras och skratta bakom ryggen när någon köper ett värdelöst konstverk till ett överpris.
Bedrägligt beteende och girighet finns i alla branscher men vissa lockar mer.

Brist på respekt för konstnärer, kvalitetstänkande, nyfikenhet och kunskap är vad jag har mött.
I samband med mitt arbete med digitala utskrifter och tillhörande metoder kom jag även i kontakt med många som har en för mig ytterst suspekt inställning till konstnärlig kreativitet och etik. Den här världen kändes mycket olustig för mig eftersom jag anser att ärlighet, kvalitet, moral, respekt och kunskap är hörnstenar i mänsklig aktivitet.

 Picture Enthusiasts.
Honoré Daumier

















Det är ett ofta förbisett faktum att många har utkomst från det arbete som konstnärer utför.
Som producenter och säljare av konstnärsmaterial, inramare, revisorer, museifolk, tryckare, författare, konstkritiker, kulturbyråkrater, journalister, politiker etc.
Därför är det märkligt att dessa ibland visar ett allmänt förakt för konstnärligt kunnande som gränsar till enfald och taktlöshet.
Jag kunde nämna gallerister men de är i varje fall för det mesta intresserade av det vi skapar samt försöker leva på det och inser därmed att det är positivt att vi existerar och kan arbeta.
Men det är klart där finns också skojare och dilettanter.

Det är lättare att lura okunniga oerfarna och inför ett konstverk skall alla ha en åsikt.
Och som i Kejsarens nya kläder så tror sig många att de är utvalda och har bättre smak.


Jag har åsikten att beroende på konstnärens intentioner inte har någon betydelse om man låter någon annan utföra ett konstverk efter instruktioner bara resultatet blir bra.
Det är ganska uppenbart om man ser till konsthistoriens storverk att många utförts på detta sätt.
Och det hade varit omöjligt annars.
Skulpturer gjutes av gjutare etc. Att konstnärer tar hjälp av yrkesfolk är mycket vanligt.
Men konstnären bör känna till materialets och teknikens möjligheter och den som utför eller assisterar måste också ha känsla och kunna förstå ritningar  och instruktioner och i bästa fall ha konstnärlig kunnighet.

På 70-talet uppkom märkliga kollisioner mellan "alla kan allt" tänkande och lönsamhets dito.
Som exempel på detta kan jag nämna hur min far som var konstnär, keramiker och designer fick uppleva detta. Han och en grupp konstnärer var anställda på Rörstrands porslinsfabriker som designers av både konstgods som bruksporslin.
Rörstrand var ett aktat namn även internationellt och stod för hög konstnärlig kvalitet.
När en ny chef som inte hade kunskaper om konsthantverk och design tillsattes ifrågasatte denne varför man skulle ha konstnärer till att formge.
Det kunde lika gärna drejare och modellörer göra och då sparar man pengar.
Så alla konstnärerna blev uppsagda.
Pappa fick vara kvar men kände inte sig bekväm med situationen utan sade upp sig och startade eget.
När jag var yngre hade Rörstrand femtonhundra anställda, nu finns inget kvar.
Det är enkelt att se rationaliseringar som lösningen på ekonomisk olönsamhet men i en bransch som är konkurrensutsatt från lågprisproducenter får man ta tillvara de fördelar man har.
Ett inarbetat varumärke som står för kvalitet och innovation med kreativa medarbetare.
Inom konstvärlden konkurrerar man inte med låga priser utan med andra parametrar.
Image och kvalitet. Det handlar om långsiktighet och värde.
Sedan finns det inget som hindrar att produktionen effektiviseras och omständliga moment som inte påverkar kvalitet reduceras. En bättre arbetsmiljö och utbildning av personal är bra investeringar för detta. Tyvärr tror en del att det är ett s.k. nollsummespel där man har en pott som skall fördelas istället för att agera expansivt.
Nu produceras "Rörstrand" i Bangladesh där en arbetare har 2 kr timman och sedan säljs en tallrik i Sverige med det fina namnet för 300:-. Det som byggts upp av kvalitetsmedvetna och kunniga konsthantverkare utnyttjats skamlöst av profitörer med endast kortsiktiga vinster som mål.

Jag har själv råkat ut för liknande respektlösa okunniga åsikter som konstnär och konsult i arbete på en firma som jag gjorde utskrifter på och där jag byggt upp en printavdelning.
"vi får inte bli för bra för att då kan vi skrämma vanliga kunder"
Jag kostade för mycket och en anställd skulle kunna göra samma jobb billigare.
Även här saknades helt intresse och kunskap om konst.
Det är absurt att lägga sig på en låg nivå när resurser finns för den högsta.
Att sätta en mästerkock att sälja billig varmkorv är kanske kul som gimmick en gång men inte smart i längden. Men det är klart begriper man inte varför något håller mästarklass så...och vanliga okunniga är lättare att lura.

Att endast konkurrera med priset är för konst och hantverksbaserade verksamheter idiotiskt, man får bara arbeta mer för samma ersättning. Kan man effektivisera vissa moment med kunskap om processen kan man spara tid och pengar men god kvalitet, effektiv marknadsföring och riktig kunskap kostar.  Det finns alltid någon som kan vara billigare än lågpris.


I Sverige hade för en tid sedan många konstföreningar ett behov av att köpa in billig konst som lottades ut till medlemmarna.  Många mindre seriösa aktörer såg de ofta ganska oskolade och lättlurade personerna som köpte in som ett bra offer att tjäna stora pengar på.
Man skannade in akvareller och andra konstverk och printade ut stora upplagor på skrivare och sålde till konstföreningarna för samma pris som en serigrafi eller koppartryck.
Det här gav tekniken ett skamfilat rykte och många ratade kategoriskt "giclée" för att vara på den säkra sidan
Tyvärr kan nybörjare och amatörer inte alltid avslöja dessa dilletanter utan tror på deras självsäkra uttalanden som egentligen bygger på mycket basal kunskap.
Det är mycket vanligare att inkompetenta inte inser sin okunskap än kompetenta som ju har förstått hur mycket det finns att lära sig. (Det är ett fenomen som går under namnet Dunning-Krüger syndromet.)

Alla kan inte kunna allt men lite...


Nedan ex. på grafik framtagen och tryckt hos Stalhane studio & edition 2014-15:

KG Nilson - pigmentprint

Anders Kappel - pigment print

Ulf Stålhane - pigment print


söndag 27 september 2015

Gallerinatt i Malmö

Varje år sista lördagen i September håller många gallerier och andra konstinstitutioner öppet på kvällen. Det är ett populärt evenemang som lockar ut många som annars inte tittar på konst.
Dessutom kan vi själva passa på att kika in på gallerier som man aldrig annars besöker av olika skäl.
Tyvärr hinner man inte runt till allt man skulle vilja se och kanske är det trots allt roligast att mingla.
En del bra och intressant konst men också en hel del som inte borde ställas ut...

onsdag 9 september 2015

Giclée & pigment print - hantverk eller kopiering

I samband med Grafiska sällskapets 100-årsjubileum 2010 skrev jag en artikel i deras bok.
Den handlade om en relativ ny teknik som kan benämnas "Giclée" och innebär att man använder sig av digital bläckstråleteknik med pigmenterat bläck för att trycka konstgrafik.
Just namnet på tekniken har redan från början skapat diskussioner huruvida det egentligen borde heta "bläckstråleutskrift" och att namnet är ett sätt att få en simpel kopieringsmetod att låta "fint".
Screentryck t.ex. kallas för serigrafi när det handlar om konstgrafik så att särskilja hur en teknik brukas är inte unikt.
Jag använder själv mest beteckningen "Pigment print" för att jag tycker att det franska uttalet skapar förvirring men det är inte avgörande.
Vad som rent tekniskt är önskvärt med en grafisk metod borde vara hållbarheten på trycken och här är pigmenterat bläck på arkivbeständigt papper mycket bra.
Detta gäller även serigrafier och litografier som många gånger tryckts med icke hållbart material.

Var kommer hantverket in i processen?
Att gott hantverk inte tvunget betyder gjort med händerna på traditionellt sätt måste man ändå acceptera.
länk till mer info :https://studioedition.se

Mina verktyg: Två skärmar och digitalt ritbord med penna,
Pågående arbete med skapande av ett nytt grafisk blad av Ann Makander 2015.
Photoshop, en Epson 9900 44" (111cm) storfomatskrivare med 10 olika färger.












Tekniken att använda bläckstråleskrivare för att göra konstgrafik är egentligen precis som annan digital teknik använd med nyfikenhet, talang och kunskap ett fantastisk verktyg.
Det som både är en tillgång och en nackdel är att det är enkelt att skriva ut även med en professionell storformatsprinter. Kan man läsa manualen så kan även en grafiskt okunnig åstadkomma mycket bra tryck tekniskt. Och så är det med mycket annan digital teknik inom musik och skrift etc.
Det krävande hantverket har blivit enklare initialt men det öppnar också upp för högre krav och resultat.

Tyvärr har många konstgrafiskt okunniga sett möjlighet att tjäna pengar på att göra tryck både för amatörer som professionella konstnärer. Och främst för rena reproduktioner av befintliga konstverk som akvareller och oljemåleri.
Det här har förstört mycket för en i grund och botten mycket kreativ grafisk teknik med enorma möjligheter konstnärligt.
Var ligger det hantverksmässiga i ren digital reproduktionsgrafik?
Det borde till en stor del komma an på fotografens skicklighet att sätta ljus och känsla vid avfotograferingen av verket och inte vid printningen som faktiskt främst är en produkt av modern teknik. (i ett tidigare inlägg har jag i stort sett avfärdat scanning av konstverk i de flesta fall.)


Fotografering av en målning: KG Nilson.
Ljuskälla: två blixthuvuden med paraplyer.
Lagom avstånd från lins till verk
Fotograf: Camilla Gewing-Stålhane

Jag vill klargöra att det är inget fel att göra reproduktioner och även numrera och signera men skillnaden på en reproduktion och konstgrafiskt verk borde synas på försäljningsvärdet.
Att ta ett lika högt pris för en reproduktion som originalgrafik är inte riktigt och rätt.
Gränsen mellan reproduktion och originalgrafik följer inte bestämda skrivna regler som ibland anförs. Det handlar om etik, kunskap och känsla för materialet och tekniken.

Att ha en befintlig målning eller annat verk och idé som utgångspunkt för ett grafisk blad är ofta bra och vanligt oavsett grafisk teknik. Man går vidare men med andra uttrycksmedel och förutsättningar.
Att börja processen från "scratch" i datorn är givetvis en annan möjlighet.
Med digital teknik kan man ha en bra kontroll över färger och former. Tekniken ger nya kreativa idéer som kan testas på ett relativt okomplicerat sätt med hjälp av provtryck.
Man kan ångra och backa, spara olika versioner för senare utvärdering etc.
Ett digitalt ritbord med penna och ett bra ritprogram samt dator och en bra bildskärm är verktygen.
Jag har själv dubbla skärmar för att få bättre arbetsmiljö och hantering.

Men som vid all konstnärlig verksamhet krävs det gott omdöme och erfarenhet för att kunna värdera vad som är bra och inte bara simpla effekter.
Här ligger hantverket som alltid kräver känsla för materialet för att förstå och utnyttja möjligheterna i tekniken för att framhålla de verkliga konstnärliga värden som eftersträvas och uppkommer.
Det krävs talang, erfarenhet, kunskap, yrkesheder och allt som kännetecknar konstnärlig kvalitet.
Att bara briljera med fina maskiner och material är ointressant, bara för att jag har den snabbaste bilen betyder inte att jag är den bäste föraren.

Just branschen runt Giclée och utskrifter har präglats av en stor okunnighet och dålig känsla beträffande bildkonst och konstgrafik.
Många aktörer har presenterat rena reproduktioner utskrivna på akvarellpapper som något unikt och konstnärligt. Visst, tekniken ger mycket välliknande reproduktioner och drog man upp en liten akvarell i storformat så blev det imponerande.
Men här slutar ofta viljan och kunskapen att åstadkomma något mer än bara en estetisk sensation.
Man har dessutom ett vokabulär och framtoning som tyder på amatörism och okunskap som ger tekniken ett dåligt rykte.
En storformatskrivare är ingen jättestor investering mellan 25-70,000:- och kan placeras i ett befintligt utrymme utan ljus och rymd om man inte har några krav på arbetsmiljö.
En av teknikens stora fördelar är att man får fram provtryck för bedömning under arbetets gång och det kräver precis som i en målarateljé eller galleri bra ljus, avstånd och rymd.
Detta struntar man i eftersom varken kunskap eller vilja till att göra ett riktigt bra arbete saknas hos många.


"Garage" Ulf Stålhane 2015
Att kunna betrakta provtryck under bra ljus på en vägg är fundamentalt.
I min ateljé och studio har jag nästan 4m takhöjd,
underbart dagsljus och bra artificiell belysning.
Dessutom luftfuktare och god ventilation för en riktig arbetsmiljö.
Både konstnär, maskin och material fungerar bättre.






















Jag har under alla år jag arbetat med utskrifter efterfrågat coatat papper som håller en prisbild liknande den som andra grafikpapper håller men tyvärr har tillverkarna och säljarna verkat tro att fantasifulla namn och flärdfulla förpackningar är viktigare än en stabil och bra produkt.
Papper för utskrifter bör coatas för att inte färgen skall tränga in i basen och ge bleka färger.
Ett coatat papper ger ett fantastiskt färgdjup och briljans för att vara tryck på papper.
Jag accepterar givetvis att coatningen av papperet fördyrar det något men inte 2-3ggr.
Men det är klart att en dyr produkt ger större förtjänst för säljare och distributörer.

Jag har också hört argument att  papperskostnaden för ett tryck är 80:- eller 40:- inte har någon betydelse när sedan bladet säljs för 2-3000:-.
Nej, men ska man ta fram en upplaga på 3-400 ex. är initialkostnaden faktiskt 16,000.- lägre och det kan vara avgörande för om upplagan produceras.
Och stora upplagor och beställningar gynnar dessutom konstnären.

Varför coatar man koppartryckspapper och akvarellpapper?
Ett koppartryckspapper är ofta gjort för att blötas och skall under tryck ta upp färgen som finns i de djupa spår som etsats eller graverats i kopparplåt.
På ett akvarellpapper arbetar man med vattenfärg som skall torka och målas över i skikt det kräver en
viss kvalitet för att tåla så mycket vatten och bearbetning utan att lösas upp och bomullspapper har egenskaper som är bra för detta.
Därför kan man fråga sig varför man coatar papper som innehåller namnet etching (etsning) eller
aquarell och skryter med att det har 100% rag (bomull).

Borde inte det vara bättre att ta fram en pappersbas som är lämpat och gjort för inkjetteknik?

Jag misstänker att man tänkt på imagen, att misstänksamheten mot utskrifter som konstgrafisk teknik
gjort att man vill anspela på traditionella namn och beteckningar.
Och detta kan faktisk vara kontraproduktivt.
Man bör nog stå för att detta är en minst lika fin grafisk teknik som etsning, kopparstick, stenlitografi, serigrafi, fotopolymer, torrnål, träsnitt, xylografi, linoleumsnitt, mezzotint, akvatint etc. etc.
Men det är klart att ett töntigt eller ett namn på produkten som ger fel associationer kan bli negativt.
Det är inte främst papperets utseende eller namn som gör konstverket värdefullt.
Det skall bara göra sitt jobb.
Man försöker också få en mer hantverksmässigt image och utseende genom att skriva ut på andra material än papper t.ex. på plåt och handgjort papper. Precis som utskrifter på canvas(duk) är det för det mesta en slags "fake".
Vill man ha stora bilder utan montering med glas är montering av printar på skivmaterial betydligt bättre och ärligare.


Reviderad 20-06-20
Tyvärr har Innova inte kunnat leva upp till kvalitetskrav i tillverkning. 
Skräp, klumpar och ojämn coating har medfört att jag inte använder deras produkter längre.

Jag läste på en amerikansk site om inkjet:

"At the 40% humidity range, life is a dream in the studio."

Det är ofta alldeles för torrt i våra bostäder och arbetslokaler  ca 15% vinterhalvåret.


© Ulf Stålhane 2015




onsdag 2 september 2015

Bedrägeri och ekologiskt...

Jag håller på att författa en längre artikel om etik och kvalitetstänkande främst inom min egen bransch men hittar givetvis paralleller i andra sammanhang.

Det finns människor som utnyttjar andras vilja att göra gott och rätt.
Tydligen finns det s.k. ekologisk mat som inte alls är ekologisk utan endast en förevändning att ta ut högre vinst eftersom kunden i sin vilja att handla rätt gärna betalar ett högre pris.
Man förfalskar innehåll och datumstämplar allt för att bedra de godtrogna som litar på andra människor.

De som luras är sällan fattiga och lider nöd dessutom...

Inom konstbranschen där människors behov av kultur blir till en för skojarna god chans att vara falsk och tjäna pengar.
Man fotograferar en oljemålning och mycket enkelt trycker på storformatskrivare och kallar det för litografi och konstgrafik vad som är en poster och reproduktion.
Det säljs tryck och utskrifter där galleristen själv hittar på en fiktiv konstnär och signerar själv.
Och otroligt bra förtjänst är det.

Egentligen gräver skojarna sin egen grav när de till slut förhoppningsvis blir avslöjade.
Men det som försvårar är att många inte vill erkänna att de blivit lurade varken inför sig själv eller andra.

Jag blir ledsen och beklämd när någon står och beundrar ett konstverk och en skojare skrattar bakom ryggen.

Men "vi tjänar pengar".... som dom säger.