söndag 20 februari 2022

Klassisk bildkonst och positivt epigoneri

Vad är egentligen klassiskt inom bildkonst?

Hur skulle man kunna definiera vad som är ett "klassiskt" förhållningssätt i teckning, måleri och skulptur? Är det att göra som de gamla mästarna och t.ex, måla i samma stil och med samma motiv?

Nej, men att ta intryck och studera den klassiska konsten för att försöka förstå deras konstnärliga process som givetvis speglar en annan tid och värderingar men bygger på ett ingående studium av den sedda verkligheten. De bästa moderna "klassiska" mästarna inom måleri som just beskriver och tolkar den sedda verkligheten har förstått bildens förmåga att skildra sin egen tid. 
Ett sedan länge beprövat rättesnöre är "studera naturen och de gamla mästarna".
Att kopiera är ett bra sätt att lära sig eller att göra parafraser.  
Under tiden man studerar och i de perioder man söker behöver epigoneri inte vara negativt, tvärtom.
Om du har någon personlighet att tala om så lär du inte tappa den så lätt....

Om man bara försöker att efterlikna "konst" så blir det faktiskt bara ett slags citerande.
Alltför mycket samtidskonst är ett bildmässigt citerande med tillhörande texter och anspelningar.

Man måste leva i sin egen tid och med de förutsättningar som är. 
Men att förkasta det som gjorts och inbilla sig att det som gäller nu är det viktigaste och bästa är bara en form av bekvämlighet och undanflykter. Å andra sidan är ytliga gester i en slags klassiskt gammal stil också en anpassning till vad som ser ut som att man värderar och behärskar det klassiska måleriet och teckning.
Det handlar om så mycket annat i bildgestaltning än att härma en stil eller utseende.
Men det är klart att det fungerar på många s.k. konstkännare och curatorer det blir som kejsarens nya kläder det är bara de invigda som ser. 
Att modernistiskt abstrakt måleri kan vara lockande för oseriösa är känt men även att petiga teckningar och fotorealistiska bilder kan vara inbjudande för osjälvständiga konstnärer och det kan också göra intryck på konstetablissemanget.
Om man studerar de gamla mästarnas teckningar är det ofta mycket snabba skisser och inget petande. Det finns även i de mer detaljerade studierna rytm, rum, volym och formsäkerhet.
Med rumslighet menas att det finns en baksida på det avbildade och inte bara en tunn relief av skuggningar.
Man kan säga att själva essensen med bildkonst är att sammanfatta och abstrahera och då kan egentligen sällan en minutiös avbildning av ett foto vara bra och intressant bildkonst.
Precis som en ytlig kopia i en stil som någon mästare har utfört och gärna hänvisa till denne för att 
Att härma t.ex. Giacomettis teckningstil där han söker formen eftersom han främst var skulptör eller Bonnards små schematiska studier inför sitt måleri är ytligt och osjälvständigt. 
Man söker validitet för sin begränsning i en känd konstnärs verk som bara är en liten del av en hel konstnärlig process.

Men om man studerar hela deras konstnärliga process och tar intryck av den så kommer den verklige konstnären ändå att göra självständiga och intressanta verk. 



Jag framförde för många år sedan till mina elever på målarskolan att det finns dåliga läroböcker som vänder sig till nybörjare. Och då menade jag att för en okunnig om vad och hur man lär sig så ser det jättebra ut men för den som vet hur man lär sig var litteraturen en bluff.
Och detta är givetvis på samma sätt att viss konst och konstnärer försöker ge sken av djup kunskap eller klassisk konstnärlig skicklighet.


Om man ser på vad som är klassiskt är det bildens underliggande struktur och form.
De gamla mästarna behärskade perspektivet och bildens anatomi till fullo.
Man utförde mängder av skisser och förstudier inför verket. Och man var medveten om hur viktigt träning i gestaltning är.
Men i ett materialistiskt tankesätt ser man just det förberedande som något onödigt och det syns ju inte ytligt att man kanske utfört en mängd skisser för att åstadkomma konstverket med sin kvalitet.
Att en musiker måste träna på sitt instrument och på ett musikstycke är givet men även en konstnär måste också träna och öva sin förmåga.
Därför ser man ofta i samtidskonsten konstverk där hela processen redovisas man kan tydligt se att det här tog tid att utföra med alla detaljer.
Någon underliggande komposition eller ordning finns inte utan det blir ett visuellt myller och buller där betraktaren skapar ordningen. Att tro att man genom att hänge sig åt detaljer och peta med små penslar och vassa pennor kan skapa något som inte bara är ett taffligt försök till att verka kunnig är faktiskt det som nybörjare i alla tider trott. Man kan avbilda vad som helst bara man får tid på sig.

Tid, ja, att träna och åter träna för att uppöva sin gestaltningsförmåga och bildseende.
Det är faktiskt bland det första man har lär elever på konstutbildningar att utgå från helheten och inte ägna sig åt amatörmässigt detaljåtergivande.
Ett exempel är en elev till mig som protesterade när jag sa att han skulle börja med konstruktionen av en pall innan han gick vidare.
"Jag är noga med detaljerna förstår du"
Resultatet blev en målning av en pall med en massa ådringar i träet men omöjlig som pall med ben som satt på fel ställen etc.
En målning av en pall behöver inte var korrekt men om man inte vet hur den ser ut är det lätt att det blir en slentrianmässig  och stilistisk återgivning i konstens


När jag började på min utbildning på 80-talet hade ett sådant bildskapande ansetts som synnerligen fel. Man framhöll istället ett minimalistisk och långt abstraherat bildspråk som det rätta. 
Ofta blev det också en slags gest i att få det att se ut som konst.
Men det är självklart att tiden förändras och bildspråket också men att alla gör på samma sätt och förkasta det som inte följer strömmen är givetvis av ondo.
Samtidigt kan det också vara ett ytterst simpelt konstgrepp att göra "fel",  att vara apart.

Därför kan man ändå se att om man utgår från det "klassiska" och lär sig bildgestaltning och perception genom att studera de "gamla" mästarna och naturen så har man förutsättningar att göra något bestående som framtida generationer ser som sina mästare.







Inga kommentarer: