Bildkonst och scenografi

- Jag skriver den här texten eftersom jag upplever att en del samtidskonst är mer scenografi och dekorativ skyltning med en teoretisk förklaring än enskilda konstverk som ingår i en konstnärlig process.  De stora konsthallarna gynnar också konst som installationer, verk av objektkaraktär och spektakulära teaterliknande arrangemang.

Att hänga en utställning med konst är nästan som att göra en layout för en bok om konst,

I en konstbok ska bilder och text skall samverka och göra upplevelsen och förståelsen tydlig.

Man är noga med att layouten inte får ta överhanden och varje bild skall upplevas så bra som möjlig.

Inga förvirrande typsnitt och bakgrunder eller försök till eget artisteri av den som gjort layouten.

En text skall kunna läsas och likaså en bild.

Nuförtiden är det sällan som konst monteras med utsmyckade guldramar och men mycket äldre måleri har tjocka guldramar. 

Det stör mest när det gäller måleri i mindre format då ramen nästan blir lika stor som verket.

Även de äldre målarna färdigställde sitt måleri oramat så det borde vara konstnärens omdöme och inte ramverkstaden som skall stå för det slutliga verket.

För ramen inverkar på hur man ser och tolkar verket. Men givetvis kan det vara svårt och känsligt att avlägsna de ramar som suttit på en målning kanske i hundratals år men de borde i varje fall visas med

ett ljus som inte förstör upplevelsen som i nedan exempel.

Bland det värsta jag någonsin sett var en Matisseutställning på Statens museum för konst i Köpenhamn.

Utställningsrummet bestod av svarta väggar och endast artificiell riktad belysning på bilderna.

Det medförde att man endast kunde uppfatta 75% av målningarnas yta...

En av mina stora upplevelser av konst var när jag fick se en målning av Matisse på samma museum under 80-talet. Den hängde i den gamla delen av museet i ett naturligt ljus och var magnifik.

Nu inger den inte alls samma intryck i ett rum med bara dunkelt artificiellt ljus.

För inte så länge sedan var jag och familjen i Köpenhamn och besökte Bonnard utställningen på Glyptoteket i Köpenhamn. Det som slog mig var att det Danska guldåldersmåleriet som hängde i en sal med naturligt ljus var så imponerande. 

När man skulle se Degas, Monet, Corot m.fl. så hamnade man i ett mörkt rum med nitiska vakter om man kom för nära de glasade verken.

Om det är så att att de klassiska konstverken riskerar tappa sin färg så antingen minimera tiden som de är utsatta för belysning  eller låt museerna bli helt virtuellt digitala.

Glyptoteket i Köpenhamn. Litet landskap av C.Corot.

Rödaktiga väggar och endast artificiellt ljus på målningen som sitter i en ram som upptar större yta än själva målningen. Kraftig slagskugga beskär den ljusa himmelen.

Fotografi från Statens museum för konst i Köpenhamn.

Konstnären Sölve Olsson som på bilden studerar belysningen  

skrev en bok"Ljus i konstmuseer"

Där var han kritisk till många presentationer och rum för konst som

försämrar upplevelsen av verken. 

Den ovanifrån kommande belysningen och ramen skapar en kraftig
skugga i bildens överkant som beskär bildytan.
Målning av André Derain från 1906.

Ser man en bild som man läser eller är det ett objekt?

Då kan man tänka sig att en bok kan vara läderinbunden med ett flott omslag eller samma bok kan också vara en enkel pocket. Innehållet är detsamma och man har läst samma bok.

Men om texten i den billigare boken är dåligt tryckt och närmast omöjlig att läsa eller att t.ex. översättningen är dålig så spelar det roll.

En dålig akustik i en konsertlokal eller teater gör det svårt att uppfatta vad som spelas eller sägs.

Egentligen borde då konstverk presenteras så likt som de avslutades i konstnärens studio?

Ingen lokal är den andra lik och man står inför en visuellt praktisk utmaning där erfarenhet av olika ljusförhållanden och lokaler spelar in. 

Det kan bli reflexer i glas och blank oljefärg som gör att det blir omöjlig att se en bild.

Golvet är ibland i gulaktigt trä och speglar sig in i målningarna och förändrar färger.

Även om man har stor erfarenhet av att hänga utställningar med bilder så hamnar man ändå inför en problematik att vissa konstverk inte kommer till sin rätt i lokalen. 

Man ställs inför många val beroende på vad och hur konstverken och konstnären skall uppfattas. 

Att bara ställa fram eller spika upp verken på väggen allt eftersom de öppnas ur bubbelplasten är inte lyckat och uppfattas oprofessionellt.

När man arrangerar samlingsutställningar med många deltagare och olika uttryck ställs man därför inför många utmaningar. Det vanligaste är att varje konstnär presenteras för sig på en bestämt yta.

Bildkonst är visuell och därför är det viktigt att man kan se men mycket av samtidskonsten presenteras främst som ett slags scenografi där upprepningar av ett bildmässigt förhållningssätt blir en helhet.

Tyvärr kan det ibland tangera slentrian och skyltning.

Installationer där man placerar föremål med samma form eller färg tillsammans är ett knep som butiker och stormarknader använder och känner till.

Det ser tjusigt ut när korgar med exakt samma visuella innehåll presenteras i en större mängd.

Vi är vana vid detta presentationssätt ända sedan stormarknader uppkom och det kan ses som en motsats till antikvitetsboden med massor av olika föremål på en liten yta.

Från ett varuhus

Den som arbetar med medveten bildkomposition vet att man strävar efter 

förenkling och abstraktion för att få en struktur i sin bild.

Och att perceptionen binder ihop likheter i färg, form, riktning etc.

Ett helt ostrukturerad myller av färger och former blir som ett visuellt dån.

En låda med pastellkritor där jag i den övre lagt 

dem utan ordning. I den undre mer samlat i färgtoner med 

syftet att jag lättare skall hitta rätt färg under arbetet.

Inte något konstnärligt men funktionellt.

Om man skulle kasta om alla toner och tangenter på ett keyboard 

blir det väldigt svårt att spela...

Men det är inte alls säkert att upprepning alltid blir till bilders fördel. 

Likheten kan också bli till en nackdel.

Att istället arbeta med kontraster kan förhöja det enskilda verket.

Jag besökte en utställning av en konstnär för en tid sedan där det var samma motiv i det främre rummet. Det var kanske inte helt lyckat eftersom man mest såg det speciella motivet och inte det konstnärliga utförandet och förhållningssättet. 

Det hade nog varit välgörande att bryta av eftersom tekniken var samma i alla bilder.

Jag är givetvis av den åsikten att man skall undvika att överhänga utställningar.

Ett fåtal verk kan ge varje bild utrymme.

Men man kan också visa på konstnärens olika sidor som ett pedagogiskt grepp.

Det är väl främst när en vilja till att visa allt man gjort utan urval känns tydlig som det blir fel och överlastat.

För några år sedan var jag på en antikmässa i Helsingborg med min då lille son och gick runt bland konst och konsthantverk. Hos en konsthandlare som visade en mängd av mindre landskap fick jag syn på en målning som stod ut. Det var en Ivan Augeli.

Likadant kan det vara på konstmuseer att man bland alla upphängda verk ser sina guldkorn.

En bra konstbild bör egentligen fungera under många olika premisser och förhållanden. 

Även i ett vanligt hem bland möbler och mattor. 

Så att slentrianmässigt upprepa likheter i bildspråk eller hänga bilder glest kan bli helt fel. 

Kontrasten kan bli intressant och om man lägger in begreppet "dynamisk" istället för det negativt laddade "splittrad" så får man en annan utgångspunkt.

Perfektion kan bli tråkig...

Bland tusen bananer ligger det en gurka.