konstnär Ulf Stålhane: pastellkritor

(detta är en text som jag eventuellt/troligen kommer att arbeta vidare på)

Wayne Thiebaud (1920-2021) "pastellkritor"

Att arbeta med kritor har under konsthistorien alltid varit vanligt.

Det bör vara en bland de äldsta teknikerna om man tänker på t.ex. träkol och förkolnade ben som har använts att skapa bilder med. De gamla mästarna från renässansen använde bl.a. svartkrita, rödkrita och kritor med vitt pigment i sina teckningar och skisser.

Och det ligger något fundamentalt i den mänskliga perceptionen att använda sig av ett direkt och spontant material för att göra bilder. De bästa konstnärerna klarar sig med en kolbit och en yta att rita på.

Och givetvis även mer komplicerade tekniker som oljefärg etc.

Da Vinci - krita

Från vänster Tintoretto sedan två kritteckningar av Michelangelo

Edvard Hopper

Han gjorde de flesta förstudier till sina målningar i krita, han var en skicklig tecknare och det syns i hans skisser.

Om man tar paralleller till musik så är kritan eller penseln ett instrument som kräver träning och kunskap om bild samt talang. En musiker måste ha känsla för rytm, ton och komposition - alltså hur ett musikstycke kan byggas upp. Med träning och talang så blir musikern skicklig på sitt instrument och kan också samverka med andra musiker till en helhet.

En pensel är ett fantastiskt redskap men kräver att färgmaterialet har en lösare sammansättning än när man arbetar med kritor och kol. Akvarell och tusch kräver vatten som lösningsmedel.

Oljefärg kan man arbeta med direkt från tuben men den är ändå ganska lös i konsistensen.

Och den tar tid på sig att torka. Konstnärer som Degas och Monet lät oljefärgen bli nästan som pastell genom att låta ett läskpapper suga upp oljan. Använder man sig av tillsatser och hartser som gör att oljan torkar snabbare eller blir den i varje fall halvtorr inom ett par timmar.

Degas - pastell

Akryl torkar helt fast men det är svårt att i efterhand korrigera färgton och man måste ofta måla om hela färgfältet. I olja kan man mata in färgkorrigeringar med t.ex. vit färg för att få tonen ljusare.

Ett annat problem med t.ex. akryl, gouache, akvarell, tempera etc är att den ändrar valör när den torkar upp.

Olja kan bli matt och ofta måste man lägga på fernissa som kan gulna med åren.

Kritor, framförallt torra pastellkritor ändrar sig inte (om man undviker fixativ).

Målningen ser lika ut efter flera år. Det finns bättre fixativ som tillverkarna säger inte påverkar valör.

Den stora förtjänsten med både oljepastell och torrpastell är nog ändå dess spontanitet och direkthet.

För koloristen att man arbetar med en bestämd palett av färgtoner som blandas på bildytan och samtidigt tecknaren som kan få form, volym, ljus och rytm att gestaltas. Man arbetar med fingrar, verktyg som stompf, även penslar, trasor, papper m.m. Man kan använda tonat papper eller vitt, oljepastell går även bra på duk och pannå. Torrpastell kan kombineras med gouache, tempera och akvarell. Oljepastell med oljefärg etc.

Jag kan tänka mig att på grund av pastellens känslighet för beröring och fukt så var det svårt att arbeta i större format om man inte kunde glasa in dem, men det gäller ju även akvarell. Därför blev pastellen mer i ropet under 1800-talet och många konstnärer upptäckte dess möjligheter. Både som studiematerial och till kompletta konstverk.

Det blev på 1700-talet vanligt att utföra porträtt i pastell där materialets direkthet och snabba teknik passade väl. Många konstnärer arbetade också ute i det fria med pastell där samma fördelar kom till sin rätt.

Givetvis blev de fabrikstillverkade pastellfärgerna också en möjlighet för konstnärer att erhålla många olika färger och nyanser.

Just att man kan arbeta med ett stort antal färgtoner som man direkt har framför sig i färglådan är en fördel för konstnärens direkta känsla och spontanitet.

Man ser också färgen på kritan när den ligger på bordet eller i asken. Jag brukar ta bort ev. papper som skyddar kritan för att lättare se färgtonen.

Van Gogh yttrade att man borde utgå från färgerna på sin palett istället för de man såg.

Jag kan både hålla med och invända. Det måste finnas någon slag harmoni med vad man ser och det är ändå bra att träna sin gestaltningsförmåga med att faktiskt avbilda. Att avbilda betyder inte att likt en kamera exakt återge vad den ser. Men i "avbildandet" finns en gestaltningsmässig ansträngning i att analysera motivet som man helt tappar om man bara improviserar med färg och form.

Denna erfarenhet kombinerat med talang och vilja är det som gör att en konstnär kan skapa något som är tidlöst och betydande.

