Om bluffkonst:
Jag har tillsammans med Svt kultur gjort en sammanställning av grafik som sålts under fingerade namn och biografier via bl.a. auktionsverk.
Grafiken togs fram när jag 2005 arbetade på Drewex konstnärsmaterial i Malmö där en svensk konstnär var kund. Konstnären ville ta fram bearbetade fotografier av bl.a. gipstorson som var inslagna i papper. Jag utförde uppdraget i Photoshop via och på Drewex och de skrevs även ut genom deras skrivare. Senare dök namnet Alexander Vasilenko en rysk målare som "konstnären" bakom verken upp från kunden och utskrifterna signerades tydligen även. En påhittad biografi kunde även ses på gallerier.
När jag för ett par år sedan fick se fakekonsten på auktionsverk så kontaktade jag Svt men fick då inget svar Tidigare i år gjorde jag ett nytt försök och då fick jag visat intresse från Svt kulturnytt och nu kommer resultatet att presenteras på TV. Jag har sedan 2013/14 inget samröre med Drewex.
---
Tyvärr marknadsförs mycket skräpkonst mestadels via gallerier som främst ligger på nätet.
Bildkonsten är en salig blandning av imiterade stilar från modernism och popkonst men även fotorealism.
Gemensamt är att bildbyggnad, bildkunskap och artikulation saknas.
Nivån ligger på nybörjarens och inte en kompetent konstnärs.
Och det är här är kärnan i populistisk hötorg som det faktiskt handlar om.
Det är cyniskt, medvetet eller inte att i en anda av folklighet marknadsföra dålig amatörmässig konst. Att lägga nivån så lågt blir förödande för bildning och demokrati.
Publiken tittar på fotbollens världsstjärnor och allsvensk fotboll. Det blir referensen.
Det betyder inte att ungdomar tappar lusten att spela.
Inte hindrar det heller att man kan spela korpfotboll eller med grannarna på gräsmattan.
Man kan måla för att man får tillfredställelse i det och spela på en keyboard för att det är kul.
Men vem som helst kan inte bli en bildkonstnär på ett ögonblick.
Det tar lång tid, uthållighet och kräver även talang och insikt. Man har tränat sin förmåga att se och är alltid sin värsta kritiker själv. Amatören vill ibland och ofta ha främst bekräftelse.
Den här anpassningen till populism och en faktiskt underskattning av en stor del av befolkningen är
oärlig och falsk. Men den säljer…
Publiken och kunderna får uppfattningen av att ”konsten” är av hög kvalitet och det finns ofta en personlig presentation om konstnären som handlar om självförverkligande och inte en konstnärs cv med utbildningar, utställningar och uppdrag.
Den digitala tekniken med bläckstråleutskrifter har gjort det tillgängligt för alla att mycket enkelt producera upplagor av konstbilder som oftast är avfotograferade. Man behöver inte trycka hela upplagan på en gång utan kan skriva ut efter hand som det säljs.
En skrivare är simpel att handha och kräver ingen grafisk utbildning eller erfarenhet.
Därför har det kommit fram ett flertal s.k. printstudios där kunder erbjuds att trycka sina reproduktioner eller fotografier.
Hantverket ligger inte i skrivarens handhavande utan i det digitala arbetet med ett grafiskt konstverk. Och att ha den konstnärliga kompetensen att se möjligheterna och inte bara simpla effekter.
Det ser imponerande ut med en nästan 2 meter bred skrivare och det verkar mer tekniskt komplicerat än det är att bli en ”masterprinter”. Utskrifterna blir med bläckstråleteknik och fina konstpapper väldigt bra. Men som sagt det kan vem som helst lära sig snabbt.
Med hjälp av olika appar kan man skapa bilder som ser ytligt effektfulla och konstnärliga ut.
Man lägger ett Photoshopfilter på ett fotografi gärna lite collage och dubbelexponeringar så ser det modernt konstnärligt ut.
En traditionell grafisk teknik som torrnål där man ristar fram en bild i en kopparplåt eller numera plexiglas kräver betydligt mer av grafikern både i framställningen av bilden som skall tryckas.
Man färgar in plåten för att sedan försiktigt torka av överflödig färg innan tryckning i en tryckpress.
Det har alltid funnits en slags aura av magi runt de grafiska teknikerna som etsning, stenlitografi, träsnitt m.fl.
Det tar tid att lära sig och de är relativt omständiga i och med att man inte ser den färdiga bilden innan tryck. Dessutom blir det spegelvänt.
När fotografiet kom på 1800-talet var det någon som sa att nu var måleriet dött.
Men istället vitaliserades det.
Konstnärerna kunde använda sig av fotografiet som ett verktyg och hjälpmedel.
Själva essensen i måleriet med t.ex. pensel och färg ligger i abstraktionen när ett fotografi
främst registrerar det som finns framför linsen.
Man kan skriva ut ett fotografi på målarduk och det är många som sedan fortsätter att måla på fotografiet. Det är en metod som kan fungera bra men ofta blir ett sätt att simpelt efterlikna fotorealistiska målningar.
För att citera den engelske konstnären Walter Sickert
” Om man kan klara sig utan alkohol och fotografi kan man också använda det”
Ingen konstnär målar alla barren på en gran men kameran kan registrera.
Själva idén med måleri och konst är att översätta och sammanfatta.
Man skapar en illusion av vatten, tyg och lövverk och det kräver konstnärlig gestaltningsförmåga.
Det finns även målningar gjorda ovanpå fotoutskrifter där anatomiska missbildningar har uppkommit p.g.a. av att konstnären inte kan gestalta det som man försöker ge sken av.
Det kan tyckas märklig att man nog hade reagerat på dessa missar om det varit ett rent fotografi men nu verkar det som det tunna lagret av färg får en effekt av att många inte ser dem.
Eller också blir man så imponerad av det ytligt realistiska detaljerade återgivandet att man inte tänker på det.
Visst kan expressivt måleri också vara realistiskt anatomiskt inkorrekt men då läser man verket annorlunda.
En målning av Modigliani (1884-1920) eller Picasso är inte perfekta ”avbildningar” av en modell men båda har studerat modell och kan då förstärka uttrycket utan att det blir bildmässigt inkorrekt.
De kan fånga essensen av en rörelse eller uttryck och det har tagit tid att lära sig.
Ett långt utdraget ansikte, lång näsa och en hals som är allt annat än anatomisk men samspelet mellan formerna finns där.
Kroppen har volym och den underliggande bildkonstruktionen är säker.
Modigliani har lärt sig genom att se efter och vet hur det ser ut.
Då kan man också förstärka bildspråket och förenkla formen och färgen.
Picassos teckning nedan har en rytmik och ett flöde som visar på samma insikt.
Konstnärer som Robert Bechtle (1932-20) har sin grund i kunskapen om bildkomposition. Hans närmast fotorealistiska målningar har samma strama komposition som Vermeer och Canaletto.
Det är synligt målat och översatt från den fotografiska förlagan.
Han kunde egentligen gjort bilden inför motivet men att stå på en gata och måla i timmar är inte alltid möjligt.
Bilden har en nästan konkret abstrakt komposition i sin geometriska uppbyggnad. Det finns trianglar, horisontaler, diagonaler och rektanglar och bygger på konstrasten mellan den solbelysta vita väggen och huset till vänster som ligger i skugga.
Allt i bilden samverkar till en helhet.
Konstverket är tydligt målat på duk och inte ett bemålat fotografi.
Han har säkert inte följt den fotografiska förlagan exakt utan gjort de korrigeringar som gör bilden till en spännande komposition.
Konstnären har sett något som han vill berätta om, analysera och sammanfatta.
Det är det som gör bildkonst intressant både för betraktaren och den som utfört ett verk.
Bra konst är en process inte produktion. Men metoder och uttryck kan ta många olika vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar