Det här inlägget kan kanske uppfattas som negativt och skrivet i affektion men det handlar ytterst om humanism och bildning.
Att vara "kreativ" inom bildkonst är inte det samma som som att hobbymåla ibland.
Det handlar om att skapa något speciellt utifrån förutsättningar och sin förmåga att gestalta i bild men även litterärt.
Det kan också beskriva en kreativ fotbollspelare, en kreativ politiker etc.
Men kreativitet har av många felaktigt blivit synonymt med att ägna sig åt något som har med "konst" och "pyssel" att göra.
En narcissist har en storartad uppfattning om sin egen förmåga och sitt ego men utan att utfört något som egentligen bekräftar detta. Egot blir viktigare än vad man gjort.
Man är fixerad vid att lägga kraft på att hävda sig men någonstans handlar det om bedrägeri och ofta är narcissisterna ytligt positiva och smickrande för deras ego vill också få bekräftelse.
Man presenterar gärna auktoriteters verk vilket ger sken av att man är på deras nivå utan substans.
Som exempel: En person som bl.a. gör utskrifter lägger bara ut länkar på Facebook som kommer från yrkesverksamma och etablerade för att ge sken av professionalism.
Även att vara appropiatör som konstnär är också ett sätt att försöka ställa sig på samma nivå som en etablerad konstnär utan egentlig substans.
Man citerar t.ex. Goethe och hans färglära eller kopierar skisser av Caspar David Friedrich.
Om jag samlat en massa färgade garn eller tecknat petiga blyertsteckningar med alla barr på granen så är Goethe och Friedrich lämpliga som appropiation.
Visst kan man konceptuellt se syftet men man har lagt ner tid på något som inte har med gestaltning och därmed kreativitet att göra.
Kreativitet kräver en ansträngning som finns i perceptionen och abstraktionsförmågan.
Man sammanfattar och det kräver koncentration och förmåga inte att sitta med en penna och rita streck i timmar.
Man mäter inte värdet av ett konstverk utifrån hur lång tid det tagit att göra eller hur många ord en bok innehåller.
En konstnär kan ha gjort 100 skisser och utkast.
Det man kom fram till efter en månad tog en timma att utföra...
Anders Zorn fick frågan om varför han tog så mycket för ett porträtt som tog en timma.
"Jag bjuder på porträttet men jag vill ha betalt för tiden det tog att kunna"
Och en musiker som gör en konsert får inte bara ersättning för tiden på scenen...
Jag har tyvärr kommit i kontakt med personer som inte begriper detta.
"Du får betalt efter m2" tyckte de ytterst okunniga på Svart&WittAB i Malmö .
Jag hade min skrivare stående där en tid och gjorde en hel del arbeten framförallt med mina tidigare kunder.
Jag sitter ofta i timmar med etablerade konstnärer och bygger upp grafiska blad digitalt.
Jag tror inte att narcissism annars är vanlig bland konstnärer, arkitekter, designers m.fl. eftersom dessa yrken bygger på att prestera och man skaffar sig adekvata meriter, kunskaper och en CV.
Man visar med vad man har åstadkommit det man kan och förmått hittills.
Som lärare på konstskola så ser man givetvis till elevens men det kräver också rätt miljö och förutsättningar för att utvecklas och prestera på sin nivå. Man lyfter fram det som är bra och hur det kan bli bättre utifrån elevens aktuella nivå och förmåga. Att bara smickra och berömma är falskt och ger ingen utveckling för eleven.
I anslutning till konst så finns det personer med en narcissistisk personlighet, det kan vara gallerister, inramare, försäljare av konstnärsmaterial, s.k. digitala printstudios som ska assistera konstnärer. etc.
Dessa kan ofta lägga käppar i hjulet för de som har talang, förmåga och kunnighet.
Som seriös konstnär uppskattar man sina kollegor och ser de inte främst som konkurrenter utan mer som "lagkamrater" för att dra paralleller till sport och idrott. Man tar tillvara kollegornas insikter och framsteg.
I idrott vinner den som t.ex. hoppar högst i höjdhopp men hur kan man mäta konstnärlig kvalitet?
Inte så svårt egentligen... men det kräver konstnärligt seende och praktisk insikt och det har inte alltid teoretiker. De kan vara färgblinda och tondöva...