Pastell gynnar konstnärer som är duktiga på att teckna. Man måste åstadkomma allt själv.

Inga speciella färgpigment som samlar sig i spontana tjusiga klumpar.

Akvarell, som är ett fantastiskt material har tyvärr blivit en teknik som ofta bli en fixering vid regler och simpla effekter.

Givetvis drabbas även pastell av detta. På nätet finns det siter som visar på enkla tricks.

I den äldre konsten och även fram till samtiden hos de konstnärer som sätter konstnärlig kvalitet och dynamik främst är man bara hämmad av s.k. regler om rätt teknik.

Det måste vara det främsta för en teknik eller i kombination med andra att konstnären kan åstadkomma bra bildkonst i samverkan med sin känsla. Att ha full kontroll på vad som sker på bildytan hade inte ens de gamla mästarna och när det uppkommer tillfälligheter tillförs en ny erfarenhet.

Jag tänker på de regler som finns i akvarell om att bl.a. inte använda vit färg. Precis som Degas som var en superb konstnär som utförde många verk i pastell yttrade - "måleri är ingen sport".

Han syftade egentligen främst på att så många av hans samtida kollegor satt ute i landskapet och målade "Plein air".

Det finns ingen regelbok i konst bara lagar om perception och gestaltning.

Sedan är det önskvärt om den bästa bildkonsten kan överleva för framtida generationer att beskåda.

Är pastell ett material för konstverk av betydelse eller bara ett steg på vägen, ett skissmaterial?

Paula Rego (som avled 2022) har utfört mycket stora pasteller och skapade sig ryktbarhet mycket genom sina pasteller. Men det är förhoppningsvis inte det aparta materialet och de stora formaten som medfört uppskattningen av Regos verk.

Nej, om man skrivit olja på duk eller akryl på board hade inte haft någon betydelse.

Att man uppger tekniken är egentligen för att ge instruktioner för att bevara och presentera verket.

Om en skulptur är i brons eller cement har ingen betydelse för den konstnärliga kvaliteten.

I ett strikt materialistiskt tänkande så vill man gärna kunna mäta ett värde och det går inte när det gäller konst och mycket annat som inte har ett värde per kilo eller yta.

Mary Cassatt

Roy Lichtenstein

Skillnaden mellan torr- och oljepastell är att oljepastellen är mer lik oljefärg och smetigare.

Oljepastell har också en torkprocess beroende på bindemedel.

Jag tillverkar ibland egna oljekritor där bivax och solrosolja ingår. När man gör egna kritor kan man välja vilka blandningar och toner man önskar ha i sin kolorit. Nackdelen är att de kan oxidera/torka i sin låda efter en tid och bli svåra att hantera. De färdigköpta verkar innehålla något antioxidering - konserveringsmedel som gör att de inte torkar så lätt.

Oljepastell är kanske mer expressiv och grövre i uttryck medan torrpastell är mer subtil.

Men båda teknikerna är väldigt bra för spontant och direkt arbete. Man slipper förberedelser som att ta fram en massa material inför sitt arbete, en låda med kritor och papper räcker.

Arbetar man med fingrarna vilket tekniken inbjuder till så blir man givetvis kladdig men det behövs bara vatten för att få bort torrpastell.

Det finns s.k. stompf, en penna av papp som kan användas för att fördela färgen.

I oljepastell kan man använda en pensel med lösningsmedel för att täcka större ytor, framförallt i själva grunden och undermålningen. I torrpastell kan man använda en pensel med vatten men då får man vänta tills undermålningen torkat upp. Det sägs att Degas ofta använde sig av den tekniken i början på processen.

Vid hantering så är torrpastellen känslig och man måste vara försiktig innan den monteras.

Jag brukar använda lådramar där pastellen ligger utan passepartout. Eventuella "drös" hamnar längst ner men det är inget större problem och jag brukar sällan slutfixera målningen.

Jag kommer säkert att få ifrågasättande av detta men jag sätter nog ändå koloristiskt oljefärg främst och andra tekniker som tempera, gouache, pastell, akvarell etc som konstnärligt minst lika högt men ser ändå konstnärer som arbetat med alla dessa tekniker att deras oljemålningar är koloristiskt mer precisa.

Men konstnärlig kvalitet handlar inte bara om precision utan om en i sammanhanget utförd handling som har en betydelse i en konstnärlig gestaltning. Så även en liten skiss av t.ex. da Vinci.

Oljepastell, egen tillverkning

Torrpastell - Rembrandt/Talens

Här nedan följer ett antal exempel på arbeten med pastell, företrädesvis torrpastell som har varit vanligast under åren. Picasso var en konstnär som arbetade med oljepastell och fick den franska färgtillverkaren Sennilier att börja tillverka dem.