konstnär Ulf Stålhane: Bonnard på Glyptoteket i Köpenhamn

Skiss till "Kaffe"

Det berättas om Bonnard att han ibland fortsatte måla på sina målningar hemma hos de som ägde hans verk.
Han var nog aldrig riktigt nöjd och det är tydligt att hans måleri är ett processmåleri där ett avslut på det enskilda verket var slumpartat och inte definitivt.
Monets motivsviter som t.ex. av höstackar eller katedraler är av annan mer studerande och seriell gestaltning.
Matisse arbetade inför motivet och tecknade snabbt upp kompositionen för att sedan radera ut och börja om igen tills han tveklöst kunde
gestalta det han ville -

- ungefär som en musiker som lär sig ett stycke för att sedan kunna nå perfektion och spontanitet.

En annan konstnär som R.Diebenkorn arbetade med motivet fram till en förenkling och abstraktion där allt onödigt reducerades.

När jag ser utställningen på Glyptoteket av ett imponerande stort antal av Bonnards verk funderar jag på hur han upplevt sitt måleri i den miljön som de visas.
I ett uselt ljus och och en barliknande miljö ser hans sensibla koloristiska måleri dunkelt och dystert ut. Jag tror att han tagit fram sitt lilla målarskrin och försökt korrigera.

Att man på den tiden monterade hiskeliga guldramar runt måleri är en sak men i vår tid tillföra en belysning som omöjliggör att uppfatta subtila nyanser är - amatörmässigt.
Min tanke är att det populistiska får företräde.

"Oj, jag har vistas i samma lokal som en äkta Monet"!
Inte att få en upplevelse av det som faktiskt konstnären vill förmedla.
Som om akustiken är oviktig på en konsert.

Går man på en rockkonsert med någon känd artist så kanske det är viktigare att varit där än hört något.

En stark upplevelse jag haft inför ett konstverk var när jag såg Matisse "Interiör med violin" på Statens museum för konst i Köpenhamn på 80-talet.
Då hängde den i en sal med dagsljus ovanfrån men nu har den flyttats till ett rum med spotlights.
Jag upplever den nu som en ganska tråkig målning och det beror nog inte på att jag ändrat uppfattning. Jag tycker fortfarande den är bra när jag ser den på t.ex. nätet.

En god vän till mig - Sölve Olsson (1928-2008) skrev 2004 en bok som hette "Ljus i konstmuseer" utgiven av Arkus - arkitekternas forum för forskning och utveckling.
Där påtalar han just de brister i upplevelsen av måleri som följer av den okunnighet och brister som en del arkitekter och utställningskommissarier visar i presentationen av konstverk.
Han gör en genomgång av ett flertal Europeiska museer och konsthallar och hur de använder ljuset.
Glyptotekets tillbyggnad får ingen bra recension och det är där som Bonnardutställningen är.

Vi hade diskussioner om ateljéljus och vi var inte alltid ense. Jag ansåg att ett bra kontinuerligt ljus oavsett naturligt eller artificiellt är att föredra i en studio för måleri medan han alltid verkade föredra dagsljuset oavsett kvalitet.
Vi var dock ense om att konstverk skall presenteras i det ljus(belysning) som konstnärens intentioner bäst kom fram. Och att belysning och presentation inte görs efter det subjektiva omdömet hos en utställningscurator eller konsvetare.

Med nu icke levande konstnärer får man fundera över hur deras verk skall presenteras.
Hur presenterades deras verk när de levde och i vilken miljö gjordes de?
Att komma så nära originalet är varje tryckares mål...
Tyvärr inte när måleri visas på Glyptoteket.

Eftersom den ordinarie samlingen av franskt måleri hänger där Bonnardutställingen är har man flyttat Degas, Corot, Monet m.fl. till den gamla delen av museet.
Där har man ett fantastiskt ljus från taket vilket man upplever i den del som den Danska Guldåldersmåleriet har.
I salen där man placerat Degas, Corot och impressionisterna m.fl. har man täckt över takfönstren och hela rummet är i ett töcken med spotlights som ger skarpa skuggor av guldramarna i överkant av målningarna.
Många av verken är glasade och uv-glaset ger blågröna reflexer från spotlightens som omöjliggör att se målningarna utan dessa.
När jag gick fram till en glasad Degaspastell för att undvika reflexer kom en nitisk vakt fram och
sa att jag var för nära.
Du har varit i samma rum som en Degas - nöj dig...

Om man påstår att det är på grund av ljusets påverkan som man mörklägger kan jag för mitt liv inte begripa varför det danska guldåldersmåleriet från 1800-talet hänger i fullt dagsljus?
Är det inte så ljuskänsligt eller bara mindre värt än det franska måleriet?
Bullshit...

Nej, förvara det värdefulla måleriet i kassavalv så kan vi kolla på nätet, för det tål inte att ses som det är tänkt.