Nu har jag varit verksam som konstnär i ca 25 år efter avslutat utbildning och kan blicka tillbaka på den tiden som varit och funderingar kring de erfarenheter jag haft.
Det känns som jag fortfarande lär mig och har massor att lära. Har också känt vilsenhet och osäkerhet inför mitt bildskapande och tillvägagångsätt.
Man letar efter en metod som gör att resultatet blir i nivå med den potential som jag tror jag besitter. Under årens lopp har potentialen höjts men kanske inte alltid resultatet.
Man har provat en massa metoder som jag tror varit rätt men ofta är huvudet så fyllt av konventioner och åsikter som lägger sig som en barriär framför att det delvis ändå blir ett
misslyckande.
Konstnärskapet är numera ett så vitt begrepp att man kan bli frustrerad över alla dess definitioner. Följer man direktiven från den gruppering man vill tillhöra gör man kanske det enklare för sig och kan känna sig säkrare.
Samtidskonstnär, klassiskt, performance, koncept, modernist, postmodernist etc. - en butik av åsikter och värderingar
Frågan är hur man väljer det som bäst gör att man åstadkommer verk i nivå med ens potential?
Ska man testa allt och sedan se vad som kändes roligast, för det borde kanske ändå varit det som man har bäst möjligheter i? Eller?
Det låter simpelt men jag tror att det är en förutsättning att man känner glädje i det man gör för att åstadkomma ovanstående.
Då menar jag inte lustigheter och förströelse utan man kan känna glädje i att skapa tragedier som komedier. (jmfr författare). Mörka bilder som ljusa etc.
Som ett övertydligt exempel skulle man kunna ta sprintern som väljer långdistans för att det är inne eller man får mer stöd från förbundet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar