måndag 21 augusti 2023

pastellkritor - att ta på färgen



(detta är en text som jag eventuellt/troligen kommer att arbeta vidare på)

Wayne Thiebaud (1920-2021) "pastellkritor"

A
tt arbeta med kritor har under konsthistorien alltid varit vanligt. 
Det bör vara en bland de äldsta teknikerna om man tänker på t.ex. träkol och förkolnade ben som har använts att skapa bilder med. De gamla mästarna från renässansen använde bl.a. svartkrita, rödkrita och kritor med vitt pigment i sina teckningar och skisser.
Och det ligger något fundamentalt i den mänskliga perceptionen att använda sig av ett direkt och spontant material för att göra bilder. De bästa konstnärerna klarar sig med en kolbit och en yta att rita på. 
Och givetvis även mer komplicerade tekniker som oljefärg etc. 

Da Vinci - krita

Från vänster Tintoretto sedan två kritteckningar av Michelangelo

Edvard Hopper
Han gjorde de flesta förstudier till sina målningar i krita, han var en skicklig tecknare och det syns i hans skisser. 



Om man tar paralleller till musik så är kritan eller penseln ett instrument som kräver träning och kunskap om bild samt talang.  En musiker måste ha känsla för rytm, ton och komposition - alltså hur ett musikstycke kan byggas upp. Med träning och talang så blir musikern skicklig på sitt instrument och kan också samverka med andra musiker till en helhet.

En pensel är ett fantastiskt redskap men kräver att färgmaterialet har en lösare sammansättning än när man arbetar med kritor och kol. Akvarell och tusch kräver vatten som lösningsmedel. 
Oljefärg kan man arbeta med direkt från tuben men den är ändå ganska lös i konsistensen. 
Och den tar tid på sig att torka. Konstnärer som Degas och Monet lät oljefärgen bli nästan som pastell genom att låta ett läskpapper suga upp oljan. Använder man sig av tillsatser och hartser som gör att oljan torkar snabbare eller blir den i varje fall halvtorr inom ett par timmar. 

Degas - pastell



























Akryl torkar helt fast men det är svårt att i efterhand korrigera färgton och man måste ofta måla om hela färgfältet. I olja kan man mata in färgkorrigeringar med t.ex. vit färg för att få tonen ljusare.
Ett annat problem med t.ex. akryl, gouache, akvarell, tempera etc är att den ändrar valör när den torkar upp.
Olja kan bli matt och ofta måste man lägga på fernissa som kan gulna med åren.
Kritor, framförallt torra pastellkritor ändrar sig inte (om man undviker fixativ).
Målningen ser lika ut efter flera år. Det finns bättre fixativ som tillverkarna säger inte påverkar valör.

Den stora förtjänsten med både oljepastell och torrpastell är nog ändå dess spontanitet och direkthet.
För koloristen att man arbetar med en bestämd palett av färgtoner som blandas på bildytan och samtidigt tecknaren som kan få form, volym, ljus och rytm att gestaltas. Man arbetar med fingrar, verktyg som stompf, även penslar, trasor, papper m.m. Man kan använda tonat papper eller vitt, oljepastell går även bra på duk och pannå. Torrpastell kan kombineras med gouache, tempera och akvarell. Oljepastell med oljefärg etc.

Jag kan tänka mig att på grund av pastellens känslighet för beröring och fukt så var det svårt att arbeta i större format om man inte kunde glasa in dem, men det gäller ju även akvarell. Därför blev pastellen mer i ropet under 1800-talet och många konstnärer upptäckte dess möjligheter. Både som studiematerial och till kompletta konstverk.

Det blev på 1700-talet vanligt att utföra porträtt i pastell där materialets direkthet och snabba teknik passade väl. Många konstnärer arbetade också ute i det fria med pastell där samma fördelar kom till sin rätt.
Givetvis blev de fabrikstillverkade pastellfärgerna också en möjlighet för konstnärer att erhålla många olika färger och nyanser.

Just att man kan arbeta med ett stort antal färgtoner som man direkt har framför sig i färglådan är en fördel för konstnärens direkta känsla och spontanitet.
Man ser också färgen på kritan när den ligger på bordet eller i asken. Jag brukar ta bort ev. papper som skyddar kritan för att lättare se färgtonen.
Van Gogh yttrade att man borde utgå från färgerna på sin palett istället för de man såg. 
Jag kan både hålla med och invända. Det måste finnas någon slag harmoni med vad man ser och det är ändå bra att träna sin gestaltningsförmåga med att faktiskt avbilda. Att avbilda betyder inte att likt en kamera exakt återge vad den ser. Men i "avbildandet" finns en gestaltningsmässig ansträngning i att analysera motivet som man helt tappar om man bara improviserar med färg och form. 
Denna erfarenhet kombinerat med talang och vilja är det som gör att en konstnär kan skapa något som är tidlöst och betydande. 

Pastell gynnar konstnärer som är duktiga på att teckna. Man måste åstadkomma allt själv. 
Inga speciella färgpigment som samlar sig i spontana tjusiga klumpar. 
Akvarell, som är ett fantastiskt material har tyvärr blivit en teknik som ofta bli en fixering vid regler och simpla effekter. 
Givetvis drabbas även pastell av detta. På nätet finns det siter som visar på enkla tricks.

I den äldre konsten och även fram till samtiden hos de konstnärer som sätter konstnärlig kvalitet och dynamik främst är man bara hämmad av s.k. regler om rätt teknik.
Det måste vara det främsta för en teknik eller i kombination med andra att konstnären kan åstadkomma bra bildkonst i samverkan med sin känsla. Att ha full kontroll på vad som sker på bildytan hade inte ens de gamla mästarna och när det uppkommer tillfälligheter tillförs en ny erfarenhet.
Jag tänker på de regler som finns i akvarell om att bl.a. inte använda vit färg. Precis som Degas som var en superb konstnär som utförde många verk i pastell yttrade - "måleri är ingen sport". 
Han syftade egentligen främst på att så många av hans samtida kollegor satt ute i landskapet och målade "Plein air".

Det finns ingen regelbok i konst bara lagar om perception och gestaltning.
Sedan är det önskvärt om den bästa bildkonsten kan överleva för framtida generationer att beskåda.

Är pastell ett material för konstverk av betydelse eller bara ett steg på vägen, ett skissmaterial?
Paula Rego (som avled 2022)  har utfört mycket stora pasteller och skapade sig ryktbarhet mycket genom sina pasteller. Men det är förhoppningsvis inte det aparta materialet och de stora formaten som medfört uppskattningen av Regos verk. 
Nej, om man skrivit olja på duk eller akryl på board hade inte haft någon betydelse.
Att man uppger tekniken är egentligen för att ge instruktioner för att bevara och presentera verket.
Om en skulptur är i brons eller cement har ingen betydelse för den konstnärliga kvaliteten.
I ett strikt materialistiskt tänkande så vill man gärna kunna mäta ett värde och det går inte när det gäller konst och mycket annat som inte har ett värde per kilo eller yta.



Mary Cassatt













Roy Lichtenstein














Skillnaden mellan torr- och oljepastell är att oljepastellen är mer lik oljefärg och smetigare. 
Oljepastell har också en torkprocess beroende på bindemedel. 
Jag tillverkar ibland egna oljekritor där bivax och solrosolja ingår. När man gör egna kritor kan man välja vilka blandningar och toner man önskar ha i sin kolorit. Nackdelen är att de kan oxidera/torka i sin låda efter en tid och bli svåra att hantera. De färdigköpta verkar innehålla något antioxidering - konserveringsmedel som gör att de inte torkar så lätt.
Oljepastell är kanske mer expressiv och grövre i uttryck medan torrpastell är mer subtil.
Men båda teknikerna är väldigt bra för spontant och direkt arbete. Man slipper förberedelser som att ta fram en massa material inför sitt arbete, en låda med kritor och papper räcker.
Arbetar man med fingrarna vilket tekniken inbjuder till så blir man givetvis kladdig men det behövs bara vatten för att få bort torrpastell. 
Det finns s.k. stompf,  en penna av papp som kan användas för att fördela färgen.
I oljepastell kan man använda en pensel med lösningsmedel för att täcka större ytor, framförallt i själva grunden och undermålningen. I torrpastell kan man använda en pensel med vatten men då får man vänta tills undermålningen torkat upp. Det sägs att Degas ofta använde sig av den tekniken i början på processen.
Vid hantering så är torrpastellen känslig och man måste vara försiktig innan den monteras.
Jag brukar använda lådramar där pastellen ligger utan passepartout. Eventuella "drös" hamnar längst ner men det är inget större problem och jag brukar sällan slutfixera målningen.

Jag kommer säkert att få ifrågasättande av detta men jag sätter nog ändå koloristiskt oljefärg främst och andra tekniker som tempera, gouache, pastell, akvarell etc som konstnärligt minst lika högt men ser ändå konstnärer som arbetat med alla dessa tekniker att deras oljemålningar är koloristiskt mer precisa.
Men konstnärlig kvalitet handlar inte bara om precision utan om en i sammanhanget utförd handling som har en betydelse i en konstnärlig gestaltning. Så även en liten skiss av t.ex. da Vinci.


Oljepastell, egen tillverkning



Torrpastell - Rembrandt/Talens



Här nedan följer ett antal exempel på arbeten med pastell, företrädesvis torrpastell som har varit vanligast under åren. Picasso var en konstnär som arbetade med oljepastell och fick den franska färgtillverkaren Sennilier att börja tillverka dem.

Pierre Puvis de Chavannes

Miro

Roberto Matta

Delacroix

Picasso - oljepastell

David Hockney - oljepastell

Paula Rego (1935-2022)

Delacroix

Jacques-Émile Blanche

Renoir

George Hendrick

Amadee Ozefant

Whistler

Degas

Wayne Thiebaud

Emile Levy

Manet



onsdag 9 augusti 2023

Det eviga som motiv II

 Under 1800-talet början började flera konstnärer praktisera ett måleri utfört direkt inför landskapet.
 Utvecklingen med att man kunde köpa tuber med färg istället för att tillverka färgen själv bidrog säkert men kanske också en vilja att lämna akademikonsten och det stilistiska manierade.

Pierre Henri Valencienne  (1790-1819) nedan utförde många fantastiska studier inför motivet men också skickligt ateljémåleri i akademisk mer teatralisk stil.

Pierre Henri Valenciennes 

















Fotografiet var givetvis svartvitt även om en del konstnärer tog hjälp av fotografiska förlagor redan från 1800-talets mitt. Och fotot medförde nog att man inte hade behovet av dokumentation utan istället beskriva en upplevelse och den måste givetvis göras med utgångspunkt från detta.

Och om man använder sig av foto som förlaga ändå uppövat sin gestaltningsförmåga utan ett fotografi.
Fotografi är ett utmärkt och bra skissmaterial men för att åstadkomma konst som inte bara är en kalkerad kopia av ett foto så måste man ha tränat sin gestaltningsförmåga.
Och det gör man bäst genom att då och då stå inför motiv och teckna eller måla det man ser.
Sedan kan man arbeta efter minnet, låta bilder uppkomma fritt eller ha ett fotografi som utgångspunkt.

Om man som t.ex. målaren Corot med staffli, duk, penslar och färger ställer sig ute i landskapet och utgår från det man har framför sig så finns det en tidsaspekt, att man måste ha en beslutsamhet och snabbt fånga helhet, rörelse, valörer, färger, dvs det som kallas komposition. 
Han utförde även mycket måleri i ateljén där han säkert hade nytta av studierna. 
Det är givetvis svårt att stå ute i ett oväder och måla men just träningen med att stå inför motivet gör att man kan minnas det man såg.

I samtidskonsten är det mycket kalkering eller petiga broderier.
Man förstår att lång tid har lagts ner på själva verket rent fysiskt. 

I äldre konst tog man ibland hjälp av "camera obscura" som projicerade en bild på bildytan.
Man hade dock motivet framför sig och det går egentligen inte att utföra måleri på en projektion. 
Man kan markera konturer och kanske fylla i former men någon egentligt bra målerisk gestaltning där man avväger färger, ljus och uttryck är omöjlig.

Om man projicerar ett foto på ett papper och sedan t.ex. med blyerts följer efter ytorna så blir det en bild som liknar ett avtryck. Se nedan.

Bilden nedan ur Torsten Paulssons bok "Teckning"
En tidningsbild har dränkts med lacknafta.
Sedan lägger man den med bildsidan mot ett papper och
drar täta linjer med blyerts på baksidan. Det ger ett intryck
av teckning.


























Jag vill inte alls avfärda projektioner som många gånger med fortsatt arbete kan bli mycket bra måleriskt och bildmässigt.
Det jag finner negativt är att det kalkerade blir en kvalitetsnorm hur samtidskonst skall gestaltas. 
Precis som konst gjord under psykisk sjukdom blir norm för bildkvalitet och äkthet.
Det blir en stil med udda attribut som får beteckna konstnärlig kvalitet istället för klarhet och insikt.
Och attributen blir istället ett manér.

Att skapa en bild av något är inte att minutiöst överföra den fotografiska och detaljerade verkligheten till ett bildplan.  Vår perception bygger på ett ögonblick av iakttagande. Sedan kan man undersöka intill mikroskopiska detaljer men det är inte så man avläser en bild.
Att sammanfatta och abstrahera kräver erfarenhet, kunskap, bildkänsla, talang etc. och det är tyvärr något som samtidskonsten inte fokuserar på utan istället det "aparta" och det som ofta står i motsats till äldre klassisk konst.