Lukasgillets fest på Grand i Lund 2024

Varje år sedan slutet av 1800-talet håller Lukasgillet i Lund sin årliga julfest på Grand i Lund.  

Då presenteras även de "planscher" som konstnärerna i Lukas utfört under två helger innan gillet som alltid är på en måndag - detta året den 9 december.

Medlemmar som väljs in är ofta Lundaprofessorer, läkare, arkitekter, fotografer, journalister, företagare etc. men också konstnärer. 

Det är bara manliga medlemmar precis som på konstnärsklubben i Sthlm.

För mig är planschmålningen som ägt rum på gamla Addo i Malmö sedan jag blev medlem en av årets positiva höjdpunkter. Man träffar kollegor i en inspirerande intellektuell situation där 

även om man har en annorlunda konstnärlig uppfattning kan bli en fungerande grupp.

Det blir främst ett lagspel där man vill bidra och förmedla tankar med bildens hjälp.

Planscherna som är ca 150x200cm +- kan behandla aktuella ämnen i politiken, Lukasbröder, händelser i världen men också intellektuella tankar och frågor.

Planscherna avtäcks under middagen och en presentatör tolkar och förmedlar vad planschen handlar om. 

Under min tid har presentatörer varit bla. Olof Buckard, Lars Vilks och nu den eminente Johan Stenström.

När Lars Vilks var presentatör så var det speciellt eftersom han hade med sig beväpnad säkerhetspolis...

En Lukaskonstnär i arbete

Johan Stenström som sedan skall presentera våra verk

Lunch med gubbarna

Arbete pågår

På Grand i Lund 2024 

Text från 2011

Hittade detta från min dåvarande websida. 
Foto från min då fina stora ateljé på gamla Addo samt en presentation av mitt konstnärskap.

Snart ska en ateljé byggas på mitt arrende utanför Svedala.

Det tar bara 15 min in till Malmö via motorvägen och det går tåg var 15:e minut från Svedala som ligger 4km bort. 

Här finns ändå närheten till naturen och en underbar trädgård med allt vad det tillför och kräver. 

Visst saknar men en brygga med öppet vatten och Sege å (som löper utmed tomten) är ett dike på sommaren även om vattenytan på våren kan ge en mindre älv när den svämmar över. 

Huset ligger på en kulle så hittills har inte vattnet nått tomten under de 25 år som jag arrenderat.

Det kan även hända någon enstaka gång att vägen fram till gården blir översvämmad och då blir det som att bo på en ö. Det är två boningshus på gården som heter "Lillebahl" vilket står för "litet bål". Vad det kommer från vet jag inte men det är inte långt till befästningen Lindholmens borgruin från medeltiden.

Lustigt sammanträffande att på vägen till mitt barndoms torp utanför Lidköping i Västergötland så ligger det en slottsruin från 1600-talet som heter Lindholmen. 

För inte länge sedan gjorde jag ett reproduktionsarbete för innehavarna till slottsruinen och retuscherande en gammal ritning till slottet efter att Camilla Gewing-Stålhane tagit foto och därefter gjorde jag en mindre grafisk upplaga. 

I våras kom ett liknande jobb men då från Börringekloster som äger marken där Lindholmens borgruin finns och då gällde det en gammal panel med autografer som skulle retuscheras och tryckas. 

Visst var det ännu mera nära naturen på Spårön där mina föräldrars arrende Klastorp låg. Det fanns inte elektricitet även om det bara var knappt 2 mil in till Lidköping. Jag minns det inte men fram till ca 1959 hade granngården Månstorp (som senare tog över av min mormor och morfar) arrendatorer som var lantbrukare. 

Och det finns filmer som pappa har tagit där bonden plöjer åkern med häst.

Fascinerande att i mitten av 1900-talet lantbrukare i Sverige inte hade el och tillgång till traktorer.

På berget ovanför Klastorp fanns rester av ett vindkraftverk som uppenbarligen gett ström till fastigheten.

 Aktuellt:

Skurups Bibliotek: Thomas Holm & Ulf Stålhane Måleri & grafik med mat som tema 
vernissage 14 mars 17.00-19.00

Föreläsning på konstakademien i Stockholm 28 nov 2010 
Medförfattare till boken "100 år av Svensk grafik"

  