Givetvis är man förvånad över hur amatörmässigt uselt gestaltande kan bli upphöjt i media men det får man kanske lära sig att så fungerar det, det är inte alltid det bästa som i samtiden värderas högst.
Tiden är den bästa kritikern...
Även inom den akademiska världen finns "hötorg" som min lärare Gerhard Nordström sa.
Och banala koncept blir ofta sett som betydande konst i samtiden.
Bildkonst bygger på sammanfattning, konklusion och uttryck som kärnan i ett konstnärligt arbete. Inte att det ser ut att tagit lång tid att utföra med tusen linjer och detaljer. Det kräver inte någon gestaltningsförmåga bara ett tålamod intill terapi. Antalet bokstäver i en text är inte det som räknas som litteratur...
Jag är lärd att man gör ett antal skisser och förstudier inför ett konstverk och om själva verket gick snabbt att utföra så är det på grund av dessa. Precis som inom musik när man kan ett stycke så kan man nå sublimitet.
I samtidskonsten så finns mycket bildkonst som verkar kalkerad från fotografi.
Jag kanske inte är renlärig i det avseendet att jag inte vill ta hjälp av fotografiska verktyg men att kalkera efter ett foto är inte bra om man vill skapa en sammanfattning och en bild. Jag är också av den åsikten att man inte kan lära sig att se genom att bara kopiera fotografier. Fotografi kan vara ett stöd precis som cameraobscura var för konstnärer t.ex. Canaletto och Vermeer.
Just devisen att "lära sig att se" är signifikativt för hur de flesta seriösa bildkonstnärer sett på bildskapande.
Ett skissblock och en penna inför ett motiv är grunden och tidlöst. Ingen ny teknik kan ersätta .
Jag har arbetat med digital bildteknik i 25 år, jag kan även traditionellt foto och har undervisat i mörkrumsteknik etc. Dessutom har jag utbildning i grafiska tekniker (torrnål, etsning), silkscreen och högtryck.
Jag vet personer som startat upp gallerier där man reagerat på att de verkar sett sig själva som viktigare än konstnärerna. Deras verksamhet blir sällan lyckad.
En inramare och som gör utskrifter i Malmö uttryckte sig om sig själv på sin hemsida:
"Jag är extremt duktig på det jag gör"
Just i samband med "printbranchen" och utskrifter med storformatskrivare som egentligen är ytterst simpel utan krav på de grafiska hantverkskunskaper som krävs i litografi, screentryck för att inte tala om etsning och träsnitt så rider många på de traditionella teknikernas rykte.
Visst, en storformatskrivare är imponerande men inte mycket krångligare att sköta än en liten A4.
Följ instruktionerna bara...
En självutnämnd expert i branschen gjorde när jag jobbade på Drewex i Malmö s.k. digitala profiler som skall styra processen från det som syns på en skärm till vad som skrivs ut.
Det såg för jävligt ut med kassa övergångar mellan toner.
Men "experten" kunde inte se detta för han hade ju så fina instrument.
Han hade även svårt att uppfatta missfärgningar och avvikelser från normal färgåtergivning i foto.
Den numera sedan en tid bortgångne konstnären, illustratören och TV personligheten Åke Arenhill (1920-2018) som jag gjorde ett flertal reproduktioner åt påpekade just problemet för mig att många tryckare inte ser ytterst grova färgfel och avvikelser i tryck, och istället lutar sig mot sina fina verktyg och utrustning. Färgkänsla kan inte ersättas av teknik och inte av AI om man inte kan se när tekniken fallerar...
Jag använder oftast simpla "generic profiler" från tillverkaren Epson och utgår från det jag ser på en kalibrerad skärm men gör alltid en provutskrift som bedöms.
Oftast blir det väldigt överenstämmande med skärmen men skulle det behöva justeras så gäller det att veta hur och varför.
I fotografi och framförallt inom amatörfoto är man fixerad vid fina kameror och utrustning.
Visst är det fascinerande med gamla kameror men inte skryter man med vilka fina penslar man har?
Det är processen från bild till verk som oavsett hantverk kräver konstnärlig kunskap.
Förutsättningarna ger utmaningen som gör att man kan prestera något.
Ett analogt foto är inte de facto konstnärligt bättre än ett foto taget med digitalkamera.
