lördag 23 februari 2013

Bonnard vs Hopper

Två målare som jag har ett lite tveksamt förhållande till men ändå känner mig lite besläktad med är Pierre Bonnard(1867-1947) och Edvard Hopper(1882-1967).
Hopper är väl vida mer känd numera bland allmänheten med tanke på bl.a. den kända målningen "Nighthawks" som många parafraserat t.ex.
Postimpressionisten Bonnard har haft ett stort inflytande på 1900-talsmåleriet framför allt kanske 30-50 talet. Hans sinnliga färger och sökande formspråk blev mallen för hur poetiskt måleri skulle gestaltas.
Hopper har ett annat uttryck med tydligare form och mindre artikulerat färgspråk. Han har blivit skildraren av det amerikanska, landsbygd och stad.

Det som jag personligen har svårt med Bonnard är det otydliga och sökande i hans bildspråk.
Hans motivval är för det mesta från hans liv och det som han sett och det tilltalar mig. Han vågar sig på ovanliga kompositioner men lyckas få ihop det för det mesta. Dessutom är han i sina bästa stunder en fantastisk kolorist som får färgen att vibrera och harmoniera.

Hopper arbetar också med bilder från sin sedda och upplevda tillvaro men gör det med en arkitektonisk perfektion i uttrycket. Här finns inte det poetiska sökandet i färgen och formen utan uttrycket skapas av hans kompositioner med ofta starka skuggor som ger dramatiska effekter och människorna finns med som statyer och statister.
Hans måleri kan i sämsta fall bli ganska förfärliga med för mycket "paint by number" men i de bästa verken målningar med en enastående genomslagskraft och betydelse. Koloriten kan ibland vara väldigt oartikulerad och formen stel.
I likhet med Bonnard söker hans sig gärna till rumsligt komplicerade uppbyggda bilder.

Båda konstnärerna känns för mig att det är tur att dom funnits men det borde gå att göra bättre... a.u.





söndag 17 februari 2013

Andlighet m.m.

Finns det konst som främst är att betrakta som andlig?
Blir det inte patetiskt och pekoral när man bygger sitt konstnärskap på gudomlighet eller personlig inåtvänd betraktelse?
Jag upplever inför mycket konst hänförelse precis som när jag lyssnar på viss musik, i naturen etc.
När andligheten blir en regel och konvention då tappar konstverket giltighet och blir lätt parodi.
Precis som sinnliga poetiska konstverk måste vara obestämda och suddiga.
Ex. "den poetiska dimman".

Jag funderar på detta med anledning av en utställning med Hilma af Klint.
Inget ont om betydande konstnärer som Kandinsky som t.o.m. skrev om "det andliga i konsten".

Hoppas bara att utställningen inte enbart blir en hyllning till den okränkbara personliga känslan.
Det finns en tendens att andlighet och sinnlighet i ett konstnärskap kan bli en försvarsmur.

Ett ifrågasättande av det vedertagna är intressant, det har gått hundra år nu...


Ovan
Kandinsky
nedan
Hilma af Klint








lördag 9 februari 2013

Vernissager

Thomas Holm vernissage hos galleri Rönnqvist i Malmö
































Konstnären med gipsad fot

Sedan till Lund och KG Nilson på galleri Jäger/Jansson











fredag 8 februari 2013

Bedrägeri och okunnighet

Hästkött i lasagne från Findus, falskt oxkött etc.
För de som äter kött är det är det egentligen inte sämre "kött" men det rör sig om falsk varubeteckning och som utgår från girighet att tjäna så mycket som möjligt på konsumenternas godtrogenhet.
Oxkött låter finare än fläskkött.

I konstvärlden finns samma försök att med hjälp av en falsk varubeteckning höja värdet på ett objekt genom att förse det med en invand varudeklaration.

När det gäller den lukrativa konstgrafiken har det under många år förekommit massor av mer eller mindre omfattande bedrägerier, både synnerligen medvetna och även ren okunnighet.

Främst har litografi fått en oförtjänt hög status och vad som borde betraktas som rena affischer producerade på tryckerier i stora upplagor säljs som limiterade upplagor.
Men litografi känner man till och det är fint.
Sedan att konstnären ofta inte ens kan påverka resultatet är ointressant.
Bara signaturen finns.

Etsning och koppargrafik har också en högstatus oavsett om den rent konstnärliga kvaliten ofta är usel.
Det finns givetvis fantastisk koppargrafik och sällan är upplagorna speciellt stora men många gömmer sig bakom teknikens rykte och charm.

Träsnitt och linoleumsnitt är underskattat som tekniker och min åsikt är att dessa "simpla" tekniker verkligen kan locka fram konstnärlig kreativitet med sitt motstånd och enkelhet.

Som en modern parallell har jag sett konstnärliga framsteg när digital teknik har använts.
Det "ickeromantiska" i att arbeta med ritplattor, ipads och inkjet har vitaliserat mångas konstnärskap.
Det finns ett "motstånd" och möjligheter som kunniga och begåvade konstnärer inser och förstår fördelarna med.

Tyvärr har okunnighet och girighet gjort att alltför mycket "grafik" som är avfotograferade original och reproduktioner fått representera den digitala tekniken.
Det förekommer även att man kallar det litografi och det är falskt och korkat eftersom det sänker värdet på en mycket bra modern teknik.
Egentligen är "giclée" en mycket bättre konstgrafisk teknik än litografi, oavsett om det är stenlito eller offset.
Litografi är väldigt omständlig om konstnären vill ha full kontroll över slutresultatet.
Det är nästan omöjligt och man får acceptera något som ofta inte är helt tillfredställande.

Jag tror att tiden talar både för digitalt teknik liksom för de mer fysiska teknikerna som träsnitt etc.
Precis som oljemåleriet... i original.