Det figurativa i mer eller mindre realistisk gestaltning har ända sedan studietiden varit dominerande. Viktigt har varit stämningen, ljuset, kompositionen, färgen samt inte minst bilddjupet och volymens gestaltning.
De tidiga verken från 1986-93 är ofta interiörer uppbyggda som ett ute-inne förhållande med personer i förgrunden och en utsikt i bakgrunden. Målningarna är utförda inför motivet och därmed ganska små, titlarna är beskrivande som "Utsikt från ett badrum".
Gjorde i mitten av 90-talet en serie stadslandskap och en del stora målningar bl.a "Ubåtsvarvet" från Malmö hamn.
Intresset för människan som motiv medförde senare ett antal målningar på temat "bad" 
med motiv från badstränder och badrum. Målningar från ett gym och skildringar av vindkraftverk i solnedgång visar på lusten att använda ovanliga motiv.
Sökandet efter motiv har också gjort att utgångsmaterialet ibland hämtats från filmer och fotografier. Målandet direkt inför naturen har medfört ett antal landskapsmålningar.
En svit stora målningar i en nyklassicistisk stil där egna figurkompositioner kombinerades med miljöer från renässansmålningar gjordes under 2006 och 2007 som en följd av intresset för den klassiska konsten och dess förhållande mellan motivet och bakgrunden som ofta är teatraliskt. 
En återgång till det tidigare måleriets mer upplevda måleriska språk följde efter att ha slutat som lärare på Skånska Målarskolan i februari 2007.
Det aktuella måleriet är främst interiörer och miljöer samt upplevda situationer.

På min blogg finns mer inlägg om konst m.m.

Förebilder och inspiration
Vermeer, Velasquez, 
Corot, Degas, Bonnard, Seurat, Balthus, Vallotton, "nordiskt ljus"
Rego, Freud, Fischl, Currin 

Vad vill jag med mina bilder?
Det jag inte vill är att de främst ska vara dekoration och vackra.
Konst är kommunikation och jag vill visa på det jag sett och kommit fram till.
Varje bild ska ha en identitet. Väcka känslor, ej likgiltighet.
Jag vill utveckla seendet och verklighetsuppfattningen - undvika slentrian, motverka inskränkthet och okunnnighet. 

Om personlighet
Unik är att vara sann och ärlig mot sig själv och inte upprepa någon slags stil och anstränga sig 
för att vara personlig. Personligheten syns ändå om man har någon.
Viktigt är att känna tillfredställelse och glädje.

Varför måleri?
Måleriet har en unik magi, det är ett eget språk.
Man kan se och känna materialet som också har sina begränsningar och motsträvighet.
Det tar lång tid att lära sig hantverket och man kan aldrig bli fullärd.

Motivval 
Det som berör mig och det som är omkring mig. Det jag sett eller vill undersöka.
Det vanliga eller det ovanliga. Hur det kan översättas till bildspråk. 
Hur fungerar bildens element tillsammans på plan bildyta?
Vad blir resultatet?

Min konstnärliga process
Det oväntade uppkommer även om jag gjort skisser och förstudier. Under arbetets gång krävs korrigeringar. Jag vill ofta se ett snabbt resultat och kan då vara otålig.
Bildproblem innebär att beskriva, anpassa tekniken efter arbetsmetoden och på ett koncentrerat sätt lösa dessa.
Varför? Jag försöker förstå verkligheten inte kalkera och härma.
Erfarenhet ger trovärdighet och det är slutresultatet som räknas.

Vad är viktigt formellt?
Bildrum - att beskriva bildjupet. Bildens uppbyggnad, rörelse och ordning - komposition.
Ljuset skapar lyrisk stämning men det är effekten av ljus jag söker.
Färgen är kryddan ger smak och ton.

Kritor - en koloristisk teknik

Jag har tidigare gjort ett inlägg - med titeln "pastell - att ta på färgen".  

Där jag fick "input" från en utställning på National Gallery of art 

https://www.nga.gov/content/dam/ngaweb/exhibitions/pdfs/2019/touch-of-color-pastels.pdf.

Att arbeta med kolbitar eller torkad lera på en grottvägg måste kanske vara det mest ursprungliga av mänskligt bildskapande. 

Att doppa en fin pensel i svart tusch eller sepia och låta handens rörelse skapa volymer och ljus förutsätter ändå ett underlag som absorberar färgen och som sagt en bra pensel. Med torkningen infinner sig ganska stora förändringar i valör och ton. Pastell ändrar sig minimalt om man inte fixerar för mycket.

Handen är alltid närvarande i arbete med kritor, i akvarell är det ibland simpla tillfälliga effekter av färg på vått papper som kanske imponerar men egentligen är det tillfälligheter eller manér och inte uttryck för konstnärlig gestaltning.

Minns när jag var barn och besökte Liseberg i Göteborg att det fanns en bod" som kallades "Picasso" där man kunde slänga färg på en snurrande yta och det blev ett "konstverk".

Pappa var ytterst kritisk så det fick vara. 

Och det accentuerar det simpelt populiska mot det humanistiskt bildande. Visst kan alla och bör alla kunna skapa bilder, utöva musik och även skriva texter för att uttrycka sina tankar. 

Jag har undervisat på förberedande konstnärliga utbildningar men även på högskolenivå samt på högstadiet.

Som i idrott måste man acceptera att några gör det bättre men i "konst" är det inte den som springer fortast som vinner och därför blir det en "bedömning" utifrån ett koncept.

Jag tycker det är tydligt vad som är bra konst från konsthistorien men i samtiden kan avvikande uttryck  bli accepterat  som något nytt och intressant. 

Det avvikande är egentligen inte nytt utan att taffligheter och petighet ses som nyskapande. 

Bildkonst är sammanfattning och abstraktion och det kräver förmåga och insikt.

"White chimneys" 
pastell på varmgrått papper. 
Ulf Stålhane 2023

Da Vinci och Rubens har gjort suveräna teckningar med kritor.

Chardin, Mary Cassat och Degas arbetade ofta med pastell. 

Picasso lät tillverkaren Sennelier tillverka oljepastell för bl.a. eget bruk.

Den amerikanske konstnären Wayne Thiebaud (1920-2021) och den portugisisk/brittiska konstnärinnan Paula Rego (1935-2022) har utfört många fina verk i pastellkrita.

Det handlar givetvis inte om att en utvald teknik skulle vara bättre att förmedla konstnärlig gestaltning.

En spelfilm gjord med analoga tekniker är inte alltid bättre än en film inspelad digitalt och vice versa.

Jag började själv arbeta med framförallt oljepastell de två sista åren på min 5-åriga konstutbildning. 

Vi fick lära oss att tillverka egna kritor med bivax, solrosolja och paraffin. 

Gipsformar gjorde man i skulpturverkstaden. Jag hade dessutom lärt mig att tillverka gipsformar från min tid på keramikverkstad i slutet på 70-talet.

Kritorna var ganska stora och gynnade ett snabbt, direkt iakttaget och rytmiskt måleri. 

Jag gjorde många studier inför motivet och då kom verkligen tekniken till sin rätt.

Man kan lägga en grundkompostion med några färgtoner och med fingrar, papper eller terpentin erhålla ett underlag som man sedan arbetar vidare på.

Och man kan även på en oljepastell måla med oljefärg.

Jag fixerade med "retouching varnish" innan.

Torrpastellkritor är känsligare eftersom de knappast har något bindemedel och därför måste hanteras med varsamhet. 

Men båda teknikerna gynnar ett koloristisk spontant arbete samt formspråk.

När jag gjorde mina oljepasteller så tillverkade jag ett stort antal olika färgtoner och eftersom kritorna var ganska stora och inget omslagspapper som dolde färgtonen så var det som att ha 60 olika penslar med sin egen kulör. 

Om jag började med en medelgrå ton kunde jag t.ex. lägga på en ljusgrön ton för att få ett närmast impressionistiskt vibrato.

Carl-Axel
pastell på grått papper
Ulf Stålhane 2022

Och jag ser kanske den stora koloristiska fördelen med kritor att man ser direkt färgtonen på kritan och kan arbeta utifrån sin paletts färger. 

På en palett med oljefärg blandar man till olika färgtoner och man kan även begränsa sig till 

några få.  Monet hade t.ex. en enorm palett men andra samtida en liten. 

Jag gjorde själv en kopia på Monets palett...

Kanske finns det en motvilja och okunskap bland många samtida konstnärer mot paletter som ibland främst får stå som en symbol för "här finns det konst". Ungefär som baskern... 

Men då kan vi skrota penseln också och bara skapa konst med ihopsamlade föremål, appropiationer eller göra maniska blyertsteckningar med alla barr på granen eller alla hår på hunden.

 

Claude Monet

Att begränsa sig är givetvis bra men ingen regel som måste följas. 

När jag själv arbetar i akvarell så har jag ofta ett begränsat färgspektrum i varma och kalla gråtoner.

Akvarell är ett fantastiskt medium men eftersom den är transparent så kommer ofta ljuset från underlaget och inte främst från färgers förhållanden. Gouache som är främst täckande är ofta att föredra inför färgsättning och design. 

Gouache har en nackdel att ljusa blandningar alltid mörknar i valör.

Men det går givetvis att korrigera efteråt och akvarell vill gärna bli ljusare när den torkar upp.

Torrpastell ändra sig inte alls eftersom den inte "torkar". Om man använder fixativ så kan den med billigare sorter ändra sig något. Jag undviker att fixera torrpastell och brukar rama in med bilden friliggande i en ram utan passepartout. 

Oljepastell som innehåller olja oxiderar under torkningen men med en vaxfernissa eller "retouching varnish" så återfår den sin lyster.

I pastell vill jag ha ofta begränsa mig till 50-tal olika färgtoner men kan även arbeta med ett fåtal framförallt i ett måleri och teckning som bygger på valör och inte kolorit.

Och i olja hela spektrat från färgcirkeln men inget utesluter det andra.

I begränsningen följer en känsla för uttryck och resultat.

Ovan egentillverkade kritor - bivax, paraffin, färgpigment och solrosolja gjutna i gipsform, 

Jag kan välja om jag vill ha en del kritor som täckande och mättade eller andra mer laserande.

Som man gör när man arbetar i olja - färgen direkt ur tuben eller utspädd med medium.

Degas och Monet gjorde oljefärgen mer "torr" genom att lägga den på läskpapper.

Sennelier oljepastell 

Bildämnet i grundskolan - tankar och erfarenheter

Från bildsalen på Kroksbäckskolan

På min tid i grundskolan och på gymnasiet hade vi "teckning" men nu är det  "bild" som kanske ändå bättre beskriver vad ämnet skall innehålla. 

Det fanns teckningslärare och inte bildpedagoger och de utbildades bl.a på Konstfack eller på teckningslärarinstitutet i Umeå.  Man sökte med arbetsprover.

När jag gick på KV:s konstskola i Göteborg i början på 80-talet så var det en förberedande utbildning inför olika högre utbildningar i bild. Vi hade tydliga ämnen schemalagda - teckning, formlära, skulptur, kroki, måleri, konsthistoria, fotografi etc. och jag valde konstgrafik som tillval.  

Man kunde söka till t.ex. Konstindustriskolan i Gbg med informationsdesign, produktdesign etc, Konstfack i Sthlm, konsthögskolor och andra utbildningar med krav på kunskaper i bildgestaltning. 

Jag sökte till Malmö Konstskola Forum 5år i Malmö och blev antagen.

Om man ville bli designer, arkitekt, konstnär, fotograf etc. så utgår man ändå från samma grundkunskaper om BILD. Där ingår färg och form men även gestaltpsykologi. 

En god vän gick två år på Forum och avbröt för att sedan börja på Arkitekthögskolan i Lund istället.

Bildämnet har tyvärr blivit ett åsidosatt ämne med en hel del lärare som främst sätter "klipp och klistra" eller "nu målar vi som XX" och gör "konst". 

Det medför att ämnet anses oviktigt och blir nedvärderat. 

Bild är inte "pappslöjd"...

Det är ett ämne där du arbetar med perceptionen och kan gestalta dina idéer och förklara dem. En designer eller en arkitekt måste kunna göra ritningar och skisser som bygger på känsla och kunskap om bildspråk och hur den slutliga idén  och visionen skall utföras praktiskt.

Bild är främst ett språk för kommunikation och inte en timmas pyssel i veckan.

Och skolans främsta syfte är inte att yrkesutbilda utan att förmedla - bildning - att träna eleverna att inhämta och känna till kunskap, att förstå sammanhang och hur vi människor kommunicerar både med språket, attribut, bilder och symboler som kan stå för olika tolkningar i det sammanhang som avses. 

Därigenom kan man erhålla kunskap och vara mottaglig för att förstå men även dela med sig.

Efter att avslutat min konstutbildning fick jag erbjudande från AF om att komplettera min konstutbildning med pedagogik-delen (ett halvår) som hade gjort mig till en "teckningslärare" eller nu "bildlärare". 

Men vem vill bli teckningslärare? tänkte jag, yrket stod väl inte så högt i kurs - tyvärr.

Jag tror inte att nuvarande "samtidskonstnärer" alltid är lämpliga som lärare i bild med sin konceptuella och idébaserade differentierade konst. 

Mest lämpad är en konstnär med en dynamik i sitt bildskapande och relevanta kunskaper i bildgestaltning, design, arkitektur, konsthistoria, fotografi, grafik etc. och sist men inte minst ett intresse av att dela med sig av kunskaper och sätta eleven främst - inte sig själv som en del konstnärer gör.  

Men detta gäller givetvis all pedagogik.

De lärare som man hade en gång var givetvis påverkade av sitt eget konstnärskap och utgick från detta. 

Alla hade alla genomgått högre konstutbildning och därigenom haft lärare som var erkända och kunniga konstnärer. Men de satte ändå pedagogiken och eleven i centrum och förmedlade adekvata kunskaper inte bara bekräftelser men också relevant kritik.

Det finns ibland en lite obegriplig tendens hos många som påbörjar en konstutbildning eller går på t.ex. en kvällskurs att man bara vill få en bekräftelse. Men detta bygger nog på fördomen om "geniet" som inte behöver utbildning. Även om man är ytterst begåvad så krävs det kunskap och träning. Och det är givetvis så att alla inte kan se en "talang" och det är därför som det är viktigt med mångfald och att ge många chansen.

Att en äkta naivistisk konstnär inte skulle fungera som bildlärare är jag övertygad om eftersom denne är så speciell i sitt bildspråk och det hänger också ihop med personligheten som är udda och inte alltid receptiv.

Det betyder definitivt inte att den äkta naiva bildkonsten är dålig, tvärtom.

Tyvärr utnyttjas detta av spekulativa konstnärer som ger sken av naivistiska stilgrepp.

Jag är egentligen ytterst kritisk till konst gjord under psykoser och t.ex. CF Hills sjukdomsteckningar som ibland ses som stor konst, men i jämförelse med hans landskapsmåleri är det ett hån mot Hill.

Men i samtidskonsten så ses manier och udda beteende ofta som en kvalitet.

Att skapa en bild kräver ett intellektuellt och perceptivt arbete som bygger på en förmåga att abstrahera och sammanfatta med känsla för färg, form och komposition. 

Man tror att det ytligt noggranna och att man ser att det tagit lång tid är en kvalitet.

Min lärare konstnären Gerhard Nordström sa på en föreläsning :"det finns hötorg också för akademiker "

Eleverna på högstadiet klarar lätt av en hel del samtidskonst vilket jag såg när de fick i uppgift att teckna "träd". Det som är "apart" mot det som är vedertaget blir lätt accepterat som progressivt och spännande även om det bara är simpelt och klantigt.

Det kräver både tid, förmåga, logik och talang för att abstrahera till ett intressant och fungerande bildmässigt uttryck. Och många misslyckanden...

Från 1987-2007 var jag lärare sedan rektor och huvudlärare på Skånska Målarskolan i Malmö.

2016 undervisade jag på Malmö Konsthögskola. 

2018 så fick jag ett erbjudande från Malmö stad att arbeta som lärare på grundskolan.

Jag gick en grundkurs och eftersom jag har högskolepoäng och tidigare undervisat på högskolenivå godkändes jag som vikarie i alla ämnen.

Efter att ha vikarierat på Kroksbäckskolan i Malmö så fick jag ett förslag om att undervisa där ett läsår i bild och musik. 

Jag tackade ja och det var ett uppdrag som gav mig mycket ... funderingar kring "bild" och även kulturella eftersom de flesta eleverna var invandrare från Mellanöstern, Somalia, Kosovo eller födda i Sverige av icke nordiska föräldrar.

Ibland ville skolledningen att jag skulle hoppa in i syslöjd men då sa jag att om ni vill att symaskinerna skall överleva så ...och spanska kan jag inte. Tyska gick bra och engelska men givetvis var bild och musik där jag kände att jag kunde vara pedagog med adekvata kunskaper.

Jag upplevde inte alls några problem med bildförståelse och att uppfatta vissa bilder som kränkande.

Min uppgift var främst att ge eleverna kunskaper i bild som de har nytta av i framtiden oavsett yrkesval.

Några av eleverna var ändå extra begåvade i bild och kunde göra mycket bra ifrån sig.

Jag visade på det bästa ur konsthistorien. När jag såg en somalisk tjej rita av Botticellis "Venus" som är naken så insåg jag att bild är universellt och det naturliga inte utmanande och kränkande.

Från mitt kompendium: "Om färg"

Jag gick musiklinjen på gymnasiet och spelade klassisk gitarr men har ingen formell utbildning i musik.  Har alltid ägnat mig åt musik och varit med i olika musikgrupper och har ett stort intresse av musik på samma nivå som konsten, design, arkitektur etc. - det bästa är det man jämför sig med.

Jag började spela piano som sexåring men övergick till gitarr.

En liten tjej i sexan spelar på flygeln i musiksalen, hon fixade introt till "A whiter shade of pale"

Musikämnet är betydligt bättre hanterat än bildämnet med fina instrument och även halva klasser. De har tillgång till synthar, gitarrer, elbasar etc. När jag gick i skolan fanns det bara en enda tramporgel. 

Musik verkar kanske ligga högre upp än bild i rankning. 

Många gånger hänger det sedda ihop med det tonala men en döv kan läsa och en blind kan lyssna.

En begåvning i musik är ofta även bra på färg och form. Man har en medfödd känsla för komposition, takt, ton etc.

När jag undervisade i musik så var det en fantastiskt upplevelse att spela "Hey Jude" på flygeln och alla elever sjöng med, araber, somalier  etc. 

Vilket inte högerextremister och konspirationsfolket vill se. Visst finns det extremister och fanatiker på den andra sidan men jag upplevde inget sådant. Kroksbäckskolan ligger i ett segregerat område i Malmö där en del gängrelaterat våld finns. 

Kanske är bildämnet en väg till integration?

Nedan  en bild på Luciafirandet på Kroksbäckskolan - en Lucia med slöja, en färgad kille från Ghana som pepparkaksgubbe, en tomte från Palestina ...(allt var frivilligt)

Jag ringaktar  inte "amatörer" och "nybörjare" men man kan gå på fotbollsmatcher med proffs men gärna spelar fotboll med ungarna på landet så behövs "amatörer" .

Konstnären och arkitekten Alberti(1404-1472)  skrev i sin bok "Om målarkonsten" just om vikten av "hobbykonstnärer" även om han förfäktade en professionalism, kunskap och talang.

Jag kan som jag tidigare varit inne på uppleva att en del samtidskonst just påminner om "pyssel" eller "broderi" som har tagit lång tid att utföra men inte krävt någon gestaltningsförmåga och känsla för abstraktion det som är "bild". Även vad jag ser som "scenografi" visas på de stora konsthallarna i Sverige. Man släpar ihop en massa föremål och lägger till en text med en idé om tingen som visas.

Kanske är det ett resultat av som jag ser det en bristfällig undervisning i bild. 

Man mäter värdet i ett konstverk bl.a hur lång tid det tagit att framställa. Man ser inte alla förskisser, alla studier och all tid som bildkonstnärer lagt på att komma fram till en "sammanfattning". 

Dessutom förmåga och talang. 

Det här begriper och ser mycket sällan en konstvetare eller kritiker som enbart har läst sig till en utbildning.

Och här ligger ett problem som är problematiskt att när man som bildkonstnär blir bättre så är det seendet och som utvecklats och det blir en konflikt mellan de som inte ser detta och den som ser. 

En arkitektkollega påpekade detta som ett historiskt problem men kanske mer tydligt i vår tid med demokrati och medbestämmande. Men om man i skolan börjar med att visa det bästa och tidlösa som inte bara bygger på ett idébaserat  koncept och tillfälligt uppmärksammat av konstvärlden så skapar man ändå en förståelse och delaktighet i demokratins bästa.

Och det betyder definitivt inte att man enbart förfäktar elitism utan det kallas för "bildning" som jag tidigare nämnt. Och som nedan ses i högstadieelevernas fina arbeten så tangerar man det som anses vara konst. Men givetvis inte i jämförelse med en tränad och talangfull professionell bildkonstnär.

Jag slogs av förmågan hos många av eleverna som kom från flera olika länder att de kunde prestera så bra på den enda lektionstimma som man har i veckan.

Bild är kanske ett av de viktigaste ämnen som man har i grundskolan - språk, matematik (logik) är givetvis viktigt. Men att kommunicera och inhämta kunskap borde vara prejudikat i grundskolan och om man just ser bild som ett språk och inte en stunds terapi och pyssel så är skolan på rätt väg.

Anders Zorn, enligt ryktet, fick frågan om varför han begärde så mycket för ett porträtt som ändå bara tog en timma knappt. "Jag bjuder på porträttet men vill ha ersättning för all tid som jag lagt på att komma fram till kunskapen om att utföra det".

Det handlar om en process som inte kan ses i vad som man tror den tid det tagit att producera ett verk. Tänk om man inte lät arkitekter rita bostadsområden utan byggnadsarbetarna fick bygga efter deras "känsla". 

I ett materialistiskt tänkande och i 70-talets "alla kan allt" anda så uppkom en ringaktning för tiden som det tagit innan prestation och det ifrågasattes att några skulle vara mer "begåvade".

Men det handlar främst om bristande kunskaper om "bild"  och konstnärlig kvalitet.

Många faller för för usel kändiskonst och simpel "hötorg" bara för att man känner igen stilen.

 

Här följer  några exempel på vad  eleverna fick som uppgifter..

Färglära, perspektivteckning, symmetri, konsthistoria m.m.

"Mitt drömhus" rita exteriört och även en planering för interiören.

Bilderna ställdes sedan ut på skolans bibliotek.

"Ordspråk och talesätt" illustrationsövning

Kombinera bild och text med hjälp av dator

Designövning - klocka, mode, skor etc

Collage

Porträtt

Nedan ironiskt sin egen gravsten...

Konstnärsmyten

Att vara bildkonstnär 

- från min synvinkel och bakgrund

Det blir en tillbakablick på hur jag kommit fram till de insikter och erfarenheter som jag upplevt och analyserat. Många misstag gjorda men även inhämtad kunskap och respekt för yrket och för de stora bildkonstnärer som format bildkonst, arkitektur och formgivning. Jag räknar givetvis in skulptur i bildkonst eftersom många bildkonstnärer var duktiga skulptörer och även arkitekter och designers. Fortsätter man resonemanget så är mycket fotografi givetvis bildkonst och även film och grafisk formgivning. 

Att bara ta en bild med kameran och sedan t.ex lägga till med hjälp av ett dataprogram som nedan en ytterkant och  känsla som skall efterlikna ett handgjort arbete och därigenom bildkonst, det är ytterst banalt och egentligen ett försök att luras. Men försöker imitera gamla foton med digitala effekter

Ungefär som att digitalt göra krackeleringar i en målning för att det skall se gammalt och värdefullt ut.

På gott och ont har den digitala teknikens enkelhet försökt att ersätta talang och kunskap.

Man minns från skämtteckningar och Kalle Anka hur man sköt med hagelbössa på möbler för att de skulle se maskätna och därigenom gamla ut. 

Utsnitt från ett foto från internet med den digitalt konstruerade kanten som skall se handgjord ut

Det är något som alla klarar av med en dator. 

För en tid sedan gjorde jag ett reportage för SVT kulturnytt om hur oseriösa personer  hittar på fiktiva konstnärer som bl.a. har gjort och marknadsfört konstgrafik. Det värsta var egentligen att bluffkonsten låg på de stora auktionsverken - bl.a. Bukowskis och Stockholms auktionsverk. Men deras s.k. experter ser inte skillnad på bra konst eller bluff precis som konstvetare och konstkritiker. Det ser ut som konst och låter bra. 

Att ta andras fotografier gärna på erkända rockikoner som Beatles, Rolling Stones etc. och bearbeta digitalt i en slags metod som skall påminna om popkonstens serigrafier är också ett försök att lura en oskolad publik. Det ser ut som konst... men pinsamt dåligt. 

Alla konstnärer har lånat från konsthistorien och andra konstnärer för att utvecklas som främsta syfte, inte att luras. Här handlar det inte om "fake until you make it" utan bara "just fake it".

Just popkonsten som är enkel att imitera med digitala verktyg verkar vara bedragarnas favorit genre just nu men även flera andra bilduttryck är representerade. Jag tror inte att alla som gör "fake" är medvetna om det för de är inte tillräckligt kunniga i botten.

Visst kan man i scenografi självklart ta hjälp av vissa metoder och stilgrepp för att återskapa en äldre epok och uttryck. Om man vill göra en spelfilm som handlar om medeltiden återkallar man klädsel och annat som minner om vad vi vet om tiden. Skall man renovera delar av t.ex. ett gammalt slott så kan man givetvis inte bryta mot det gamla och åldrade utan får med känslighet göra renoveringen. 

Jag fick för en tid sedan ett uppdrag att från en ritning från 1600-talet göra en upplaga med digital teknik.

Det var en hel del retusch av med tiden uppkomna skador men jag gjorde trycket som jag antog det sett ut en gång, man hade då inte högvita papper etc. 

För konservatorer och de som renoverar gamla målningar kräver det känsla för att återge det som en av tiden förändrad målning skall bli korrekt.

Det har nyligen kommit fram helt sanslösa okunniga ingrepp och försök till renovering av gamla konstverk. Men i samtidens "alla kan allt" så får man utan "talang" uppdrag som borde kräva adekvat kunskap och omdöme.

Här kommer det en aspekt in i det konstnärliga som jag tycker hamnar utanför bildgestaltning att det är det konceptuella och innehållet i t.ex. en affisch är det primära. Självklart är det viktigt att man får associationer och reminiscenser när man tolkar och upplever en bild men det betyder också att man som bildkonstnär för att inte bara bli en banal illustratör av en intellektuell idé har kunskap om perception och ett tränat bildseende. 

En nutida konstnär som Ed Ruscha är ett bra exempel på att litterära språkliga associationer och ett ytterst bra konstnärligt bildspråk kan bli stor konst. Man behöver egentligen inte kunna läsa för att uppleva men givetvis lägger det till en dimension. 

Ed Ruscha (1937-)

Jag har svårt att känna insikt från en personlig erfarenhet inför en målning av Poussin från 1600-talet som skildrar en bacchanal eller alla skildringar av Kristus på korset. Men det är ändå mästerverk.

Goyas bilder på 1700-talet som behandlar det hemska våldet i krig är kanske mer tidlöst aktuellt.

Under min utbildning så uttryckte alltid de bästa lärarna vikten av att lära sig att "se".

Många samtidskonstnärer lägger mer vikt vid en kontext och appropiationer.

Eller att det här har tagit väldigt lång tid att teckna med blyerts och kalkerpapper.

Goya (1746-1828)
från grafiksviten - "Krigets hemskheter " (the disasters of war)
82 olika etsningar som skildrade krigets fasor - alltid aktuellt

En nutida dansk konstnär fotograferade av andras fotografier och eftersom man kunde se händerna som höll det avfotograferade fotot så var det synligt att detta var en appropiation och inte menat som ett plagiat. Tyvärr så tog ramverkstaden bort händerna och då föll det...

Grunden i misstroendet mot det konstnärliga ligger i att det ofta kräver kunskap att inse bildmässig konstnärlig kvalitet och därför ifrågasätts det som något ”flummigt’ och eller något som bygger på elitism.

Det är lättare att se symboler och attribut på en konstnärs sätt att "vara".

En kollega uttryckte under min utbildningstid: ”att vara konstnär är ett sätt att leva”

Jag svarade att det är ett yrke som att vara musiker eller författare. 

En annan icke konstnär skrev t.ex. att ”konstnärer kan agera märkligt” i samband med en mailkonversation. 

En kritiker sa i ett möte med mig och några kollegor om en annan icke närvarande konstnär:

 ”Han kommer att bli stor - han är fullständigt galen”

Jag invände och svarade att då får man väl ha som intagningskrav på konstutbildningar verifierad psykisk sjukdom eller allmänt udda socialt och intellektuellt beteende.

Men just detta att  konstnären ofta ses som en udda person som gör konstiga saker.

Och det finns konstnärer som utnyttjar detta epitet och skapar ett slags mystik runt sin person.

Hela den här problematiken uppkom nog i början på 1900-talet när konstnären blev en bohem och man dessutom befattade sig med psykotiska tillstånd i Freuds anda.

Jag ser de bästa och mest betydande konstnärerna i de som har en dynamik i sitt konstnärskap och som inte fastnat i sig själva och sitt ego. 

De som kan både vara bildkonstnär, designer, lärare, författare, arkitekt, filosof, arbeta med offentlig konstgestaltning och innovatör. 

Ett bra exempel är Leonardo DaVinci och de flesta renässanskonstnärerna. 

Och givetvis är denna inställning präglad av min bakgrund men också av att bildkonst handlar om förmåga till att gestalta och ha känsla för färg och form. 

Alla kan ha idéer som man kan presentera men det är inte bildkonst. 

Kanske ska man definiera bildgestaltning närmast med att presentera en ”lösning” ungefär som en arkitekt gör en ritning på ett byggnadsverk och sedan får det förverkligat. 

Den som kan kommunicera med andra och t.ex. ha en vilja till att även andra konstnärer skall bidra till att höja yrkets status, det kan man se i att många av de bästa konstnärerna har varit lärare och haft elever, lärljungar och praktikanter. Som lärare tvingas du att lämna dit ego och måste sätta dig in elevens position och möjligheter. Det är alltid en tillgång att kunna vara lärare som konstnär men alla har inte förmågan. 

Jag har svårt att tänka mig att en konstnär som bygger sitt konstnärskap helt på ett ytterst petigt maniskt blyertstecknande och appropiationer till kända filosofer kan fungera som lärare förutom att framhäva sitt ego och betydelse.

N.Poussin (1594-1665)
 En lavering där han bygger sin kompositionskiss på ljus och skugga.
 En mästare på assimilation.

 t  Slutliga verket är det som primärt skall upplevas men det är en minst lika stor upplevelse att se konstnärens alla skisser och förlagor. 

Och i det eftersatta ämnet Bild i grundskolan så borde man visa skisser, förlagor och hur en arkitekt, formgivare, konstnär etc. arbetar metodiskt. Att man oftast gör en ritning eller skiss.

Bildämnet borde vara ett sätt att förklara vitsen i att gestalta en idé och tänka abstrakt. 

Nu är det tyvärr ofta mest klipp och klistra och att måla som ”Monet”.

Men det beror nog på den bristfälliga utbildningen av lärare i bild. Det borde läggas tyngd på idégestaltning och kunskaper om konsthistoria. Något som eleverna har stor nytta av, för få kanske blir konstnärer.

Att t.ex. överföra en konstnärs måleri till en tekopp är inte design…

Trycka en konstnärs enskilda konstverk på en plåt och se det som en offentlig utsmyckning är inte ett konstnärligt verk anpassat till miljön.

Det jag avser är att med den digitala tekniken är det simpelt att överföra ett måleri till att trycka på ett annat material.  Det är givetvis en fantastisk teknik när den blir använd med insikt och kunskap.

Jag tror att många konstvetare och kritiker vill göra konst av konsten och det kan de inte.

Men få konstnärer vågar kritisera dem för då hamnar man på fel sida om myntet...