Men med digitala effektfilter på ett digitalt foto försöker vissa ibland efterlikna "handgjort" med ojämna kanter och repor etc. Det ser ut som gammalt hantverk men är fake. Man vill få en slags anknytning till hantverket och kunnighet för att det skall verka som man kan, vilket man inte gör.
Jag kan tycka det är märkligt att man inte har självkritik. Men narcissister bryr sig nog bara om att bli beundrade och att deras ego blir uppskattat oavsett.
Färg och form
Man måste se "konstnärlig kvalitet som primärt" ett citat från min far som främst är känd som designer och absolut inte gjorde verk som skulle främst "sälja" eller byggde på "kändiskonst".
Han studerade på Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm på 40-talet sedan på Academie Colarossi i Paris för skulptören Ossip Zadkine.
Och vad pappa menade med konstnärlig kvalitet var främst känsla för färg och form det som gör att man fascineras av t.ex. renässansens konst och arkitektur, den antika konsten och litteraturen som utgår från perception och kunskap.
Modernismens abstraktioner som bygger på känsla och kunskap för sammanfattning etc.
Därför ser jag en del av samtidskonsten som en motsats till just att sammanfatta från det som kräver känsla för abstraktion vilket bildkonst bygger på.
Att med en spetsig blyertspenna rita alla barr på granen utan att abstrahera är inte bildkonst utan manisk terapi men eftersom det är apart så blir det intressant för konstvetare. Eller som några av de senaste utställningarna på Malmö konsthalls visar - sorterade föremål. Kanske uppskattar vissa konstvetare det systematiska och det som är likt något som är analytiskt men dock saknar konstnärlig kvalitet.
Bildkonst handlar inte om att sortera likt en stormarknad utan att "sammanställa". Och det kräver mer än att samla ihop de blå garnen i ordningsföljd . Det kräver kunskap och en stor känsla för färg och form som kommer av erfarenhet men även talang.
 |
Från Antik&Auktion
|
Jag kan ibland känna att bildkonst ligger något närmare musik än litteratur.
Musik har rytm, komposition, klang etc. allt som också bra måleri har.
Litteratur bygger ändå till stor del på att man talar samma språk eller kan läsa.
Men givetvis är den bästa litteraturen också kapabel att skapa "bilder" och innehåller poesi,rytm, komposition m.m. Och mycket fantastisk bildkonst har litterära utgångspunkter.
Jag kan lyssna på helt instrumental musik men även där texten har betydelse.
Precis som bra illustrationer inte är sämre än helt abstrakta dekorationer.
Men jag ser ett stort problem med att konstvetare och konstkritiker ofta inte är "musikaliska" utan lägger allt sitt fokus på det litterära och konceptuella omkring konst.
Jag är tveklöst anhängare av att en konstnär ska vara kunnig och mångsidig och inte bara skapa bildkonst typ "tavlor" ( "tavla" är ett väldigt negativt laddat ord för konstnärer i min generation, att vara tavelmålare är hötorgkonstnär eller att man bara upprepar ett framgångsrikt koncept.
Renässansens konstnärer var duktiga på måleri, skulptur men även arkitektur och kunde även formulera sig i skrift. Bauhaus på 30-talet där konstnärer designade och i affischkonsten gjorde fantastiska verk.
Även om pappa var anställd på ett så stort företag som Rörstrand/Uppsala Ekeby så gällde alltid "konstnärlig kvalitet" för honom.
När Rörstrand fick en ny chef på 70-talet tyckte denne att designers var onödiga eftersom han ansåg sig själv ha det bästa omdömet. Han såg designers som en onödig kostnad och förstod inte att det var med konstnärlig kvalitet som Rörstrand hade fått sitt världsrykte.
Men i 70-talets "alla kan allt" och med populistiska lågvattenmärken som en "potta med vitsar i botten" så tappade man snart sin konkurrenskraft och nu finns bara ett museum kvar.
När jag växte upp hade Rörstrand 1500 anställda.
Pappa begrep att man inte kunde konkurrera med lågprisländer om att vara billigast men vara framgångsrikt med en bra design.
Bruksporslin är ingen förbrukningsvara utan något man investerar i för att ha kvar i många år.
Därför hade man på Rörstrand även en produktion av unika verk som konstnärerna formgav.
Dessutom gjordes t.ex. pappas stora relief till Volvo huvudkontor på fabriken.
Kanske gick inte den verksamheten med synlig vinst men den bidrog starkt till att fabrikens bruksporslin såldes.
Att inte se en verksamhet som en helhet där man i slutändan får en stor vinst är ofta mindre begåvade personers sätt att se allt som ett "nollsummespel " där man skall fördela en pott...
Tyvärr tror vissa "ekonomer" att det är vad allt handlar om i ett företag.
Produktutveckling, kreativitet, marknadsföring och framförallt kunnighet kostar och det ser man som ett tydligt minus i förlustkolumnen.
Svensk och skandinavisk design hade världsrykte under 50-60-talet när designers hade kunskaper i färg och form. Något som kräver talang, träning och insikt.
Tyvärr bidrog 60-70-talets politisering av designutbildningen att den försämrades.
Från att vara byggd på kunskap och jämlikhet så blev det viktigare med rätta åsikter om politik och klasskamp. Det blir nästan paralleller till numera designande "kändisar" att det är kontexten som blir viktigast.
Jag har tyvärr själv hamnat i samma sits som min far när jag hade hand om utskrifter och digitalt arbete på Drewex i Malmö och den okunnige ägaren tyckte att mitt jobb kunde utföras av hans anställda så skulle han tjäna mer pengar.
Med alltings jävlighet som slutstation hamnade jag nyligen i samma situation på ett annat liknande företag i Malmö där den mindre begåvade sonen till ägaren på Svart&Witt nästan anklagade mig för stöld och absolut inte fattade att jag satt i timmar med kunder och gjorde digitalt arbete och med konstnärlig kunskap hjälpte mycket etablerade namn i konstvärlden.
"Filerna är väl klara och bara att skriva ut?" Du får betalt efter m2...."
De tappade ett flertal stora kunder när jag drog.
Tyvärr så är delar av konstbranschen ganska otydlig beträffande kvalitetskrav vilket medför att okunniga som bara ser sin chans att tjäna pengar utan etik utnyttjar bristen på kriterier.
Jag kan tycka det är ytterst märkligt att personer som inte har någon alls adekvat utbildning och erfarenhet i bildkonst och etik bara ser främst att tjäna pengar på konstnärers arbete.
Det borde alltid vara konkret bildkvalitet som gäller men i den konceptuella idébaserade konsten så är inte alltid det visuellt bästa som visas utan det som konstkritiker och konstvetare kan skriva om.
Egentligen kan det vara ett slags narcisstiskt självhävdande när en kritiker sätter ord till en konstnärs verk.
Men det finns givetvis bra kritiker men ser de egentligen det som åratal av arbete, träning och talang bidragit till ett konstverk? Att lära sig "se" är en kombination av träning och talang och det är inget som man kan kräva av alla. Men genom att ge exempel på det "bästa" i skolans bildämne så kan man ändå ge en förutsättning.
Jag var tillfälligt bildlärare under två på en högstadieskola i Malmö där 90% av eleverna var från Mellanöstern, Kosovo, Somalia m.m.
Jag förklarade för eleverna att det som de lär sig av mig är något de kommer att ha nytta av i deras framtid oavsett yrkesval. De fick färglära, perspektiv, geometri, konsthistoria, design m.m.
Som att om att rita sitt "Drömhus" med exteriör och interiör.
De fick illustrera "ordspråk" som var en bra språklig övning.
Men tyvärr är bildämnet sett som en stunds simpelt "pyssel" och att klippa och klistra.
Eller måla som "Picasso" och i värsta fall som "Carolina Gynning" vilket de fick göra för en bildlärare på en annan skola.
Tyvärr belägger skolans bildämne oftast synen på bildkonst som något "flummigt" istället för vetenskap, abstraktion och perception som det handlar om.
Leonardi daVinci var både vetenskapsman och bildkonstnär...
De flesta bildlärarna följer definitivt inte kursplanen för ämnet men eftersom ämnet ses som oviktigt så skiter man i det. Det står faktiskt i kursplanen att det ska finnas grafisk utrustning i bildsalen... har inte sett något...
Min son funderar på att gå vidare som arkitekt när han nu gått ut från Designgymnasiet i Malmö.
Han tänker förbereda sig med att läsa "historia" på universitetet i Lund och har blivit antagen.
