Om giclée/pigmentprint och skrivare
För någon tid sedan fick jag en fråga från Värmlands konstförening angående giclee eller pigmentprint. Digitala bilder som skrivs ut på en inkjetskrivare som skall ha pigmenterat bläck för att garantera arkivbeständighet. Dessutom skall papper också vara arkivbeständigt.
Frågan som ställdes var hur man skall förhålla sig i utställningsammanhang angående just giclee.
Mitt svar blev att jag tyckte man för det mesta skall vara avvisande mot reproduktioner av konstverk. (Utom när det gäller affischer och posters.)
Jag skrev om den nya tekniken "giclée" i Grafiska sällskapets 100 års jubileumsbok för 10 år sedan.
Där var jag kritisk till hur många använder tekniken till främst reproduktion och kallar det för grafik.
Digital teknik är med kunskaper om färg, form och bild ett verktyg med stor potential och möjligheter.
Inom konstmusiken har man använt synthesizers och digital inspelningsteknik länge.
För att citera den engelske konstnären Walter Sickert (1860-1942):
"kan man klara sig utan alkohol och fotografi kan man använda det".
Just så kan man beskriva all ny teknik, det är ingen genväg till insikt och kunskap.
Bara ett hjälpmedel.
Tyvärr lockar enkelheten i tekniken en hel del mer eller mindre oseriösa och okunniga att göra något som liknar grafik och även direkt plagiera kända grafiker.
Att göra reproduktioner är inte ett etiskt fel bara man uppger hur bilden är gjord.
Det är en fotografisk kopia av ett existerande konstverk i en annan teknik.
En reproduktion kan också enkelt tryckas som offsetlitografi i stora upplagor så det är ingen garanti
bara för det heter "litografi".
Många köpare reflekterar kanske inte över att man köper en reproduktion som är numrerad och signerad till ett högt pris. På grund av okunnighet givetvis och det borde vara moraliskt riktigt att säljaren eller konstnären uppger detta.
Jag har också sett gicléetryck på auktionshusen och gallerier som beskrivs som serigrafi eller litografi.
Upphovsrätter
All kopieringsteknik kan göra intrång på upphovsrätter vare sig digital eller analog.
Den digitala tekniken har gjort det enklare med stölder och kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk.
För att vi överhuvudtaget skall ha författare, filmare, konstnärer, forskare etc. som kan existera måste upphovsrätter respekteras.
Om man struntar i detta kommer vi att uppleva ett märkligt samhälle utan kultur och kunskap.
Ingen forskning och kvalitetstänkande lönar sig.
Allt är fritt att kopiera och tjäna pengar på. Böcker, grafik och fotografi kommer att drabbas hårdare än originalmålningar.
Vad går gränsen för vad som är brott mot upphovsrätten?
Ett flagrant exempel på hur det inte får gå till var ”Pirate bay´s” delning av filmer för ett antal år sedan.
Där var det filmindustrin som satte stopp.
Om jag gör en målning med ett stilleben och några keramikvaser är med så kan man inte åberropa upphovsrätten likaledes om en skulptur finns med på mitt fotografi.
Det uppenbart att jag själv inte gjort det föremålet som upphovsrätten gäller.
Man kan ha med citat från andras verk i sin text och skall då ange källan etc.
Allt det här följer syftet med upphovsrätter att skydda andras verk från stöld.
Om jag laddar ner ett fotografi från nätet och skriver ut det så får jag vara försiktig.
Många gånger kan man använda det för forskning eller en tidningsartikel och då skall upphovsmannen och källan anges.
Om jag däremot har det som förlaga till ett konstverk så är det problematiskt.
Det beror helt på hur det är gjort och i viket syfte och kontext.
Konsten har alltid lånat från annan konst och kopierat men syftet har varit ett konstnärligt undersökande och inte för att stjäla kunskap och fuska.
En konstnär som använt sig av ett fotografi av Christer Pettersson (Palme misstänkt) blev dömd trots att porträttet bara var en del av målningen.
Om jag skulle upptäcka att någon utgått direkt från en av mina svartvita laveringar och satt färg på den hade jag reagerat och kontaktat B.U.S.( bild och upphovsrätt).
En fotokonstnär tar andras fotografier på kända rockartister och målar digitalt till lite färgdekorationer för att sedan signera dem som egna konstverk. Det är framförallt etiskt fel som jag ser det.
Att använda någon annans verk som inspiration eller del av ens eget följer både etiska som upphovsrättsliga regler som man måste vara försiktig och kunnig i.
Frågan är hur det är med det företag som skriver ut bilderna? Och galleriet?
Om en kund kommer till mig och ber mig skriva ut ett fotografi som är uppenbarligen nedladdat från nätet och inte ett eget foto så kan jag nog bli dömd för detta. Det gäller att fråga om det är klart med upphovsmannens godkännande.
Facebook kollar ofta huruvida material är upphovsrättsligt skyddat som läggs upp på deras servrar.
Tyvärr känner inte alla inom print och gicléebranschen till hur det fungerar eller bryr sig utan man skriver ut allt som kommer på ens bord.
Ett boktryckeri hade inte tryckt upp ett stulet bokmanuskript hursomhelst.
Och en förläggare hade inte producerat boken.
Måleri i gränslandet
En metod som rätt gjord inte är något etiskt fel är att skriva ut fotografier på dukmaterial och sedan
måla eller lacka ovanpå. Det moraliska och konstnärliga suspekta ligger i om man försöker
ge sken av gammalmästerlig kunskap, ett slags fake.
Ingen målare har någonsin målat alla löv eller barr på ett träd…
Tyvärr kan många som är ovana vid konst tycka att det ser välgjort och skickligt ut med inga
synliga penseldrag och mycket detaljer.
Det blir en teknik som påminner om hur man för hundra år sedan kolorerade svartvita fotografier.
Om hantverkskunnande och digitala verktyg
Litografi, screen, koppartryck, träsnitt m.m. kräver kunskaper och hantverksskicklighet som inte alla kan tillskansa sig enkelt. Träsnitt och torrnål t.ex. har i tekniken att arbeta direkt med handen i materialet som sedan skall tryckas i tryckpressen begränsningar och utmaningar.
Utan att gå in för djupt i de olika teknikerna är det ändå så att det kan vara frestande att
avfärda "giclee" som ingen konstgrafisk teknik utan bara kopiering.
Som ligger närmare fotografisk produktion.
Vill man vara kritisk så kan man påpeka att vem som helst kan skaffa sig en kopiator.
Men även litografier som tidigare nämnt kan vara fotografiskt producerade och en reproduktion av ett konstverk.
I den grafiska tekniken fotopolymer och ofta i screentryck(serigrafi) använder man fotografiska processer. Konstnären Man Ray gjorde konstnärliga experiment med fotopapper.
Det finns konstnärer som haft en demokratisk utgångspunkt i att sprida konst på ett enkelt och billigt sätt och då använt sig av affischteknik och även kopiatorer.
Man hamnar i flera frågeställningar vad syftet med konstgrafik är.
Ska man mångfaldiga ett konstverk i fler exemplar för att så många som möjligt kan ta del av det?
Och då med det syftet att det ska vara bildande konst.
Eller är det ett sätt för konstnärer att försörja sig och kunna arbeta med sin konst?
Handlar det om att arbeta med en grafisk teknik för utveckla att ta tillvara dess egenskaper?
Den mesta grafiken ges ut i signerade begränsade upplagor för att få ett värde till skillnad
från posters och andra trycksaker.
Gemensamt för grafiska tekniker är att man inte arbetar på det färdiga verket utan det är ett
avtryck eller som i "giclée" en digital utskrift med en bläckstråleskrivare.
Det digitala är här för att stanna men vilken teknik som används vid tryck är egentligen
ointressant bara det kan förmedla konstnärens intentioner.
Och det kan sällan en reproduktion av en målning i olja eller andra material.
Kanske försvinner bläckstråletekniken och ersätts av annan bättre teknik?
Och kommer skrivarna likt förstoringsapparater användas av entusiaster och tekniknostalgiker?
Kvar finns det konstnärliga seendet, kunskapen om bild och att arbeta med bild digitalt.
Att skriva ut digitala bilder på en skrivare kräver inte några större kunskaper.
Man kan köpa eller leasa en pigmentskrivare som skriver ut A2 upp till 110 cm relativt billigt och producera konstgrafik.
Allt det här har lockat oseriösa att skriva ut konstgrafik och fotografi.
Ingen riktig kunskap om grafik och konst. Bara tanke på att tjäna pengar.
Det finns även butiker, konsthandlare och gallerier som själva producerar "giclee".
Väldigt få kan sägas arbeta med ett hantverk.
Egen insikt och kunskap kan man inte köpa.
Tillverkare av printerpapper delar ut certifieringar till företag som använder deras produkter.
Dessa säger inte mer om tryckaren än att de använder papper från tillverkaren.
I själva begreppet "giclee" ligger det att man använder arkivbeständigt papper och en skrivare med
bläck som också är beständigt.
Det finns självklart i tryckarens yrkesheder att man använder material som uppfyller hållbarhetskrav
vare sig det är en litografisk verkstad eller en konstgrafiker.
Hantverket och det konstnärliga ligger i arbetet med bilden på skärmen och att kunna bedöma den utskrivna bilden och
göra de justeringar som behövs fram till ett grafiskt blad eller fotografisk bild.
Här ligger en styrka i denna digitala teknik-
- att kunna göra provtryck under arbetets gång och justera och prova.
Stenlitografi, serigrafi, träsnitt, koppartryck m.m. är mycket svårare att korrigera och färger trycks i
flera omgångar innan man kan se ett resultat.
Samtidigt har dessa tekniker en annan känsla av konstnärligt hantverk.
Men bara för att det betecknas "etsning" så är det inte en konstnärlig kvalitetsbeteckning, en "giclee" kan vara av högre konstnärlig kvalitet.
Ett synsätt på traditionell konstgrafik är att det är en långsamhetens konstform, vilket är att sätta upp regler för vad som är rätt och fel. Det finns lika många konstnärliga metoder och arbetssätt som det finns konstnärer och om någon arbetar snabbt eller långsamt är totalt ointressant om resultatet är bra.
Att arbeta snabbt kan kräva en stor koncentration och beslutsamhet emedan långsamt kan vara petigt och oengagerat.
Slutsats
Digital teknik har gjort världen mindre, man kan inhämta kunskap på nätet, man kan dela tankar och bilder, alla kan fotografera och filma, skriva ut bilder, göra och lyssna på musik.
Den här tillgängligheten medför också att krav på kunskap och kvalitet måste finnas där för även charlataner och ignoranta får tillfälle att utnyttja tekniken.
Tekniker som förut bara utbildade personer kunde.
Jag tror ändå att bildning och kvalitet kommer att efterfrågas och i mediabruset kommer man att särskilja det som är bra från skräpet.
Hötorgskonst har alltid funnits och det är omöjligt att alla ska kunna uppfatta nyanser som skiljer det från kvalitetskonst.
Min pappa sa till mig att du får räkna med att många köper skräpkonst, det ger dom något som de tycker om - det är bara frågan om vad de betalar.
Och här kan man fråga sig vilket ansvar skolan, pressen, gallerier och media har.
Vilka förebilder som presenteras och får utrymme.
Konstnären Gerhard Nordström som var min lärare en gång i tiden sa att det finns hötorgkonst för akademiker och som inte har attribut som gråtande barn och solnedgångar.
Lika dåligt spekulativt men ytligt liknande kvalitetskonst.
Sedan kan jag ändå tycka att viss kitsch är rolig i sin absurditet med alla attribut.
Det värsta är när det försöker likna bra konst och bara är fake.
Enda sättet att ge kvalitet utrymme är att visa det.
Som bildningsförbunden gjorde förr.
Och då gäller det att de som jobbar med det har kunskapen och ger kunskap.
Plagiat och utskrivna reproduktioner av ofta skräp säljs för 4-5000:-.
En 40x50 cm kostar ca 200-350:- att kopiera per styck i skrivaren.
Och gör man då 50st så är det bra förtjänst och så kan man sälja originalet...
Varför inte sätta upp en affisch?
Ovan:
Digitalt arbete med ett grafiskt verk av KG Nilson, professor i grafik.
Skapat från en idéskiss och helt gjord på bildskärmen klar för provtryck.
Jag har själv utfört ett digitalt framtaget offentligt konstverk som tryckts på laminat och även
hjälpt andra konstnärer med att ta fram digitala filer för offentlig konst.
Anders Kappels utsmyckning på Odenplans station i Sthlm är ett exempel.
De skrivs ut på tryckerier med speciella flatbäddskrivare och det går att trycka på laminat och även glas.
Filerna blir dock väldigt stora och datakraftkrävande.
Ovan:
Bild från Örebro sjukhus och mitt konstverk "Landing pad" utförd 2017
Bild på en manuell tryckpress främst för djuptryck som etsning och torrnålsgravyr men även andra tekniker som plantryck/monotypi och träsnitt. Till höger syns den infärgade "plåten" som man placerar ett fuktigt tryckpapper
över och "manglar" mellan de massiva valsarna. Ut kommer en "spegelvänt" avtryck - ett originalgrafiskt verk.
Vill man göra ytterligare tryck så färgar man in plåten igen.
Nedan:
3 egna monotypier, plantryck målat med akvarellfärg och mattat slipat plexiglas tryckt på papper. Varje tryck är unikt.
Monotypi är ett spännande komplement till digitalgrafik. Om man nästan har full kontroll i den digitala processen är detta en teknik som ger mer överraskningsmoment och grafisk känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar