konstnär Ulf Stålhane: juli 2025

Jag har ända från barndomen fått höra om vikten av att ofta "teckna" eller "rita".

I grundskolan hette ämnet "teckning" för att numera kallas för "bild".

I teckningen ligger grunden för bildgestaltning både som studie och förklaring.

Det kräver koncentration och en ansträngning där seendet och perceptionen samarbetar med handen som håller i pensel eller penna etc.

Genom träning uppövar man seendet och förmågan.

Visst kan man komponera och skapa bild med t.ex. digitala verktyg och flytta objekt i bildrummet etc.

Men just kontakten mellan seendet och rörelsen när man tecknar är nog nödvändig för att träna upp sin förmåga både hantverksmässigt som visuellt.

Det finns en magi i volymen, formerna och rörelsen som snabbt skapas på bildytan av en skicklig tecknare.

Man kan tänka på dirigenten inom symfonisk musik.

Att teckna inför motivet medför också att man inte bara imiterar en annan konstnär.

En grundregel tekniskt är att hålla en bit ut på pennan så inte handens kontakt med bildytan hindrar rörelsen. Med pensel är det naturligt t.ex som i kalligrafi.

Inom samtidskonsten har ibland "teckningar" fått uppmärksamhet.

Med en spetsig penna skapar man en massa tunna streck som ofta blir som granbarr eller djurpäls.

Man ser att det tagit lång tid att utföra själva teckningen med pennan men det är egentligen mer ett slags "broderi" och inte bildgestaltning och sammanfattning. Det ser ytligt noggrant ut.

Likaså minutiöst kopierade eller kalkerade foton handlar bara om tålamod och inte om bildgestaltning som kräver koncentration och förmåga att sammanfatta och abstrahera.

Om man inte ska fastna i ett uttryck som bara följer en mall eller instruktion så vill alla bra bildkonstnärer alltid snabbt få upp ett utkast med helheten och relationer för att ha något att bearbeta.

Att börja i ena hörnet och fylla i detaljer är som "paint by number".

En skiss kan uppfattas som något "slarvigt" men är nödvändig för att skapa något betydande.

Det handlar om "abstraktion" och att lära sig att "se".

Jag minns från min tid som huvudlärare på Skånska målarskolan två händelser som belyser just detta.

En elev satt utomhus och tecknade hus och gjorde ett efter ett och fönster för fönster utan att jämföra proportioner. När jag påpekade att han skulle börja med helheten så sa han "Du, jag vill inte slarva ".

Han begrep sedan vad jag menade när jag visade på missarna.

En annan elev målade av en pall och jag sa till honom att börja med grundformen. Han svarade samma sak att han inte ville slarva. Han hade med alla färgfläckar och ådring men benen på pallen satt hur som helst.

Gerhard Nordström som var en av min lärare under studietiden sa ofta kritiskt att det "aparta" kan bli det som får stå för avantgardet.

Det har då inget att göra med kreativitet och kvalitet utan bara att man bryter mot något som är vedertaget.

Anders Zorn fick enligt legenden frågan om hur han kunde ta så mycket betalt för ett porträtt som tog någon timma att måla. "Jag bjuder på porträttet men jag vill ha ersättning för all den tid det tagit att kunna utföra det"

I andra uttryck som litteratur och musik skulle det vara absurt att mäta värdet i hur lång tid det verkar att ha tagit för att skriva själva den tryckta texten eller spela ett verk.

En författare sammanfattar det man vill ha med i boken och det kan ta åratal av arbete och utkast. etc.

Musiker repeterar länge ett musikstycke som tar kanske en timma att framföra.

Men för den som inte kan se styrkan i en skiss av t.ex. Rembrandt så är det säkrare att uppskatta "prydligheten" i en minutiös teckning, en installation med ihopsamlade sorterade garn eller stenar i rader.

Ända sedan fotografiet uppfanns så har konstnärer tagit hjälp av det som ett hjälpmedel och verktyg.

Men för att inte bara plagiera och kopiera foto så krävs det att man har studerat verkligheten.

Ett foto är platt och man har samma avstånd till hela bildytan. Inför den sedda verkligheten är det olika avstånd i bildjupet.

Mycket av den bästa bildkonsten och teckningen har ett bilddjup.

Renässansens måleri bygger ofta på en förgrund, mellangrund och bakgrund.

Inom fotografi kan man enkelt få en illusion av bildjup genom att förgrunden är blir skarp och bakgrunden suddig. Tittar jag på en vas i fönstret så blir den tydlig men bakgrunden icke dominerande fast inte så oskarp som i ett fotografi.

Om man t.ex. tecknar genom att flytta blicken och noggrant avbilda från hörn till hörn så blir det gärna platt och utan bildjup och komposition.

