konstnär Ulf Stålhane: Bluffkonst, en reflektion

Det blev flera inslag i Svt-kulturnytt som följde på mitt avslöjande av de påhittade konstnärerna.

Att det dröjde så lång tid innan jag kontaktade Svt var främst att när jag såg att fakekonsten fanns på de stora auktionsverken så tyckte jag att det gått för långt.

Och att de s.k. experterna uppenbarligen inte besitter den kompetens som borde krävas.

Alla som varit med i konstbranschen vet att man kan skicka in konstverk till auktionsverk inte med avsikt att sälja utan för att promota sina verk och konstnärer. Gärna med ett högt utropspris.

När då Bukowskis t.ex. tar in fakekonst så öppnar detta oanade möjligheter för oseriösa konsthandlare och konstnärer.

Baksidan av de digitala verktygen är att det är enkelt att göra något som ser ut som etablerad konst och detta lockar skojare och charlataner att skapa konst med endast målet att tjäna pengar.

Att sedan auktionsverken betecknar digitala utskrifter som litografier och serigrafier är graverande.

Man fick veta i Tv-inslagen att många som köpt bluffkonsten just sett dem på auktionsverken och förutsatte att det var av hög kvalitet.

Man tyckte om verken men trodde givetvis att det fanns en skicklig konstnär bakom som sades ha fått priser och utmärkelser.

Den så kallade konstnären bakom verken av Vasilenko och Tom Moore är vad jag skulle benämna en okunnig autodidakt. Söker man på nätet på denna konstnär så kommer en ren hötorgsmålare upp som hoppar mellan uselt lånade stilar från Modigliani till fotorealism där simpelt bearbetade utskrifter på duk kallas för skickligt realistiskt måleri. Att han sedan i sin CV anger att han blivit utbildad av en "Beauxart konstnär" i Nice som i sin tur är en synnerligen usel amatör - Christian Geai.

Men eftersom många kanske sällan kollar upp sanningshalten och relevansen i någons cv så kan det passera obemärkt. Denne som jag ser det oseriöse konstnärs verk finns tyvärr på auktionsverken. Att han sedan hotat mig genom ett inspelat samtal till min fru är ett bevis för hans nivå.

I ett samtal till SVT säger han att ha han gjort bilderna på uppdrag av konstnärerna.

Men de finns inte så han ljuger och då är "case closed you are caught with your pants down".

Den tredje konstnären J.Ostved såldes också på auktionsverken men där var det en gallerist bakom.

Ingen info finns om Ostved och många utskrifter anges felaktigt som litografier eller serigrafier.

En annan företeelse är konst gjord av s.k. kändisar.

Men man kan fråga sig om det skulle ha sålts förfalskade tryck av Bob Dylan om köparna fortfarande tycker om verket när de får veta att det är fake?

Då har ju inte signaturen något som helst värde och reproduktionen blir bara en affisch.

Så jag undrar om konstköparen egentligen bara köper en företeelse och en känsla inte något konkret konstnärligt som man tilltalas av.

Att ha konstverk av etablerade konstnärer på väggen ger status precis som en välfylld bokhylla med bra litteratur. Man har designmöbler och keramik formgivna av etablerade designers.

I och med internet har väl fysiska böcker tyvärr fått en något mindre betydelse men jag har sett att man kan sätta in fakeböcker med fina titlar på ryggen i bokhyllan...

Eftersom det finns nu för tiden väldigt få samtida konstnärer som är kända för allmänheten så blir följden att ett känt namn är mer värt än en duktig konstnär.

Jag skulle kunna ha en olja av Giorgio Morandi (1890-1964) och grafik av Palle Nielsen (1920-2000) på väggen hemma men eftersom få utom de insatta känner till konstnärerna så blir inte alla imponerade.

Palle Nielsen, en dansk grafiker, hade den sunda demokratiska inställningen att grafisk konst skulle vara överkomligt för alla. Inga överpriser och inga limiterade upplagor.

Jag köpte en stengravyr på 90-talet på en utställning får 500:-.

De andra verken är linoleumsnitt som köpte jag på Myrorna för 30:- mest beroende på att personalen inte visste vem PN var...

Hans tryck ligger inte speciellt högt på auktionsverken så det är fortfarande överkomligt att köpa.

Morandis verk ligger på skyhöga priser däremot - närmare tio miljoner för en liten olja.

Varför betala 4-5000:- kronor för en utskriven reproduktion från en målande svensk kändis, eller det vansinniga att köpa en från Bob Dylan för 50.000:-?

En dyr autograf...

Det som verkligen stör är att för dessa pengar kunde man köpt ett verk från en samtida seriös konstnär.

Eller på auktionsverken göra fynd av kvalitetsverk till samma pris.

Bob Dylan behöver verkligen inte pengarna så hans etiska inställning är diskutabel.

Om det är ren girighet eller hans egotripp kan man fråga sig. Skitkonst är det i jämförelse med det som är bra konst av utbildade talangfulla konstnärer.

Att skriva ut en 40x50cm bild på konstpapper kostar kanske 300:- om man gör det via ett tryckeri.

Skriver man ut själv vilket många gallerier kan göra så ligger materialkostnaden på högst 100:-.

Så det är rejäla vinstmarginaler det är frågan om och någon hantverkskunskap behövs inte för att skriva ut en avfotograferad oljemålning. En riktigt bra fotograf behövs för högsta kvalitet men även en amatör kan med dagens digitalkameror räcka till för att få ett hyfsat resultat.

Så varför inte skaffa en reproduktion av en Morandi via ett museum?