lördag 26 september 2009

Mästare

I äldre tiders yrken fanns begreppen mästare, gesäller och lärlingar.
Jag har sett en del nutida måleri där begreppet mästare förekommer, framförallt det som till det yttre liknar 1600-talsmåleri. I våra dagar blir begreppet mästare synonymt med det engelska "champion" alltså mer vinnare i en tävling. Vem som helst kan ha lärlingar och kalla sig mästare med det gamla begreppet. Det känns mer som en marknadsföringsmetod att kalla nutida målare för "mästare" och då härma den typiska tekniken från "de gamla mästarna".

Personligen blir jag ofte mer imponerad av de gamles direkta teckningar och förstudier än av måleriet.
Givetvis är tekniken och hantverket imponerande men ofta är bilderna väldigt teatraliska och
onaturliga. Mellan oss och dem ligger bl.a. fotografiet som har påverkat vår verklighetsuppfattning.

Ett bländade hantverk kan ofta dölja stora brister i bildens "anatomi" vilket jag ser i moderna "mästares" verk.
Efter en lång period av konst där marknad och konstpolitik krävt förenklad process i konstnärens utbildning har övningen och den personliga utvecklingen åsidosatts. Man har sett konstnärer som en produkt som snabbt skall komma ut och producera konst. Att lära sig grunderna ordentligt är otidsenligt, vi lever i en tid då man tycks tro att den är den bästa och det "där" kan vi egentligen.
"Om jag ville skulle jag kunna göra en perfekt modell" (citat av nutida konstnär)

Måleriets hantverk kan nog alla lära sig men allt det andra som tar tid och kräver både talang och uthållighet. De nya "mästarna" är fast i en kommersiellt gångbar stil och ser inte sina egna brister. Det som stör mig är också den självgodhet och brist på självkritik som verkar finnas.
(det här gäller mycket annat men jämför man sig med "de gamla mästarna" så är det uppenbart)

Jag föredrar målningar där jag ser en process och där konstnärer inte försöker dölja brister i bildanatomi men ändå anstränger sig för att bli bättre.
( ex. John Currin och Paula Rego )
Vi har nog förlorat en del kunskaper i 1900-talets konst, där ren okunskap förklarades vara djärva framsteg.

onsdag 23 september 2009

Spöken

Ända sedan nazisternas och den gamla sovjetstatens gynnande av realistisk konst i statens tjänst har det funnits en tendens i konstvärlden att föredra konst som liknar motsatsen.

I 50-talets U.S.A. gynnades den abstrakta expressionismen då den troligen inte kunde ha något politiskt budskap.
I våra dagar drabbas det nordiska måleriet innan modernismen ofta av politiskt tolkade slutsatser där det står för ett ojämlikt budskap och att konstens språk är förlegat.
Äldre konst från antiken, renässansen och barocken t.ex. är sällan utsatta för dylik kritik men troligen är orsaken kanske att den är så gammal och olik vår tids konstuppfattning.

En av konstens uppgifter är att beskriva sin tid och det tycker jag alltid att bra konst gör.

Sedan om tiden går och idéer och åsikter ändras gör inte att språkformen behöver vara oanvändbar.

Jag tror att många konstvetare och kritiker vill göra konst av konsten och det kan de inte.


Carl Wilhelmsson

fredag 11 september 2009

Tider, sanningar och metoder

Jag skummade igenom en gammal bok om grafik härom dagen.
I avsnittet om överföring av förlagor till tryckytan menade författaren generellt att moderna grafiker jobbar direkt och improviserar och att det gamla sättet med noggranna förstudier var omodernt. Boken var skriven på sjuttiotalet.
Visst kan man jobba direkt på plåten, det gjorde Zorn fast då efter ett fotografi.
Det som jag tycker är besvärande är att sådana "moderna" ställningstagande blir en slags rättesnöre och enda metod.
I senare bildskapande har t.ex. konstnärer utgått från fotografier som minitiöst kopierats, då var det "modernt" eller "samtida".
Ingen metod är fel - det är slutresultatet som räknas för mig.
Jag tror att dylika rättesnören ofta hämmar begåvade konstnärer att prestera.
Alla ismer ställer upp regler men värst har ändå varit de som förespråkat frihet.