Här kommer erfarenhet och förmåga att sammanfatta in. Man gör en bild som blir en kombination av förgrund, mellangrund och bakgrund - en översättning av det upplevda och sedda.

Förr i tiden tog vissa konstnärer hjälp av Camera Obscura där motivet projicerades på en bildyta.

Men man befann sig ändå inför motivet. Det blev en skiss som sedan bearbetades.

Nu kan man projicera ett foto på t.ex. en duk eller papper och noggrant kalkera.

Men oftast blir det platt och stelt.

Det går också att skriva ut foto på canvas för att sedan måla med ett tunt lager färg så det ser handgjort ut.

Sedan är det inte metoden eller tekniken som slutligen avgör bildkvalitet utan konstnärens förmåga.

Som Monet uttryckte när han fick frågan om vad han tyckte om fotografi som hjälpmedel:

"Jag har sett fantastiskt måleri gjort efter fotografi och usla målningar gjorda inför motivet och vice versa"

När jag gick min konstutbildning på 80-talet var en stor del av undervisningen byggd på studium av modell. Men även stilleben.

Vi hade t.ex. på Malmö Konstskola Forum modell varje dag mellan 9-12 i fem år.

Det var längre uppställningar med rumsliga arrangemang men också snabba krokier och rörelse.

Allt för att träna upp seendet oavsett om man gjorde abstrakta eller naturalistiska verk i ateljén efterpå.

Tyvärr har bl.a. modellstudium setts som förlegat av senare högre utbildningar och försvunnit.

Man missar därför en erfarenhet av direkt studium och det blir istället appropiationer till befintlig konst eller koncept.

"Varför ha modellstudium när det bara är att måla av ett fotografi på en naken modell?" Som en lärare på en högre utbildning sa.

De s.k. klassiska målarutbildningar som finns verkar ofta mer handla om att ytligt efterlikna gammalt måleri. Man missar teckningen och det blir bara platt och prydligt på ytan.

När jag var huvudlärare på Skånska målarskolan för mer än 15 år sedan så hade vi ofta modellstudium men även stilleben. Jag byggde mycket av undervisningen på att bl.a. visa det bästa inom bildkonst.

Men det var också viktigt att peka på vad som gör den bra - komposition, bilddjup, färg och form etc.

Jag har även varit under två år bildlärare på högstadiet 2018-20. Där hade jag som devis att eleverna skulle ha nytta av kunskaperna även om de inte kom att ägna sig åt bild, design, arkitektur etc. i framtiden.

Tyvärr upplever jag att bildlärare ofta ser ämnet som ett slags pyssel som jag skriver om i detta inlägget:

http://ulfstalhane.blogspot.com/2024/05/bild-i-grundskolan.html

Jag har även bl.a. varit lärare på Malmö konsthögskola i digital bildproduktion och utskrifter.

En fördom och missuppfattning är att en skicklig tecknare tappar känsla och därför ska byta hand.

Det är ungefär som att jag som är vänsterhänt skall vrida gitarren som en högerhänt. Eller tangenterna på klaviaturet skall spegelvändas. Kontakten mellan det sedda och handen är som jag tidigare sagt en ström som inte bör brytas. Visst finns det manierister som är ytligt drivna men usla på bildbyggnad.

Men att darra på handen för att verka känslig är lika illa.

Däremot kan man teckna utan penna och papper. Låter kanske märkligt, men när jag iakttar verkligheten läser jag av motivet och låter former, rörelse och proportioner registreras utan att teckna med penna.

Min pappa som var designer och konstnär och f.ö. en mycket formsäker tecknare nämnde just detta för mig några år efter jag valde att utbilda mig till konstnär.

Jag minns bilfärderna öå 80-talet från Malmö till Lidköping med pappa. Han var knuten till Bing&Gröndal i Köpenhamn där han designade porslin. Det passade därför ofta att jag "samåkte" till hemorten Lidköping för att träffa mamma och vovven Ponti. Vi pratade färg och form alla 40 milen. Jag vet att han fick en stimuli av vårat prat. Ungefär som nu när min son Carl-Axel och jag övningskör och snackar konst och etik.

Jag skriver detta för att jag upplever en bristande kunskap och insikt från många konstvetare och konstkritiker som inte har seendet. Men jag inser också att det kanske är att kräva för mycket eftersom ett uppövat seende och prestationsförmåga kräver både tid och talang.

Visst det finns en risk att det som ytligt liknar den klassiska konsten får gehör.

Men det gäller även samtida konst - att om det liknar så är det viktigt

Just "viktigt" har blivit synonymt med bra konst. "X är en av de viktigaste konstnärerna "

Det är märkligt och okunnigt att i samtiden utse de som har stått för just detta.

Plagiat och appropiation accepteras som att det är ändå gjort i samtiden.

Här nedan är en samling exempel av bra teckningar, studier och skisser: