onsdag 11 december 2024

Lukasgillets fest på Grand i Lund 2024

Varje år sedan slutet av 1800-talet håller Lukasgillet i Lund sin årliga julfest på Grand i Lund.  
Då presenteras även de "planscher" som konstnärerna i Lukas utfört under två helger innan gillet som alltid är på en måndag - detta året den 9 december.
Medlemmar som väljs in är ofta Lundaprofessorer, läkare, arkitekter, fotografer, journalister, företagare etc. men också konstnärer. 
Det är bara manliga medlemmar precis som på konstnärsklubben i Sthlm.

För mig är planschmålningen som ägt rum på gamla Addo i Malmö sedan jag blev medlem en av årets positiva höjdpunkter. Man träffar kollegor i en inspirerande intellektuell situation där 
även om man har en annorlunda konstnärlig uppfattning kan bli en fungerande grupp.
Det blir främst ett lagspel där man vill bidra och förmedla tankar med bildens hjälp.

Planscherna som är ca 150x200cm +- kan behandla aktuella ämnen i politiken, Lukasbröder, händelser i världen men också intellektuella tankar och frågor.

Planscherna avtäcks under middagen och en presentatör tolkar och förmedlar vad planschen handlar om. 
Under min tid har presentatörer varit bla. Olof Buckard, Lars Vilks och nu den eminente Johan Stenström.
När Lars Vilks var presentatör så var det speciellt eftersom han hade med sig beväpnad säkerhetspolis...

En Lukaskonstnär i arbete


Johan Stenström som sedan skall presentera våra verk



Lunch med gubbarna















Arbete pågår












På Grand i Lund 2024 



måndag 2 september 2024

Text från 2011

Hittade detta från min dåvarande websida. 
Foto från min då fina stora ateljé på gamla Addo samt en presentation av mitt konstnärskap.
Snart ska en ateljé byggas på mitt arrende utanför Svedala.
Det tar bara 15 min in till Malmö via motorvägen och det går tåg var 15:e minut från Svedala som ligger 4km bort. 
Här finns ändå närheten till naturen och en underbar trädgård med allt vad det tillför och kräver. 
Visst saknar men en brygga med öppet vatten och Sege å (som löper utmed tomten) är ett dike på sommaren även om vattenytan på våren kan ge en mindre älv när den svämmar över. 
Huset ligger på en kulle så hittills har inte vattnet nått tomten under de 25 år som jag arrenderat.
Det kan även hända någon enstaka gång att vägen fram till gården blir översvämmad och då blir det som att bo på en ö. Det är två boningshus på gården som heter "Lillebahl" vilket står för "litet bål". Vad det kommer från vet jag inte men det är inte långt till befästningen Lindholmens borgruin från medeltiden.
Lustigt sammanträffande att på vägen till mitt barndoms torp utanför Lidköping i Västergötland så ligger det en slottsruin från 1600-talet som heter Lindholmen. 
För inte länge sedan gjorde jag ett reproduktionsarbete för innehavarna till slottsruinen och retuscherande en gammal ritning till slottet efter att Camilla Gewing-Stålhane tagit foto och därefter gjorde jag en mindre grafisk upplaga. 
I våras kom ett liknande jobb men då från Börringekloster som äger marken där Lindholmens borgruin finns och då gällde det en gammal panel med autografer som skulle retuscheras och tryckas. 

Visst var det ännu mera nära naturen på Spårön där mina föräldrars arrende Klastorp låg. Det fanns inte elektricitet även om det bara var knappt 2 mil in till Lidköping. Jag minns det inte men fram till ca 1959 hade granngården Månstorp (som senare tog över av min mormor och morfar) arrendatorer som var lantbrukare. 
Och det finns filmer som pappa har tagit där bonden plöjer åkern med häst.
Fascinerande att i mitten av 1900-talet lantbrukare i Sverige inte hade el och tillgång till traktorer.
På berget ovanför Klastorp fanns rester av ett vindkraftverk som uppenbarligen gett ström till fastigheten.


 Aktuellt:

Skurups Bibliotek: Thomas Holm & Ulf Stålhane Måleri & grafik med mat som tema 
vernissage 14 mars 17.00-19.00

Föreläsning på konstakademien i Stockholm 28 nov 2010 
Medförfattare till boken "100 år av Svensk grafik"



  

Det figurativa i mer eller mindre realistisk gestaltning har ända sedan studietiden varit dominerande. Viktigt har varit stämningen, ljuset, kompositionen, färgen samt inte minst bilddjupet och volymens gestaltning.
De tidiga verken från 1986-93 är ofta interiörer uppbyggda som ett ute-inne förhållande med personer i förgrunden och en utsikt i bakgrunden. Målningarna är utförda inför motivet och därmed ganska små, titlarna är beskrivande som "Utsikt från ett badrum".
Gjorde i mitten av 90-talet en serie stadslandskap och en del stora målningar bl.a "Ubåtsvarvet" från Malmö hamn.
Intresset för människan som motiv medförde senare ett antal målningar på temat "bad" 
med motiv från badstränder och badrum. Målningar från ett gym och skildringar av vindkraftverk i solnedgång visar på lusten att använda ovanliga motiv.
Sökandet efter motiv har också gjort att utgångsmaterialet ibland hämtats från filmer och fotografier. Målandet direkt inför naturen har medfört ett antal landskapsmålningar.
En svit stora målningar i en nyklassicistisk stil där egna figurkompositioner kombinerades med miljöer från renässansmålningar gjordes under 2006 och 2007 som en följd av intresset för den klassiska konsten och dess förhållande mellan motivet och bakgrunden som ofta är teatraliskt. 
En återgång till det tidigare måleriets mer upplevda måleriska språk följde efter att ha slutat som lärare på Skånska Målarskolan i februari 2007.
Det aktuella måleriet är främst interiörer och miljöer samt upplevda situationer.

På min blogg finns mer inlägg om konst m.m.


Förebilder och inspiration
Vermeer, Velasquez, 
Corot, Degas, Bonnard, Seurat, Balthus, Vallotton, "nordiskt ljus"
Rego, Freud, Fischl, Currin 

Vad vill jag med mina bilder?
Det jag inte vill är att de främst ska vara dekoration och vackra.
Konst är kommunikation och jag vill visa på det jag sett och kommit fram till.
Varje bild ska ha en identitet.
 Väcka känslor, ej likgiltighet.
Jag vill utveckla seendet och verklighetsuppfattningen - undvika slentrian, motverka inskränkthet och okunnnighet. 

Om personlighet
Unik är att vara sann och ärlig mot sig själv och inte upprepa någon slags stil och anstränga sig 
för att vara personlig. Personligheten syns ändå om man har någon.
Viktigt är att känna tillfredställelse och glädje.

Varför måleri?
Måleriet har en unik magi, det är ett eget språk.
Man kan se och känna materialet som också har sina begränsningar och motsträvighet.
Det tar lång tid att lära sig hantverket och man kan aldrig bli fullärd.

Motivval 
Det som berör mig och det som är omkring mig. Det jag sett eller vill undersöka.
Det vanliga eller det ovanliga. Hur det kan översättas till bildspråk. 
Hur fungerar bildens element tillsammans på plan bildyta?
Vad blir resultatet?

Min konstnärliga process
Det oväntade uppkommer även om jag gjort skisser och förstudier. Under arbetets gång krävs korrigeringar. Jag vill ofta se ett snabbt resultat och kan då vara otålig.
Bildproblem innebär att beskriva, anpassa tekniken efter arbetsmetoden och på ett koncentrerat sätt lösa dessa.
Varför? Jag försöker förstå verkligheten inte kalkera och härma.
Erfarenhet ger trovärdighet och det är slutresultatet som räknas.

Vad är viktigt formellt?
Bildrum - att beskriva bildjupet. Bildens uppbyggnad, rörelse och ordning - komposition.
Ljuset skapar lyrisk stämning men det är effekten av ljus jag söker.
Färgen är kryddan ger smak och ton.



måndag 29 juli 2024

Narcissister och kreativitet


Det här inlägget kan kanske uppfattas som negativt och skrivet i affektion men det handlar ytterst om humanism och bildning. 

Att vara "kreativ" inom bildkonst är inte det samma som som att hobbymåla ibland.
Det handlar om att skapa något speciellt utifrån förutsättningar och sin förmåga att gestalta i bild men även litterärt. 
Det kan också beskriva en kreativ fotbollspelare, en kreativ politiker etc.
Men kreativitet har av många felaktigt blivit synonymt med att ägna sig åt något som har med "konst" och "pyssel" att göra.

En narcissist har en storartad uppfattning om sin egen förmåga och sitt ego men utan att utfört något som egentligen bekräftar detta. Egot blir viktigare än vad man gjort. 
Man är fixerad vid att lägga kraft på att hävda sig men någonstans handlar det om bedrägeri och ofta är narcissisterna ytligt positiva och smickrande för deras ego vill också få bekräftelse.
Man presenterar gärna auktoriteters verk vilket ger sken av att man är på deras nivå utan substans.

Som exempel: En person som bl.a. gör utskrifter lägger bara ut länkar på Facebook som kommer från yrkesverksamma och etablerade för att ge sken av professionalism. 

Även att vara appropiatör som konstnär är också ett sätt att försöka ställa sig på samma nivå som en etablerad konstnär utan egentlig substans. 
Man citerar t.ex. Goethe och hans färglära eller kopierar skisser av Caspar David Friedrich. 
Om jag samlat en massa färgade garn eller tecknat petiga blyertsteckningar med alla barr på granen så är Goethe och Friedrich lämpliga som appropiation. 
Visst kan man konceptuellt se syftet men man har lagt ner tid på något som inte har med gestaltning och därmed kreativitet att göra. 
Kreativitet kräver en ansträngning som finns i perceptionen och abstraktionsförmågan. 
Man sammanfattar och det kräver koncentration och förmåga inte att sitta med en penna och rita streck i timmar.

Man mäter inte värdet av ett konstverk utifrån hur lång tid det tagit att göra eller hur många ord en bok innehåller. 

En konstnär kan ha gjort 100 skisser och utkast. 
Det man kom fram till efter en månad tog en timma att utföra...

Anders Zorn fick frågan om varför han tog så mycket för ett porträtt som tog en timma.
"Jag bjuder på porträttet men jag vill ha betalt för tiden det tog att kunna"
Och  en musiker som gör en konsert får inte bara ersättning för tiden på scenen...
Jag har tyvärr kommit i kontakt med personer som inte begriper detta.

"Du får betalt efter m2" tyckte de ytterst okunniga på Svart&WittAB  i Malmö . 
Jag hade min skrivare stående där en tid och gjorde en hel del arbeten framförallt med mina tidigare kunder. 

Jag sitter ofta i timmar med etablerade konstnärer och bygger upp grafiska blad digitalt.

Jag tror inte att narcissism annars är vanlig bland konstnärer, arkitekter, designers m.fl. eftersom dessa yrken bygger på att prestera och man skaffar sig adekvata meriter, kunskaper och en CV.
Man visar med vad man har åstadkommit det man kan och förmått hittills. 
Som lärare på konstskola så ser man givetvis till elevens   men det kräver också rätt miljö och förutsättningar för att utvecklas och prestera på sin nivå. Man lyfter fram det som är bra och hur det kan bli bättre utifrån elevens aktuella nivå och förmåga. Att bara smickra och berömma är falskt och ger ingen utveckling för eleven.

I anslutning till konst så finns det personer med en narcissistisk personlighet, det kan vara gallerister, inramare, försäljare av konstnärsmaterial,  s.k. digitala printstudios som ska assistera konstnärer. etc. 
Dessa kan ofta lägga käppar i hjulet för de som har talang, förmåga och kunnighet.
Som seriös konstnär uppskattar man sina kollegor och ser de inte främst som konkurrenter utan mer som "lagkamrater" för att dra paralleller till sport och idrott. Man tar tillvara kollegornas insikter och framsteg.
I idrott vinner den som t.ex. hoppar högst i höjdhopp men hur kan man mäta konstnärlig kvalitet?
Inte så svårt egentligen... men det kräver konstnärligt seende och praktisk insikt och det har inte alltid teoretiker. De kan vara färgblinda och tondöva...
Givetvis är man förvånad över hur amatörmässigt uselt gestaltande kan bli upphöjt i media men det får man kanske lära sig att så fungerar det, det är inte alltid det bästa som i samtiden värderas högst.
Tiden är den bästa kritikern...
Även inom den akademiska världen finns "hötorg" som min lärare Gerhard Nordström sa.
Och banala koncept blir ofta sett som betydande konst i samtiden.

Bildkonst  bygger på sammanfattning, konklusion och uttryck som kärnan i ett konstnärligt arbete. Inte att det ser ut att tagit lång tid att utföra med tusen linjer och detaljer. Det kräver inte någon gestaltningsförmåga bara ett tålamod intill terapi. Antalet bokstäver i en text är inte det som räknas som litteratur...
Jag är lärd att man gör ett antal skisser och förstudier inför ett konstverk och om själva verket gick snabbt att utföra så är det på grund av dessa. Precis som inom musik när man kan ett stycke så kan man nå sublimitet. 

I samtidskonsten så finns mycket bildkonst som verkar kalkerad från fotografi. 
Jag kanske inte är renlärig i det avseendet att jag inte vill ta hjälp av fotografiska verktyg men att kalkera efter ett foto är inte bra om man vill skapa en sammanfattning och en bild.  Jag är också av den åsikten att man inte kan lära sig att se genom att bara kopiera fotografier. Fotografi kan vara ett stöd precis som cameraobscura var för konstnärer t.ex.  Canaletto och Vermeer. 

Just devisen att "lära sig att se" är signifikativt för hur de flesta seriösa bildkonstnärer sett på bildskapande.
Ett skissblock och en penna inför ett motiv är grunden och tidlöst. Ingen ny teknik kan ersätta .
Jag har arbetat med digital bildteknik i 25 år, jag kan även traditionellt foto och har undervisat i mörkrumsteknik etc. Dessutom har jag utbildning i grafiska tekniker (torrnål, etsning), silkscreen och högtryck.


Jag vet personer som startat upp gallerier där man reagerat på att de verkar sett sig själva som viktigare än konstnärerna. Deras verksamhet blir sällan lyckad.
En inramare och som gör utskrifter  i Malmö uttryckte sig om sig själv på sin hemsida:
"Jag är extremt duktig på det jag gör"

Just i samband med  "printbranchen" och utskrifter med storformatskrivare som egentligen är ytterst simpel utan krav på de grafiska hantverkskunskaper som krävs i litografi, screentryck för att inte tala om etsning och träsnitt så rider många på de traditionella teknikernas rykte. 
Visst, en storformatskrivare är imponerande men inte mycket krångligare att sköta än en liten A4. 
Följ instruktionerna bara...

En självutnämnd expert i branschen gjorde när jag jobbade på Drewex i Malmö s.k. digitala profiler som skall styra  processen från det som syns på en skärm till vad som skrivs ut. 
Det såg för jävligt ut med kassa övergångar mellan toner. 
Men "experten" kunde inte se detta för han hade ju så fina instrument. 
Han hade även svårt att uppfatta missfärgningar och avvikelser från normal färgåtergivning i foto.

Den numera sedan en tid bortgångne konstnären, illustratören och TV personligheten Åke Arenhill (1920-2018) som jag gjorde ett flertal reproduktioner åt påpekade just problemet för mig att många tryckare inte ser ytterst grova färgfel och avvikelser i tryck, och istället lutar sig mot sina fina verktyg och utrustning. Färgkänsla kan inte ersättas av teknik och inte av AI om man inte kan se när tekniken fallerar...

Jag använder oftast simpla "generic profiler" från tillverkaren Epson och utgår från det jag ser på en kalibrerad skärm men gör alltid en provutskrift som bedöms. 
Oftast blir det väldigt överenstämmande med skärmen men skulle det behöva justeras så gäller det att veta hur och varför. 

I fotografi och framförallt inom amatörfoto är man fixerad vid fina kameror och utrustning. 
Visst är det fascinerande med gamla kameror men inte skryter man med vilka fina penslar man har?

Det är processen från bild till verk som oavsett hantverk kräver konstnärlig kunskap. 
Förutsättningarna ger utmaningen som gör att man kan prestera något.
Ett analogt foto är inte de facto konstnärligt bättre än ett foto taget med digitalkamera. 
Men med digitala effektfilter på ett digitalt foto försöker vissa ibland efterlikna "handgjort" med ojämna kanter och repor etc. Det ser ut som gammalt hantverk men är fake. Man vill få en slags anknytning till  hantverket och kunnighet för att det skall verka som man kan, vilket man inte gör. 
Jag kan tycka det är märkligt att man inte har självkritik. Men narcissister bryr sig nog bara om att bli beundrade och att deras ego blir uppskattat oavsett. 

Färg och form
Man måste se "konstnärlig kvalitet som primärt"  ett citat från min far som främst är känd som designer och absolut inte gjorde verk som skulle främst "sälja" eller byggde på "kändiskonst".
Han studerade på Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm på 40-talet sedan på Academie Colarossi i Paris för skulptören Ossip Zadkine.
Och vad pappa menade med konstnärlig kvalitet var främst känsla för färg och form det som gör att man  fascineras av t.ex. renässansens konst och arkitektur, den antika konsten och litteraturen som utgår från perception och kunskap. 
Modernismens abstraktioner som bygger på känsla och kunskap för sammanfattning etc. 
Därför ser jag en del av samtidskonsten som en motsats till just att sammanfatta från det som kräver känsla för abstraktion vilket bildkonst bygger på.
Att med en spetsig blyertspenna rita alla barr på granen utan att abstrahera är inte bildkonst utan manisk terapi men eftersom det är apart så blir det intressant för konstvetare. Eller som några av de senaste utställningarna på Malmö konsthalls visar - sorterade föremål. Kanske uppskattar vissa konstvetare det systematiska och det som är likt något som är analytiskt men dock saknar konstnärlig kvalitet.
Bildkonst handlar inte om att sortera likt en stormarknad utan att "sammanställa". Och det kräver mer än att samla ihop de blå garnen i ordningsföljd . Det kräver kunskap och en stor känsla för färg och form som kommer av erfarenhet men även talang.

Från Antik&Auktion



















Jag kan ibland känna att bildkonst ligger något närmare musik än litteratur. 
Musik har rytm, komposition, klang etc. allt som också bra måleri har. 
Litteratur bygger ändå till stor del på att man talar samma språk eller kan läsa.
Men givetvis är den bästa litteraturen också kapabel att skapa "bilder" och innehåller poesi,rytm, komposition m.m. Och mycket fantastisk bildkonst har litterära utgångspunkter. 
Jag kan lyssna på helt instrumental musik men även där texten har betydelse. 
Precis som bra illustrationer inte är sämre än helt abstrakta dekorationer. 
Men jag ser ett stort problem med att konstvetare och konstkritiker ofta inte är "musikaliska" utan lägger allt sitt fokus på det litterära och konceptuella omkring konst. 

Jag är tveklöst anhängare av att en konstnär ska vara kunnig och mångsidig och inte bara skapa bildkonst typ "tavlor" ( "tavla" är ett väldigt negativt laddat ord för konstnärer i min generation, att vara tavelmålare är hötorgkonstnär eller att man bara upprepar ett framgångsrikt koncept.

Renässansens konstnärer var duktiga på måleri, skulptur men även arkitektur och kunde även formulera sig i skrift.  Bauhaus på 30-talet där konstnärer designade och i affischkonsten gjorde fantastiska verk.


Även om pappa var anställd på ett så stort företag som Rörstrand/Uppsala Ekeby så gällde alltid "konstnärlig kvalitet" för honom. 
När Rörstrand fick en ny chef på 70-talet tyckte denne att designers var onödiga eftersom han ansåg sig själv ha det bästa omdömet. Han såg designers som en onödig kostnad och förstod inte att det var med konstnärlig kvalitet som Rörstrand hade fått sitt världsrykte. 
Men i 70-talets "alla kan allt" och med populistiska lågvattenmärken som en "potta med vitsar i botten" så tappade man snart sin konkurrenskraft och nu finns bara ett museum kvar. 
När jag växte upp hade Rörstrand 1500 anställda.
Pappa begrep att man inte kunde konkurrera med lågprisländer om att vara billigast men vara framgångsrikt med en bra design. 
Bruksporslin är ingen förbrukningsvara utan något man investerar i för att ha kvar i många år. 
Därför hade man på Rörstrand även en produktion av unika verk som konstnärerna formgav. 
Dessutom gjordes t.ex. pappas stora relief till Volvo huvudkontor på fabriken.

Kanske gick inte den verksamheten med synlig vinst men den bidrog starkt till att fabrikens bruksporslin såldes.
Att inte se en verksamhet som en helhet där man i slutändan får en stor vinst är ofta mindre begåvade personers sätt att se allt som ett "nollsummespel " där man skall fördela en pott...
Tyvärr tror vissa "ekonomer" att det är vad allt handlar om i ett företag. 
Produktutveckling, kreativitet, marknadsföring och framförallt kunnighet kostar och det ser man som ett tydligt minus i förlustkolumnen. 

Svensk och skandinavisk design hade världsrykte under 50-60-talet när designers hade kunskaper i färg och form. Något som kräver talang, träning och insikt. 
Tyvärr bidrog 60-70-talets politisering av designutbildningen att den försämrades. 
Från att vara byggd på kunskap och jämlikhet så blev det viktigare med rätta åsikter om politik och klasskamp. Det blir nästan paralleller till numera designande "kändisar" att det är kontexten som blir viktigast. 

















Jag har tyvärr själv hamnat i samma sits som min far när jag hade hand om utskrifter och digitalt arbete på  Drewex i Malmö och den okunnige ägaren tyckte att mitt jobb kunde utföras av hans anställda så skulle han tjäna mer pengar.  
Med alltings jävlighet som slutstation hamnade jag nyligen i samma situation på ett annat liknande företag i Malmö där den mindre begåvade sonen till ägaren på Svart&Witt nästan anklagade mig för stöld och absolut inte fattade att jag satt i timmar med kunder och gjorde digitalt arbete och med konstnärlig kunskap hjälpte mycket etablerade namn i konstvärlden. 
"Filerna är väl klara och bara att skriva ut?" Du får betalt efter m2...." 
De tappade ett flertal stora kunder när jag drog.
Tyvärr så är delar av konstbranschen ganska otydlig beträffande kvalitetskrav vilket medför att okunniga som bara ser sin chans att tjäna pengar utan etik utnyttjar bristen på kriterier.

Jag kan tycka det är ytterst märkligt att personer som inte har någon alls adekvat utbildning och erfarenhet i bildkonst och etik bara ser främst att tjäna pengar på konstnärers arbete. 

Det borde alltid vara konkret bildkvalitet som gäller men i den konceptuella idébaserade konsten så är inte alltid det visuellt bästa som visas utan det som konstkritiker och konstvetare kan skriva om. 
Egentligen kan det vara ett slags narcisstiskt självhävdande när en kritiker sätter ord till en konstnärs verk.
Men det finns givetvis bra kritiker men ser de egentligen det som åratal av arbete, träning och talang bidragit till ett konstverk? Att lära sig "se" är en kombination av träning och talang och det är inget som man kan kräva av alla. Men genom att ge exempel på det "bästa" i skolans bildämne så kan man ändå ge en förutsättning. 

Jag var tillfälligt bildlärare under två på en högstadieskola i Malmö där 90% av eleverna var från Mellanöstern, Kosovo, Somalia m.m. 
Jag förklarade för eleverna att det som de lär sig av mig är något de kommer att ha nytta av i deras framtid oavsett yrkesval. De fick färglära, perspektiv, geometri, konsthistoria, design m.m.  
Som att  om att rita sitt "Drömhus" med exteriör och interiör. 
De fick illustrera "ordspråk" som var en bra språklig övning. 

Men tyvärr är bildämnet sett som en stunds simpelt "pyssel" och att klippa och klistra. 
Eller måla som "Picasso" och i värsta fall som "Carolina Gynning" vilket de fick göra för en bildlärare på en annan skola. 
Tyvärr belägger skolans bildämne oftast synen på bildkonst som något "flummigt" istället för vetenskap, abstraktion och perception som det handlar om.
Leonardi daVinci var både vetenskapsman och bildkonstnär...

De flesta bildlärarna följer definitivt inte kursplanen för ämnet men eftersom ämnet ses som oviktigt så skiter man i det.  Det står faktiskt i kursplanen att det ska finnas grafisk utrustning i bildsalen... har inte sett något...

Min son funderar på att gå vidare som arkitekt när han nu gått ut från Designgymnasiet i Malmö. 
Han tänker förbereda sig med att läsa "historia" på universitetet i Lund och har blivit antagen. 
Man kan läsa konstvetenskap men det är främst teoretiker som inte har någon bild och formkänsla som ofta blir konstvetare, kanske mycket bättre att läsa konsthistoria. 

Jag fick kontakt med Torsten Bergmark som var professor i konstteori och även konstkritiker på DN samt redaktör för Paletten i samband med en kurs på Gerlesborgsskolan efter min avslutade konstutbildning i Malmö 1987.
Han gav mig rådet  att skriva om konst annars får de okunniga teoretikerna övertaget och då dör måleriet  ut och det som gör konst till konst.
Tyvärr avled han något år efter vi blev bekanta men jag fick signerade exemplar av hans böcker.

Jag minns att jag hörde honom tidigare föreläsa i Göteborg hos KPML-r en gång i tiden på 80-talet men han var ingen kommunist utan främst humanist och stod för det viktigaste - "bildning".
Och just bildning är vad demokrati ytterst handlar om. 
Med bildning kan man ta tillvara allas förmåga oavsett social bakgrund. 
Att Sverige fick framgångar på 50-talet berodde mycket på skolan och bildningsförbunden som ABF m.fl.
Min mamma kom från ett arbetarhem och växte upp med sin yngre syster i en etta. Hon läste sig till insikt och kunskap, det var hon som såg till att vi hade ett smärre bibliotek i mitt barndomshem.

Min morfar som var faderslös var i ungdomen hästskötare på ett gods utanför Alingsås. 
Han läste helst äventyrsböcker som "Bill&Ben" med tema från "Vilda västern". 
Men det var ändå litteratur...
Jag minns morfar som en väldigt rolig "farbror " med många underbara lätt absurda kommentarer.
Hade han kommit från överklassen så kanske han varit lärare.
Mormor var hemsömmerska och sydde bl.a. kläder åt Zarah Leander.


Med kändiskonst avser jag när en person känd t.ex. från televisionen eller media gör konstverk som ofta är usla men med själva signaturen får ett symboliskt värde. 
Man kan ifrågasätta om en signatur kan överträffa det rent kvalitativa men i samtidskonsten så blir sammanhanget och det konceptuella ofta det som bedöms som "kvalitet".

I grunden handlar det ytterst om mänsklig kunskap, humanism och prestation för att skapa något bestående. Att bli uppskattad för sin konstnärliga gärning men också känna sig tillfreds med vad man utfört är nog för den större delen professionella konstnärer något primärt.
Det är självklart att jag personligen ser uppskattning för något jag presterat konstnärligt från en respekterad kollega som det viktigaste näst efter min egen... 
En kanske lite långsökt association: en författare får beröm från en som inte kan läsa eller begriper språket men tycker det ser fint ut med snygga pärmar.
Och givetvis ligger det i samhällets intresse att i skolan lära ut de insikter och kunskaper som bidrar till en förmåga till eget lärande. 

Jag undervisade som huvudärare och rektor på Skånska Målarskolan i Malmö  från 1988-2007. Det var en respekterad förberedande konstnärlig utbildning med inrikting på måleri och bildgestaltning .
Därifrån kunde man gå vidare till arkitektur, design, bildlärarm foto och bildkonst etc.  
Eleverna kunde gå upp till 2 år på  heltid och fick betala kursavgift. 
Tyvärr fick vi inte trots löfte statligt stöd...
Designa fräcka kläder sågs som viktigare än arkitektur, design och formgestaltning.
Att då tre stycken "modeskolor "  i Malmö hade studiemedel med 90% kvinnliga elever...
Man anförde från CSN att registrerade "konstnärer" ofta är skuldsatta men modesdesigners?
Det är i den konstnärliga kvalitetens namn att man måste acceptera precis som i idrott att många misslyckas men kan komma tillbaka.


I början av min konstnärliga utbildning var det ibland svårt att riktigt se varför lärarna berömde vissa verk men efter att ha varit lärare själv så förstår jag att man ser vägen och bortom målet för bildmässig gestaltningsförmåga. Man måste våga göra sämre saker för att utvecklas.

konstbranschen möter man ibland personer som främst verkar tro att deras ego är viktigare än vad de faktiskt har skapat. 

En seriös konstnär visar genom vad man utfört vad man kan och eventuellt kommer att kunna. 
Detta gäller givetvis alla yrken att man inte bara hävdar sitt ego men just konst lockar de som främst pratar och smickrar utan substans. 



onsdag 17 juli 2024

Kritor - en koloristisk teknik

Jag har tidigare gjort ett inlägg - med titeln "pastell - att ta på färgen".  
Där jag fick "input" från en utställning på National Gallery of art 

Att arbeta med kolbitar eller torkad lera på en grottvägg måste kanske vara det mest ursprungliga av mänskligt bildskapande. 
Att doppa en fin pensel i svart tusch eller sepia och låta handens rörelse skapa volymer och ljus förutsätter ändå ett underlag som absorberar färgen och som sagt en bra pensel. Med torkningen infinner sig ganska stora förändringar i valör och ton. Pastell ändrar sig minimalt om man inte fixerar för mycket.
Handen är alltid närvarande i arbete med kritor, i akvarell är det ibland simpla tillfälliga effekter av färg på vått papper som kanske imponerar men egentligen är det tillfälligheter eller manér och inte uttryck för konstnärlig gestaltning.
Minns när jag var barn och besökte Liseberg i Göteborg att det fanns en bod" som kallades "Picasso" där man kunde slänga färg på en snurrande yta och det blev ett "konstverk".
Pappa var ytterst kritisk så det fick vara. 
Och det accentuerar det simpelt populiska mot det humanistiskt bildande. Visst kan alla och bör alla kunna skapa bilder, utöva musik och även skriva texter för att uttrycka sina tankar. 
Jag har undervisat på förberedande konstnärliga utbildningar men även på högskolenivå samt på högstadiet.

Som i idrott måste man acceptera att några gör det bättre men i "konst" är det inte den som springer fortast som vinner och därför blir det en "bedömning" utifrån ett koncept.
Jag tycker det är tydligt vad som är bra konst från konsthistorien men i samtiden kan avvikande uttryck  bli accepterat  som något nytt och intressant. 
Det avvikande är egentligen inte nytt utan att taffligheter och petighet ses som nyskapande. 
Bildkonst är sammanfattning och abstraktion och det kräver förmåga och insikt.

"White chimneys" 
pastell på varmgrått papper. 
Ulf Stålhane 2023





Da Vinci och Rubens har gjort suveräna teckningar med kritor.
Chardin, Mary Cassat och Degas arbetade ofta med pastell. 
Picasso lät tillverkaren Sennelier tillverka oljepastell för bl.a. eget bruk.
Den amerikanske konstnären Wayne Thiebaud (1920-2021) och den portugisisk/brittiska konstnärinnan Paula Rego (1935-2022) har utfört många fina verk i pastellkrita.

Det handlar givetvis inte om att en utvald teknik skulle vara bättre att förmedla konstnärlig gestaltning.
En spelfilm gjord med analoga tekniker är inte alltid bättre än en film inspelad digitalt och vice versa.

Jag började själv arbeta med framförallt oljepastell de två sista åren på min 5-åriga konstutbildning. 
Vi fick lära oss att tillverka egna kritor med bivax, solrosolja och paraffin. 
Gipsformar gjorde man i skulpturverkstaden. Jag hade dessutom lärt mig att tillverka gipsformar från min tid på keramikverkstad i slutet på 70-talet.

Kritorna var ganska stora och gynnade ett snabbt, direkt iakttaget och rytmiskt måleri. 
Jag gjorde många studier inför motivet och då kom verkligen tekniken till sin rätt.
Man kan lägga en grundkompostion med några färgtoner och med fingrar, papper eller terpentin erhålla ett underlag som man sedan arbetar vidare på.
Och man kan även på en oljepastell måla med oljefärg.
Jag fixerade med "retouching varnish" innan.

Torrpastellkritor är känsligare eftersom de knappast har något bindemedel och därför måste hanteras med varsamhet. 

Men båda teknikerna gynnar ett koloristisk spontant arbete samt formspråk.

När jag gjorde mina oljepasteller så tillverkade jag ett stort antal olika färgtoner och eftersom kritorna var ganska stora och inget omslagspapper som dolde färgtonen så var det som att ha 60 olika penslar med sin egen kulör. 
Om jag började med en medelgrå ton kunde jag t.ex. lägga på en ljusgrön ton för att få ett närmast impressionistiskt vibrato.

Carl-Axel
pastell på grått papper
Ulf Stålhane 2022






























Och jag ser kanske den stora koloristiska fördelen med kritor att man ser direkt färgtonen på kritan och kan arbeta utifrån sin paletts färger. 
På en palett med oljefärg blandar man till olika färgtoner och man kan även begränsa sig till 
några få.  Monet hade t.ex. en enorm palett men andra samtida en liten. 
Jag gjorde själv en kopia på Monets palett...

Kanske finns det en motvilja och okunskap bland många samtida konstnärer mot paletter som ibland främst får stå som en symbol för "här finns det konst". Ungefär som baskern... 
Men då kan vi skrota penseln också och bara skapa konst med ihopsamlade föremål, appropiationer eller göra maniska blyertsteckningar med alla barr på granen eller alla hår på hunden.
 

Claude Monet

























Att begränsa sig är givetvis bra men ingen regel som måste följas. 
När jag själv arbetar i akvarell så har jag ofta ett begränsat färgspektrum i varma och kalla gråtoner.
Akvarell är ett fantastiskt medium men eftersom den är transparent så kommer ofta ljuset från underlaget och inte främst från färgers förhållanden. Gouache som är främst täckande är ofta att föredra inför färgsättning och design. 
Gouache har en nackdel att ljusa blandningar alltid mörknar i valör.
Men det går givetvis att korrigera efteråt och akvarell vill gärna bli ljusare när den torkar upp.
Torrpastell ändra sig inte alls eftersom den inte "torkar". Om man använder fixativ så kan den med billigare sorter ändra sig något. Jag undviker att fixera torrpastell och brukar rama in med bilden friliggande i en ram utan passepartout. 
Oljepastell som innehåller olja oxiderar under torkningen men med en vaxfernissa eller "retouching varnish" så återfår den sin lyster.

I pastell vill jag ha ofta begränsa mig till 50-tal olika färgtoner men kan även arbeta med ett fåtal framförallt i ett måleri och teckning som bygger på valör och inte kolorit.
Och i olja hela spektrat från färgcirkeln men inget utesluter det andra.
I begränsningen följer en känsla för uttryck och resultat.


Ovan egentillverkade kritor - bivax, paraffin, färgpigment och solrosolja gjutna i gipsform, 
Jag kan välja om jag vill ha en del kritor som täckande och mättade eller andra mer laserande.
Som man gör när man arbetar i olja - färgen direkt ur tuben eller utspädd med medium.
Degas och Monet gjorde oljefärgen mer "torr" genom att lägga den på läskpapper.

Sennelier oljepastell 




fredag 3 maj 2024

Bildämnet i grundskolan - tankar och erfarenheter

Från bildsalen på Kroksbäckskolan



På min tid i grundskolan och på gymnasiet hade vi "teckning" men nu är det  "bild" som kanske ändå bättre beskriver vad ämnet skall innehålla. 
Det fanns teckningslärare och inte bildpedagoger och de utbildades bl.a på Konstfack eller på teckningslärarinstitutet i Umeå.  Man sökte med arbetsprover.

När jag gick på KV:s konstskola i Göteborg i början på 80-talet så var det en förberedande utbildning inför olika högre utbildningar i bild. Vi hade tydliga ämnen schemalagda - teckning, formlära, skulptur, kroki, måleri, konsthistoria, fotografi etc. och jag valde konstgrafik som tillval.  

Man kunde söka till t.ex. Konstindustriskolan i Gbg med informationsdesign, produktdesign etc, Konstfack i Sthlm, konsthögskolor och andra utbildningar med krav på kunskaper i bildgestaltning. 
Jag sökte till Malmö Konstskola Forum 5år i Malmö och blev antagen.
Om man ville bli designer, arkitekt, konstnär, fotograf etc. så utgår man ändå från samma grundkunskaper om BILD. Där ingår färg och form men även gestaltpsykologi. 
En god vän gick två år på Forum och avbröt för att sedan börja på Arkitekthögskolan i Lund istället.

Bildämnet har tyvärr blivit ett åsidosatt ämne med en hel del lärare som främst sätter "klipp och klistra" eller "nu målar vi som XX" och gör "konst". 
Det medför att ämnet anses oviktigt och blir nedvärderat. 
Bild är inte "pappslöjd"...
Det är ett ämne där du arbetar med perceptionen och kan gestalta dina idéer och förklara dem. En designer eller en arkitekt måste kunna göra ritningar och skisser som bygger på känsla och kunskap om bildspråk och hur den slutliga idén  och visionen skall utföras praktiskt.

Bild är främst ett språk för kommunikation och inte en timmas pyssel i veckan.

Och skolans främsta syfte är inte att yrkesutbilda utan att förmedla - bildning - att träna eleverna att inhämta och känna till kunskap, att förstå sammanhang och hur vi människor kommunicerar både med språket, attribut, bilder och symboler som kan stå för olika tolkningar i det sammanhang som avses. 
Därigenom kan man erhålla kunskap och vara mottaglig för att förstå men även dela med sig.

Efter att avslutat min konstutbildning fick jag erbjudande från AF om att komplettera min konstutbildning med pedagogik-delen (ett halvår) som hade gjort mig till en "teckningslärare" eller nu "bildlärare". 
Men vem vill bli teckningslärare? tänkte jag, yrket stod väl inte så högt i kurs - tyvärr.

Jag tror inte att nuvarande "samtidskonstnärer" alltid är lämpliga som lärare i bild med sin konceptuella och idébaserade differentierade konst. 
Mest lämpad är en konstnär med en dynamik i sitt bildskapande och relevanta kunskaper i bildgestaltning, design, arkitektur, konsthistoria, fotografi, grafik etc. och sist men inte minst ett intresse av att dela med sig av kunskaper och sätta eleven främst - inte sig själv som en del konstnärer gör.  
Men detta gäller givetvis all pedagogik.
De lärare som man hade en gång var givetvis påverkade av sitt eget konstnärskap och utgick från detta. 
Alla hade alla genomgått högre konstutbildning och därigenom haft lärare som var erkända och kunniga konstnärer. Men de satte ändå pedagogiken och eleven i centrum och förmedlade adekvata kunskaper inte bara bekräftelser men också relevant kritik.

Det finns ibland en lite obegriplig tendens hos många som påbörjar en konstutbildning eller går på t.ex. en kvällskurs att man bara vill få en bekräftelse. Men detta bygger nog på fördomen om "geniet" som inte behöver utbildning. Även om man är ytterst begåvad så krävs det kunskap och träning. Och det är givetvis så att alla inte kan se en "talang" och det är därför som det är viktigt med mångfald och att ge många chansen.

Att en äkta naivistisk konstnär inte skulle fungera som bildlärare är jag övertygad om eftersom denne är så speciell i sitt bildspråk och det hänger också ihop med personligheten som är udda och inte alltid receptiv.
Det betyder definitivt inte att den äkta naiva bildkonsten är dålig, tvärtom.
Tyvärr utnyttjas detta av spekulativa konstnärer som ger sken av naivistiska stilgrepp.
Jag är egentligen ytterst kritisk till konst gjord under psykoser och t.ex. CF Hills sjukdomsteckningar som ibland ses som stor konst, men i jämförelse med hans landskapsmåleri är det ett hån mot Hill.

Men i samtidskonsten så ses manier och udda beteende ofta som en kvalitet.
Att skapa en bild kräver ett intellektuellt och perceptivt arbete som bygger på en förmåga att abstrahera och sammanfatta med känsla för färg, form och komposition. 
Man tror att det ytligt noggranna och att man ser att det tagit lång tid är en kvalitet.

Min lärare konstnären Gerhard Nordström sa på en föreläsning :"det finns hötorg också för akademiker "

Eleverna på högstadiet klarar lätt av en hel del samtidskonst vilket jag såg när de fick i uppgift att teckna "träd". Det som är "apart" mot det som är vedertaget blir lätt accepterat som progressivt och spännande även om det bara är simpelt och klantigt.
Det kräver både tid, förmåga, logik och talang för att abstrahera till ett intressant och fungerande bildmässigt uttryck. Och många misslyckanden...

Från 1987-2007 var jag lärare sedan rektor och huvudlärare på Skånska Målarskolan i Malmö.
2016 undervisade jag på Malmö Konsthögskola. 
2018 så fick jag ett erbjudande från Malmö stad att arbeta som lärare på grundskolan.
Jag gick en grundkurs och eftersom jag har högskolepoäng och tidigare undervisat på högskolenivå godkändes jag som vikarie i alla ämnen.

Efter att ha vikarierat på Kroksbäckskolan i Malmö så fick jag ett förslag om att undervisa där ett läsår i bild och musik. 

Jag tackade ja och det var ett uppdrag som gav mig mycket ... funderingar kring "bild" och även kulturella eftersom de flesta eleverna var invandrare från Mellanöstern, Somalia, Kosovo eller födda i Sverige av icke nordiska föräldrar.
Ibland ville skolledningen att jag skulle hoppa in i syslöjd men då sa jag att om ni vill att symaskinerna skall överleva så ...och spanska kan jag inte. Tyska gick bra och engelska men givetvis var bild och musik där jag kände att jag kunde vara pedagog med adekvata kunskaper.

Jag upplevde inte alls några problem med bildförståelse och att uppfatta vissa bilder som kränkande.
Min uppgift var främst att ge eleverna kunskaper i bild som de har nytta av i framtiden oavsett yrkesval.
Några av eleverna var ändå extra begåvade i bild och kunde göra mycket bra ifrån sig.
Jag visade på det bästa ur konsthistorien. När jag såg en somalisk tjej rita av Botticellis "Venus" som är naken så insåg jag att bild är universellt och det naturliga inte utmanande och kränkande.


Från mitt kompendium: "Om färg"



Jag gick musiklinjen på gymnasiet och spelade klassisk gitarr men har ingen formell utbildning i musik.  Har alltid ägnat mig åt musik och varit med i olika musikgrupper och har ett stort intresse av musik på samma nivå som konsten, design, arkitektur etc. - det bästa är det man jämför sig med.
Jag började spela piano som sexåring men övergick till gitarr.



En liten tjej i sexan spelar på flygeln i musiksalen, hon fixade introt till "A whiter shade of pale"
Musikämnet är betydligt bättre hanterat än bildämnet med fina instrument och även halva klasser. De har tillgång till synthar, gitarrer, elbasar etc. När jag gick i skolan fanns det bara en enda tramporgel. 
Musik verkar kanske ligga högre upp än bild i rankning. 
Många gånger hänger det sedda ihop med det tonala men en döv kan läsa och en blind kan lyssna.
En begåvning i musik är ofta även bra på färg och form. Man har en medfödd känsla för komposition, takt, ton etc.

När jag undervisade i musik så var det en fantastiskt upplevelse att spela "Hey Jude" på flygeln och alla elever sjöng med, araber, somalier  etc. 
Vilket inte högerextremister och konspirationsfolket vill se. Visst finns det extremister och fanatiker på den andra sidan men jag upplevde inget sådant. Kroksbäckskolan ligger i ett segregerat område i Malmö där en del gängrelaterat våld finns. 
Kanske är bildämnet en väg till integration?

Nedan  en bild på Luciafirandet på Kroksbäckskolan - en Lucia med slöja, en färgad kille från Ghana som pepparkaksgubbe, en tomte från Palestina ...(allt var frivilligt)




Jag ringaktar  inte "amatörer" och "nybörjare" men man kan gå på fotbollsmatcher med proffs men gärna spelar fotboll med ungarna på landet så behövs "amatörer" .
Konstnären och arkitekten Alberti(1404-1472)  skrev i sin bok "Om målarkonsten" just om vikten av "hobbykonstnärer" även om han förfäktade en professionalism, kunskap och talang.

Jag kan som jag tidigare varit inne på uppleva att en del samtidskonst just påminner om "pyssel" eller "broderi" som har tagit lång tid att utföra men inte krävt någon gestaltningsförmåga och känsla för abstraktion det som är "bild". Även vad jag ser som "scenografi" visas på de stora konsthallarna i Sverige. Man släpar ihop en massa föremål och lägger till en text med en idé om tingen som visas.
Kanske är det ett resultat av som jag ser det en bristfällig undervisning i bild. 

Man mäter värdet i ett konstverk bl.a hur lång tid det tagit att framställa. Man ser inte alla förskisser, alla studier och all tid som bildkonstnärer lagt på att komma fram till en "sammanfattning". 
Dessutom förmåga och talang. 
Det här begriper och ser mycket sällan en konstvetare eller kritiker som enbart har läst sig till en utbildning.
Och här ligger ett problem som är problematiskt att när man som bildkonstnär blir bättre så är det seendet och som utvecklats och det blir en konflikt mellan de som inte ser detta och den som ser. 
En arkitektkollega påpekade detta som ett historiskt problem men kanske mer tydligt i vår tid med demokrati och medbestämmande. Men om man i skolan börjar med att visa det bästa och tidlösa som inte bara bygger på ett idébaserat  koncept och tillfälligt uppmärksammat av konstvärlden så skapar man ändå en förståelse och delaktighet i demokratins bästa.
Och det betyder definitivt inte att man enbart förfäktar elitism utan det kallas för "bildning" som jag tidigare nämnt. Och som nedan ses i högstadieelevernas fina arbeten så tangerar man det som anses vara konst. Men givetvis inte i jämförelse med en tränad och talangfull professionell bildkonstnär.
Jag slogs av förmågan hos många av eleverna som kom från flera olika länder att de kunde prestera så bra på den enda lektionstimma som man har i veckan.
Bild är kanske ett av de viktigaste ämnen som man har i grundskolan - språk, matematik (logik) är givetvis viktigt. Men att kommunicera och inhämta kunskap borde vara prejudikat i grundskolan och om man just ser bild som ett språk och inte en stunds terapi och pyssel så är skolan på rätt väg.


Anders Zorn, enligt ryktet, fick frågan om varför han begärde så mycket för ett porträtt som ändå bara tog en timma knappt. "Jag bjuder på porträttet men vill ha ersättning för all tid som jag lagt på att komma fram till kunskapen om att utföra det".
Det handlar om en process som inte kan ses i vad som man tror den tid det tagit att producera ett verk. Tänk om man inte lät arkitekter rita bostadsområden utan byggnadsarbetarna fick bygga efter deras "känsla". 
I ett materialistiskt tänkande och i 70-talets "alla kan allt" anda så uppkom en ringaktning för tiden som det tagit innan prestation och det ifrågasattes att några skulle vara mer "begåvade".
Men det handlar främst om bristande kunskaper om "bild"  och konstnärlig kvalitet.
Många faller för för usel kändiskonst och simpel "hötorg" bara för att man känner igen stilen.





 
Här följer  några exempel på vad  eleverna fick som uppgifter..


Färglära, perspektivteckning, symmetri, konsthistoria m.m.


"Mitt drömhus" rita exteriört och även en planering för interiören.
Bilderna ställdes sedan ut på skolans bibliotek.








"Ordspråk och talesätt" illustrationsövning









Kombinera bild och text med hjälp av dator





Designövning - klocka, mode, skor etc








Collage



Porträtt



Nedan ironiskt sin egen gravsten...