Man kan läsa konstvetenskap men det är främst teoretiker som inte har någon bild och formkänsla som ofta blir konstvetare, kanske mycket bättre att läsa konsthistoria.
Jag fick kontakt med Torsten Bergmark som var professor i konstteori och även konstkritiker på DN samt redaktör för Paletten i samband med en kurs på Gerlesborgsskolan efter min avslutade konstutbildning i Malmö 1987.
Han gav mig rådet att skriva om konst annars får de okunniga teoretikerna övertaget och då dör måleriet ut och det som gör konst till konst.
Tyvärr avled han något år efter vi blev bekanta men jag fick signerade exemplar av hans böcker.
Jag minns att jag hörde honom tidigare föreläsa i Göteborg hos KPML-r en gång i tiden på 80-talet men han var ingen kommunist utan främst humanist och stod för det viktigaste - "bildning".
Och just bildning är vad demokrati ytterst handlar om.
Med bildning kan man ta tillvara allas förmåga oavsett social bakgrund.
Att Sverige fick framgångar på 50-talet berodde mycket på skolan och bildningsförbunden som ABF m.fl.
Min mamma kom från ett arbetarhem och växte upp med sin yngre syster i en etta. Hon läste sig till insikt och kunskap, det var hon som såg till att vi hade ett smärre bibliotek i mitt barndomshem.
Min morfar som var faderslös var i ungdomen hästskötare på ett gods utanför Alingsås.
Han läste helst äventyrsböcker som "Bill&Ben" med tema från "Vilda västern".
Men det var ändå litteratur...
Jag minns morfar som en väldigt rolig "farbror " med många underbara lätt absurda kommentarer.
Hade han kommit från överklassen så kanske han varit lärare.
Mormor var hemsömmerska och sydde bl.a. kläder åt Zarah Leander.
Med kändiskonst avser jag när en person känd t.ex. från televisionen eller media gör konstverk som ofta är usla men med själva signaturen får ett symboliskt värde.
Man kan ifrågasätta om en signatur kan överträffa det rent kvalitativa men i samtidskonsten så blir sammanhanget och det konceptuella ofta det som bedöms som "kvalitet".
I grunden handlar det ytterst om mänsklig kunskap, humanism och prestation för att skapa något bestående. Att bli uppskattad för sin konstnärliga gärning men också känna sig tillfreds med vad man utfört är nog för den större delen professionella konstnärer något primärt.
Det är självklart att jag personligen ser uppskattning för något jag presterat konstnärligt från en respekterad kollega som det viktigaste näst efter min egen...
En kanske lite långsökt association: en författare får beröm från en som inte kan läsa eller begriper språket men tycker det ser fint ut med snygga pärmar.
Och givetvis ligger det i samhällets intresse att i skolan lära ut de insikter och kunskaper som bidrar till en förmåga till eget lärande.
Jag undervisade som huvudärare och rektor på Skånska Målarskolan i Malmö från 1988-2007. Det var en respekterad förberedande konstnärlig utbildning med inrikting på måleri och bildgestaltning .
Därifrån kunde man gå vidare till arkitektur, design, bildlärarm foto och bildkonst etc.
Eleverna kunde gå upp till 2 år på heltid och fick betala kursavgift.
Tyvärr fick vi inte trots löfte statligt stöd...
Designa fräcka kläder sågs som viktigare än arkitektur, design och formgestaltning.
Att då tre stycken "modeskolor " i Malmö hade studiemedel med 90% kvinnliga elever...
Man anförde från CSN att registrerade "konstnärer" ofta är skuldsatta men modesdesigners?
Det är i den konstnärliga kvalitetens namn att man måste acceptera precis som i idrott att många misslyckas men kan komma tillbaka.
I början av min konstnärliga utbildning var det ibland svårt att riktigt se varför lärarna berömde vissa verk men efter att ha varit lärare själv så förstår jag att man ser vägen och bortom målet för bildmässig gestaltningsförmåga. Man måste våga göra sämre saker för att utvecklas.
I konstbranschen möter man ibland personer som främst verkar tro att deras ego är viktigare än vad de faktiskt har skapat.
En seriös konstnär visar genom vad man utfört vad man kan och eventuellt kommer att kunna.
Detta gäller givetvis alla yrken att man inte bara hävdar sitt ego men just konst lockar de som främst pratar och smickrar utan substans.
