onsdag 6 mars 2024

Claude Lorrain laveringar

 En av mina favoriter från konsthistorien är Claude Lorrain, främst hans laveringar och skisser som har betytt mycket för mig. Han sägs ha tillbringat mycket tid ute i naturen ofta i Italien och gjort skisser inför det direkt upplevda motivet. 

Han har fått en svart spegel uppkallad efter sig som har använts vid arbete inför motiv.



Tyvärr verkar det ibland som den officiella svenska samtidskonsten avfärdar just det studerade och iakttagna som förlegat för att istället föredra appropiationer och att presentera ett slags scenografi med objekt som skall ge åskådaren en upplevelse med ett litterärt och konceptuellt tillägg.

 Komponera är att - sammanställa- inte samla och sortera. 

Och bildkomposition skall egentligen utgå från något som handlar om bildspråk och dess  "magi". 

Man upplever något i bilden som skapas i perceptionen och inte alltid av vad man egentligen vet och vad bildens symboler står för.

Jag vill ofta se musik och bildkonst som ett besläktat konstnärligt uttryck- rytm, komposition, harmoni-disharmoni, klang etc.

Här nedan några laveringar av Claude Lorrain född omkring 1604-05 död 1682 var en fransk målare, i huvudsak verksam i Rom. Jag har gjort dem mindre "rödbruna" i tonen även om han troligen arbetade i sepia så har nog åren gjort att de blivit alldeles för rödbruna.












fredag 1 mars 2024

Bandy och Villa Bk

 Jag är född och uppväxt i Lidköping. 

När jag gick på högstadiet vid Rudenschöldskolan så började jag gå på Villa Bk:s matcher som var på Isstadion inte jättelångt från hemmet. 

Jag tränade även med Villa som pojklagspelare och erhöll ett guldmärke i bandyteknik. 

Men samtidigt spelade jag tennis i LTK med framtida stjärnor som Anders Järryd.

 




















Min pappa som var chefsdesigner på Rörstrand i Lidköping m.m. och i ungdomen en framgångsrik simmare uppskattade mitt intresse för sport och idrott. 

Vi var ett kompisgäng som alltid samlades på isstadion och när Radiosporten sände så kunde vi samfällt utbrista: Heja Villa friskt humör...det är det som gör susen... ??

Bland oss fanns Lennart Björling som är skyldig till till mycket bl.a. en duktig bandyspelare

Nu bor jag sedan 80-talet i Malmö och här är väl bandy något exotisk men även om jag nu måste se matcherna på skärm så är det en engagerande  upplevelse och tjoar när Villa gör mål

Som jag sa till Micke Arvidsson när han kontaktade mig för något som inte rörde bandy alls för några år sedan: Jag tycker det är tråkigt när MFF förlorar men blir deprimerad när "Villa" förlorar.




tisdag 6 februari 2024

Den poetiska dimman

 














Första året på Malmö konstskola Forum uttryckte Gerhard Nordström som var en av mina lärare att 
"den poetiska dimman" var ett stilgrepp som ofta användes utan insikt. 
Vad han troligen menade var att man gjorde måleri och teckning "oskarpt" för att skapa en mystik. 
 "Sfumato" är något som bl.a. de oerhört skickliga renässansmålarna t.ex da Vinci använde sig av. 
Men de använde sig av effekten med känsla och kunskap så det inte bara blev ett effektsökeri. 
(och att komma undan grundläggande kunskaper om komposition).



















Jag har sett en del "oskarpa" abstrakta målningar där man manieristisk använder sig av effekter och det blir "effektfullt" med en oskärpa men om jag t.ex. sluddrar och famlar i mitt språk så döljer jag innehållet och vad jag vill säja. Att vara otydlig blir då ett verktyg för att just vara obestämd och obegriplig.
Jag tror det var det som Gerhard Nordström avsåg när han ironiskt yppade begreppet "den poetiska dimman". Sedan kan det också bli bra bildkonst att vara "oskarp" som Gerhard Richter och Rothko m.fl.
T.o.m. är det ibland bra för en målning eller teckning med en viss oskärpa. Tittar man nära på en etsning eller torrnål så finns det en viss luddighet. 
Därför kan jag vara skeptisk till akvarell där man eftersträvar att färgpigmentet skall "bita" och efterlämna tydliga konturer.. Det blir en förstärkt ljuseffekt som känns billig. Att lägga konturer runt en form kan i vissa fall vara effektfull för att förstärka en form eller frilägga. 
Men man hindrar ofta färger från att korrespondera. 
Just akvarell kan inbjuda till ett oskarpt uttryck med hjälp av färgen som flyter men som inom all bildkonst - det är slutresultatet som räknas, inte tekniken. 






Tänker man på hur man upplever den sedda verkligheten så är allt inte i full skärpa.
När man står inför ett "motiv" så flyttar man blicken från olika punkter i djupet och det är olika avstånd mellan dem. 
Om man då t.ex. målar av det som är närmast och sedan flyttar blicken till bakgrunden  och målar av det man ser så blir ofta målningen svår att läsa, det uppfattas som många påståenden i samma bild. Som att i samma mening använda olika språk utan att ta hänsyn till hur mottagaren kommer att begripa.
Som norskans "rolig" som då menar "lugn" och på svenska "skojig".

I en iakttagen "målning" är det samma avstånd från t.ex. det närmaste till det som befinner sig långt bort. Därför kan man i t.ex. i en porträttmålning låta öronen var lite oskarpa etc.
Det begrep daVinci...
Och porträttfotografer använder sig av ett kort skärpedjup och en stor bländaröppning för att skapa djup.
Motsatsen är att man med hjälp av bländaren åstadkomma ett skärpedjup som inte överensstämmer med perceptionen och det gör att det väldigt nära kan få samma skärpa som det betydlig längre bort.

En grundläggande devis för bra bildkomposition är att blicken inte skall börja med att direkt "hoppa" från olika delar av bilden utan ledas in av en genomförd bildbyggnad. 
Detta påtalade renässanskonstnären och arkitekten Alberti i sin bok "om målarkonsten" .
Det måste finnas en underliggande sammanhållande konstruktion i en bra komposition. 
Men i samtidskonstens opportunism och sökande efter motsatser så blir komposition och kunskaper om perception något förlegat. Bilden underställs en förklaring som att "jag vill att min konst skall vara obegriplig".
Bra konst har en magi som är svår att beskriva i ord men ett bra utgångsläge är att ställa det mindre bra mot det bästa m.a.o. visa en Picasso mot en Carolina Gynning för att vara brutalt tydlig.
Det handlar inte om att ringakta amatörer och andra konstnärer, bara att följa devisen om att vara ambitiös, ärlig och nyfiken.
Visst, alla mina skolade kollegor är överens om att Gynning är usel som konstnär men hon har genom TV och media fått en orättfärdig uppmärksamhet  som inte tillför konsten något positivt.


Att fotografi är ett bedrägligt medium för att beskriva upplevelsen av den sedda verkligheten kan man se i en trend som var vanlig för några år sedan. Man la kameran snett...
Om jag håller mitt huvud snett så upplever jag ändå vertikaler och horisontaler rätt...jag kan ligga i sängen och ha huvudet i samma vinkel som sängen men ändå upplever jag vertikalt och horisontalt.
Jag är kanske av födseln känslig inför sneda horisonter men om man inte sitter i ett flygplan eller rymdraket så är horisonten faktiskt vågrät. 
I foto taget med ett vidvinkelobjektiv kan vertikaler luta men eftersom det avläses som fotografi så korrigeras det ofta instinktivt när man ser bilden. Man är van vid att väggar i utkanten av fotot är sneda.
Men i en målning eller teckning så läses icke vertikala linjer som de gestaltas. Det ser "snett" ut.
Och har man utgått från ett foto och inte korrigerar fotografiets avläsning och då ser väggarna ut att luta.
Fotografi är ett utmärkt skissmaterial men måste transponeras till måleri och då gäller det att ha kunskaper om hur man gestaltar. 

Att bara exakt kopiera eller kalkera ett foto blir ingen bra "bild" - bara ofta en dålig kopia.  Men i materialistiska värden så premieras gärna det som ser ut att vara noggrant och tagit lång tid.


För ett par dagar sedan körde jag på Ringleden i Malmö och hade med mig min lilla Canon kamera och tog ett antal bilder i den speciellt dimmiga morgonen. 
Jag kunde inte direkt komponera och jag bara tryckte av. 
När jag kom till studion kunde jag beskära och komponera fotografierna. 

Här nedan är det 9st fotografier som jag presenterar och som finns som pigmentprint 
på Edition Etching 310g papper.
Storlekar från 30x30cm till 35x23cm













 

söndag 10 december 2023

Staprams - 97 åring

Raimonds Staprams 

konstnär och dramatiker både i USA och i hemlandet Lettland. Staprans föddes 1926 i Riga, Lettland. 

Han bor nu i San Francisco, Kalifornien.

(97 år)

En relativt okänd konstnär för mig tills nu men med ett uttryck som påminner om Richard Diebenkorn men även Wayne Thiebaud. Det jag ser på nätet imponerar, men visst man ska se verken live....














onsdag 8 november 2023

Stilleben I - det nära och stilla i bildgestaltning..

Många som genomgått en konstnärlig grundutbildning har fått studera uppställda föremål som varit motiv för teckning eller måleri.  
För att lära sig "se efter"och tillsammans med sin lärare och kollegor analysera och tolka det direkta seendet och översätta till ett bildplan.
Ett stilleben kan vara arrangerat men också ett utsnitt av en nära verklighet.
När man ställer upp föremål tränar man också sin känsla för komposition.
Att välja en del av det man ser framför sig är också ett avgörande av hur bilden skall beskäras.
Om man utgår från ett fotografi så måste man ändå ha kunskap om att ha iakttagit det sedda.
Man får erfarenhet av att iaktta och studera verkligheten och då avbilda den i relation till upplevelsen eller syftet. Det är inte bildkonstens primära uppdrag att dokumentera eller exakt återge en verklighet utan att förmedla hur man upplever det sedda och vilka tolkningar som uppkommer.

"I can often tell when drawings are done from photographs, because you can tell what they miss out, what the camera misses out: usually weight and volume - there's a flatness to them. " David Hockney



En stillebenuppställning från gamla Skånska Målarskolan i Malmö där jag var huvudlärare.
Eleverna stod framför och fick välja olika vinklar och utsnitt. En belysning som ger ett tydligt skuggspel och volym.








Ett stilleben kan vara utan litterära och egentligen föreställande objekt där man endast är intresserad av färg och form. Givetvis kan man se att det finns objekt som ger antydningar till betydelser men i en del fall är vad det "föreställer" inte kanske konstnärens primära vilja.
Det är givetvis så att en betraktare inte kan undvika associationer av det som finns med på bildytan och även hur det är gestaltat.
En dödskalle, symboler, musikinstrument  eller en vas med blommor ger givetvis utrymme för olika uttryck och tolkningar. 
Ställer man upp geometriska former och komponerar med kuber och sfärer så blir uttrycket närmast konkretistiskt abstrakt.
Konstnärer har även använt sig av en rent dekorativ eller kubistisk framställning av föremål som kanske inte är direkt avbildade eller studerade. Men ändå ett stilleben.
Kanske är det så att många konstnärer använt "simpla" föremål som frukter och krukor för att själva den måleriska processen skall vara det viktigaste.

En längre sammanställning och text om stilleben kommer snart....




torsdag 19 oktober 2023

Lukasgillet i Lund - 125år - jubileumsbok

 

 
Lukasgillet i Lund har fyllt 125 år och i samband med det har man gett ut en magnifik bok som främst behandlar de senaste 25 åren och det tillhörande traditionella planschmålandet. 
Det finns över 300st gjorda under årens lopp och de behandlar aktuella ämnen, lokalt men också internationella företeelser och händelser.
Vi är ett tiotal konstnärer som utför varsin inför det stora julgillet där de visas och kommenteras av en presentatör. Jag har varit med sedan 1999 och målat planscher.  Inför jubileumsboken blev jag intervjuad av Per Lindström och Johan Stenström. I förrgår fick jag mitt exemplar av denna bok vid en ceremoni och som visar alla de senaste 25 årens planscher men även presentationer av fyra konstnärer.
Igår var det årsmöte på Grand i Lund med ca 100 medlemmar närvarande (gillet har ca 500 medlemmar).
På Grand hotell finns den speciella Lukassalen med en samling porträtt av ett antal Lukasbröder.

Jag känner mig oerhört hedrad av att få vara med i denna fina bok med bra text och fina bilder:



Min ateljé i Malmö



Från ateljén ute på torpet i Svedala



Johan Stenström och Per Lindström





måndag 21 augusti 2023

pastellkritor - att ta på färgen



(detta är en text som jag eventuellt/troligen kommer att arbeta vidare på)

Wayne Thiebaud (1920-2021) "pastellkritor"

A
tt arbeta med kritor har under konsthistorien alltid varit vanligt. 
Det bör vara en bland de äldsta teknikerna om man tänker på t.ex. träkol och förkolnade ben som har använts att skapa bilder med. De gamla mästarna från renässansen använde bl.a. svartkrita, rödkrita och kritor med vitt pigment i sina teckningar och skisser.
Och det ligger något fundamentalt i den mänskliga perceptionen att använda sig av ett direkt och spontant material för att göra bilder. De bästa konstnärerna klarar sig med en kolbit och en yta att rita på. 
Och givetvis även mer komplicerade tekniker som oljefärg etc. 

