I väntan på våren som kommer

Vernissagebilder lördag 23 mars

After work i ateljén

I torsdags kväll hade jag och min fru Camilla ett litet mingel i min ateljé.
Jag hade printat ut lite tryck och fotografier och satt upp på väggarna.
Visade en del tryck av Ann Makander, KG Nilson, Yrjö Edelmann och mig själv.

Några intressanta printade I-padbilder av Peter Sternäng och ett fint tryck av Kerstin Winberg på  bildskärm.

Stora fotografier av Johan Kalén och  Camilla Gewing-Stålhane.

Sedan hade jag testat en del olika posterpapper för reproduktioner och affischer.

KG Nilson och jag hade gjort en massa variationer på befintliga tryck för att visa på den digitala teknikens möjigheter.

Stilleben och stiltje

När jag arbetade som lärare på Skånska Målarskolan studerade eleverna ibland stilleben, ett klassiskt sätt att lära sig se där man koncentrerar sig på ett motiv som är som namnet "stilla".
Både lärare och elev står inför samma bildproblem och en konkret verklighet.
Ibland arrangerade jag som lärare tingen och påpekade hur viktigt det var att vid en uppställning verkligen anstränga sig för att hitta ett "tema".
Färger, former, material, yta, ljus etc men även också kombinationer av ting med egna uttryck och funktioner. T.ex. en hammare och ett trasigt glas, en kniv, papper, plast, en sax, etc.
Saker som i en bild skapar uttryck som överraskar, roar eller provocerar.
Stilleben har väl under första delen av nittonhundratalet ofta fått funktionen som främst bärare av färg och form. Tänk på Cezanne och Karl Isaksson t.ex.
Tidigare äldre stillebenmåleri kunde ibland vara inriktad på material och stoffmåleri med gestaltning av metaller och glas som ett bra exempel.
Modernare måleri har också tagit upp reklamens språk med illustrativa grepp och ofta ifrågasatt tidigare
uppfattning om god estetik.

Nu känns det som allt är möjligt och en salig blandning av ovanstående borde kanske vara det mest kreativa.
Tillbaka till stillebenmålandet på Skånska målarskolan igen. Vad jag ofta försökte få eleverna till när de själva skulle arrangera stilleben var att ta ut svängarna och våga sammanställa ting som kanske inte alltid avmålats i konsthistorien men ändå var lämpliga som motiv ur målerisk synpunkt. (möjliga att måla). Detta också för att undvika alltför stor påverkan av hur det gjorts av andra.
M.a.o. inte måla som Cezanne när man målar äpplen.
Därför uttryckte jag en viss ringaktning över lökar och krukor.
Det slutade med att jag fick en stor kruka med lökar i av eleverna vid avslutningen.

Nedan lökar och krukor i massor.

Bonnard vs Hopper

Två målare som jag har ett lite tveksamt förhållande till men ändå känner mig lite besläktad med är Pierre Bonnard(1867-1947) och Edvard Hopper(1882-1967).
Hopper är väl vida mer känd numera bland allmänheten med tanke på bl.a. den kända målningen "Nighthawks" som många parafraserat t.ex.
Postimpressionisten Bonnard har haft ett stort inflytande på 1900-talsmåleriet framför allt kanske 30-50 talet. Hans sinnliga färger och sökande formspråk blev mallen för hur poetiskt måleri skulle gestaltas.
Hopper har ett annat uttryck med tydligare form och mindre artikulerat färgspråk. Han har blivit skildraren av det amerikanska, landsbygd och stad.

Det som jag personligen har svårt med Bonnard är det otydliga och sökande i hans bildspråk.
Hans motivval är för det mesta från hans liv och det som han sett och det tilltalar mig. Han vågar sig på ovanliga kompositioner men lyckas få ihop det för det mesta. Dessutom är han i sina bästa stunder en fantastisk kolorist som får färgen att vibrera och harmoniera.

Hopper arbetar också med bilder från sin sedda och upplevda tillvaro men gör det med en arkitektonisk perfektion i uttrycket. Här finns inte det poetiska sökandet i färgen och formen utan uttrycket skapas av hans kompositioner med ofta starka skuggor som ger dramatiska effekter och människorna finns med som statyer och statister.
Hans måleri kan i sämsta fall bli ganska förfärliga med för mycket "paint by number" men i de bästa verken målningar med en enastående genomslagskraft och betydelse. Koloriten kan ibland vara väldigt oartikulerad och formen stel.
I likhet med Bonnard söker hans sig gärna till rumsligt komplicerade uppbyggda bilder.

Båda konstnärerna känns för mig att det är tur att dom funnits men det borde gå att göra bättre... a.u.

Andlighet m.m.

Finns det konst som främst är att betrakta som andlig?
Blir det inte patetiskt och pekoral när man bygger sitt konstnärskap på gudomlighet eller personlig inåtvänd betraktelse?
Jag upplever inför mycket konst hänförelse precis som när jag lyssnar på viss musik, i naturen etc.
När andligheten blir en regel och konvention då tappar konstverket giltighet och blir lätt parodi.
Precis som sinnliga poetiska konstverk måste vara obestämda och suddiga.
Ex. "den poetiska dimman".

Jag funderar på detta med anledning av en utställning med Hilma af Klint.
Inget ont om betydande konstnärer som Kandinsky som t.o.m. skrev om "det andliga i konsten".

Hoppas bara att utställningen inte enbart blir en hyllning till den okränkbara personliga känslan.
Det finns en tendens att andlighet och sinnlighet i ett konstnärskap kan bli en försvarsmur.

Ett ifrågasättande av det vedertagna är intressant, det har gått hundra år nu...

Ovan
Kandinsky
nedan
Hilma af Klint

Vernissager

Thomas Holm vernissage hos galleri Rönnqvist i Malmö

Konstnären med gipsad fot

Sedan till Lund och KG Nilson på galleri Jäger/Jansson