söndag 20 december 2009

Under arbete

Om jag inte minns fel så yttrade Matisse en gång något om sina målningar:
"det som många uppfattar som djärva konstgrepp egentligen är klantigheter"
Ett slags yttre naivt bildspråk verkar tilltala många och tyda på en "äkta" känsla.
Det här är inget nytt fenomen men det är trist när metoden blir ett säkert kort.

Att våga visa sina brister är nödvändigt för den konstnärliga processen men vad som är progressivt eller stagnation är ju det väsentliga.
Ytlig skicklighet eller ytlig naiv "klantighet" är båda lika ointressanta för konstverkets kvalitet.

En konstnär som arbetat under många år kommer att uppnå ett skickligare hantverk på alla plan. Risken finns alltid att slentrian uppkommer med åren.
Men om slentrian redan finns med i början av en konstnärs karriär?

onsdag 16 december 2009

So what?

Fick en inbjudan till debatt från Tensta konsthall angående varför inte många från arbetarhem och invandrarbakgrund söker till konst, arkitektur, musik och scenutbildningar m.fl.

I dagens samhälle är knappast traditionella arbetaryrken detsamma som inkomstsvaga och ekonomiskt otrygga. De flesta har en trygg tillvaro med förmåner och pension.
Sedan kanske jobbet i sig är monotont.
Från min egen horisont som konstnär är det otryggt ekonomiskt och dessutom faktiskt hos många ett suspekt lågstatusarbete.
Varför skulle barn från trygga arbetarhem välja ett ekonomiskt lågstatusyrke?
Det man känner till är alltid enklare att förstå och söka sig till.

tisdag 15 december 2009

Retroskräck

Bra konst beskriver sin tid men konst som beskriver sin tid behöver inte vara bra.
Jag har ofta undrat hur framtiden kommer att se på vår tids konst och vilkas verk som kommer att uppfattas som de som bäst visar på tiden efter milleniumskiftet.
Är det konceptkonst som ställer frågor eller dokumenterande bilder av upplevelser och tankar?
Eller tolkningar av samtiden? Provokativa verk som kanske inte uppfattas provokativa i framtiden?
Det finns all anledning att blicka bakåt i konsthistorien för att försöka förstå den situation som konstnären då befann sig i och sätta den i relation till samtidens.

Jag läste om en kritiker på DN som tydligen i princip angriper allt måleri som innehåller realistiska människoskildringar. Samtidsmåleri och från slutet av 1800-talet och framåt.
Det är inget nytt att vissa kritiker avfärdar dylikt måleri som besittande reaktionära och elitistiska förtecken.
Samtidigt är det också ett gott tecken att konsten ifråga har gjort intryck på betraktaren.
Däremot är det beklämmande att en kritiker inte har bättre distans till sin egen person och insikt om behovet av djupare objektiv analys ur olika perspektiv.
Fundamentalism är aldrig klarsynt men enkel att ta till.
På vilken sida den än finns.