Da Vinci - krita

Från vänster Tintoretto sedan två kritteckningar av Michelangelo

Edvard Hopper
Han gjorde de flesta förstudier till sina målningar i krita, han var en skicklig tecknare och det syns i hans skisser. 



Om man tar paralleller till musik så är kritan eller penseln ett instrument som kräver träning och kunskap om bild samt talang.  En musiker måste ha känsla för rytm, ton och komposition - alltså hur ett musikstycke kan byggas upp. Med träning och talang så blir musikern skicklig på sitt instrument och kan också samverka med andra musiker till en helhet.

En pensel är ett fantastiskt redskap men kräver att färgmaterialet har en lösare sammansättning än när man arbetar med kritor och kol. Akvarell och tusch kräver vatten som lösningsmedel. 
Oljefärg kan man arbeta med direkt från tuben men den är ändå ganska lös i konsistensen. 
Och den tar tid på sig att torka. Konstnärer som Degas och Monet lät oljefärgen bli nästan som pastell genom att låta ett läskpapper suga upp oljan. Använder man sig av tillsatser och hartser som gör att oljan torkar snabbare eller blir den i varje fall halvtorr inom ett par timmar. 

Degas - pastell



























Akryl torkar helt fast men det är svårt att i efterhand korrigera färgton och man måste ofta måla om hela färgfältet. I olja kan man mata in färgkorrigeringar med t.ex. vit färg för att få tonen ljusare.
Ett annat problem med t.ex. akryl, gouache, akvarell, tempera etc är att den ändrar valör när den torkar upp.
Olja kan bli matt och ofta måste man lägga på fernissa som kan gulna med åren.
Kritor, framförallt torra pastellkritor ändrar sig inte (om man undviker fixativ).
Målningen ser lika ut efter flera år. Det finns bättre fixativ som tillverkarna säger inte påverkar valör.

Den stora förtjänsten med både oljepastell och torrpastell är nog ändå dess spontanitet och direkthet.
För koloristen att man arbetar med en bestämd palett av färgtoner som blandas på bildytan och samtidigt tecknaren som kan få form, volym, ljus och rytm att gestaltas. Man arbetar med fingrar, verktyg som stompf, även penslar, trasor, papper m.m. Man kan använda tonat papper eller vitt, oljepastell går även bra på duk och pannå. Torrpastell kan kombineras med gouache, tempera och akvarell. Oljepastell med oljefärg etc.

Jag kan tänka mig att på grund av pastellens känslighet för beröring och fukt så var det svårt att arbeta i större format om man inte kunde glasa in dem, men det gäller ju även akvarell. Därför blev pastellen mer i ropet under 1800-talet och många konstnärer upptäckte dess möjligheter. Både som studiematerial och till kompletta konstverk.

Det blev på 1700-talet vanligt att utföra porträtt i pastell där materialets direkthet och snabba teknik passade väl. Många konstnärer arbetade också ute i det fria med pastell där samma fördelar kom till sin rätt.
Givetvis blev de fabrikstillverkade pastellfärgerna också en möjlighet för konstnärer att erhålla många olika färger och nyanser.

Just att man kan arbeta med ett stort antal färgtoner som man direkt har framför sig i färglådan är en fördel för konstnärens direkta känsla och spontanitet.
Man ser också färgen på kritan när den ligger på bordet eller i asken. Jag brukar ta bort ev. papper som skyddar kritan för att lättare se färgtonen.
Van Gogh yttrade att man borde utgå från färgerna på sin palett istället för de man såg. 
Jag kan både hålla med och invända. Det måste finnas någon slag harmoni med vad man ser och det är ändå bra att träna sin gestaltningsförmåga med att faktiskt avbilda. Att avbilda betyder inte att likt en kamera exakt återge vad den ser. Men i "avbildandet" finns en gestaltningsmässig ansträngning i att analysera motivet som man helt tappar om man bara improviserar med färg och form. 
Denna erfarenhet kombinerat med talang och vilja är det som gör att en konstnär kan skapa något som är tidlöst och betydande. 

Pastell gynnar konstnärer som är duktiga på att teckna. Man måste åstadkomma allt själv. 
Inga speciella färgpigment som samlar sig i spontana tjusiga klumpar. 
Akvarell, som är ett fantastiskt material har tyvärr blivit en teknik som ofta bli en fixering vid regler och simpla effekter. 
Givetvis drabbas även pastell av detta. På nätet finns det siter som visar på enkla tricks.

I den äldre konsten och även fram till samtiden hos de konstnärer som sätter konstnärlig kvalitet och dynamik främst är man bara hämmad av s.k. regler om rätt teknik.
Det måste vara det främsta för en teknik eller i kombination med andra att konstnären kan åstadkomma bra bildkonst i samverkan med sin känsla. Att ha full kontroll på vad som sker på bildytan hade inte ens de gamla mästarna och när det uppkommer tillfälligheter tillförs en ny erfarenhet.
Jag tänker på de regler som finns i akvarell om att bl.a. inte använda vit färg. Precis som Degas som var en superb konstnär som utförde många verk i pastell yttrade - "måleri är ingen sport". 
Han syftade egentligen främst på att så många av hans samtida kollegor satt ute i landskapet och målade "Plein air".

Det finns ingen regelbok i konst bara lagar om perception och gestaltning.
Sedan är det önskvärt om den bästa bildkonsten kan överleva för framtida generationer att beskåda.

Är pastell ett material för konstverk av betydelse eller bara ett steg på vägen, ett skissmaterial?
Paula Rego (som avled 2022)  har utfört mycket stora pasteller och skapade sig ryktbarhet mycket genom sina pasteller. Men det är förhoppningsvis inte det aparta materialet och de stora formaten som medfört uppskattningen av Regos verk. 
Nej, om man skrivit olja på duk eller akryl på board hade inte haft någon betydelse.
Att man uppger tekniken är egentligen för att ge instruktioner för att bevara och presentera verket.
Om en skulptur är i brons eller cement har ingen betydelse för den konstnärliga kvaliteten.
I ett strikt materialistiskt tänkande så vill man gärna kunna mäta ett värde och det går inte när det gäller konst och mycket annat som inte har ett värde per kilo eller yta.



Mary Cassatt













Roy Lichtenstein














Skillnaden mellan torr- och oljepastell är att oljepastellen är mer lik oljefärg och smetigare. 
Oljepastell har också en torkprocess beroende på bindemedel. 
Jag tillverkar ibland egna oljekritor där bivax och solrosolja ingår. När man gör egna kritor kan man välja vilka blandningar och toner man önskar ha i sin kolorit. Nackdelen är att de kan oxidera/torka i sin låda efter en tid och bli svåra att hantera. De färdigköpta verkar innehålla något antioxidering - konserveringsmedel som gör att de inte torkar så lätt.
Oljepastell är kanske mer expressiv och grövre i uttryck medan torrpastell är mer subtil.
Men båda teknikerna är väldigt bra för spontant och direkt arbete. Man slipper förberedelser som att ta fram en massa material inför sitt arbete, en låda med kritor och papper räcker.
Arbetar man med fingrarna vilket tekniken inbjuder till så blir man givetvis kladdig men det behövs bara vatten för att få bort torrpastell. 
Det finns s.k. stompf,  en penna av papp som kan användas för att fördela färgen.
I oljepastell kan man använda en pensel med lösningsmedel för att täcka större ytor, framförallt i själva grunden och undermålningen. I torrpastell kan man använda en pensel med vatten men då får man vänta tills undermålningen torkat upp. Det sägs att Degas ofta använde sig av den tekniken i början på processen.
Vid hantering så är torrpastellen känslig och man måste vara försiktig innan den monteras.
Jag brukar använda lådramar där pastellen ligger utan passepartout. Eventuella "drös" hamnar längst ner men det är inget större problem och jag brukar sällan slutfixera målningen.

Jag kommer säkert att få ifrågasättande av detta men jag sätter nog ändå koloristiskt oljefärg främst och andra tekniker som tempera, gouache, pastell, akvarell etc som konstnärligt minst lika högt men ser ändå konstnärer som arbetat med alla dessa tekniker att deras oljemålningar är koloristiskt mer precisa.
Men konstnärlig kvalitet handlar inte bara om precision utan om en i sammanhanget utförd handling som har en betydelse i en konstnärlig gestaltning. Så även en liten skiss av t.ex. da Vinci.


Oljepastell, egen tillverkning



Torrpastell - Rembrandt/Talens



Här nedan följer ett antal exempel på arbeten med pastell, företrädesvis torrpastell som har varit vanligast under åren. Picasso var en konstnär som arbetade med oljepastell och fick den franska färgtillverkaren Sennilier att börja tillverka dem.

Pierre Puvis de Chavannes

Miro

Roberto Matta

Delacroix

Picasso - oljepastell

David Hockney - oljepastell

Paula Rego (1935-2022)

Delacroix

Jacques-Émile Blanche

Renoir

George Hendrick

Amadee Ozefant

Whistler

Degas

Wayne Thiebaud

Emile Levy

Manet